Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 11 november 1944 - Periodiska systemet 75 år, av F Neumeyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 19 Ak
1285
Periodiska systemet 75 år
Dr-ing. F Neumeyer, Stockholm
DK 539.154.2(091)
Grundämnenas periodiska system och dess olika
framställningssätt är för kemisten, fysikern och
ingenjören av i dag ett viktigt hjälpmedel vid
forskningen. Systemet formulerades för första
gången år 1869 av två kemister, oberoende av
varandra i olika länder. I mars 1869 publicerade
den 35-årige ryske professorn Dimitri Iwanowitsch
Mendelejeff grundtankarna till det periodiska
systemet i Ryska Kemiska Sällskapets tidskrift och
år 1870 publicerade den 39-årige tyske professorn
Lothar Meyer sitt arbete med titeln "Die Natur
der chemischen Elemente ats Function ihrer
Atomgewichte" i Ann. Chem. u. Pharm., 7.
Supplementband, vilket sistnämnda arbete var
författat i december 1869 i Karlsruhe.
Tanken att grundämnenas egenskaper stå i
matematisk relation till atomvikten är gammal. Så
tidigt som år 1792 skrev den tyske kemisten och
bergssekreteraren Jeremias Benjamin Richter i
sin lärobok i stökiometri: "Die Chemie gehört
ohnstreitig einem ihrer grössten Theile nach zu
der angewandten Mathematik." Han uppställde
bl.a. en progressionslag för alkaliska jordarter
genom att ordna basernas ekvivalensvikter i
en aritmetisk serie, dessutom förutsade han
den experimentella upptäckten av nya
saknade ämnen. Richters arbeten blevo länge
obeaktade, särskilt på grund av sin tunga, med
medeltidens flogistiska uttryck späckade
framställning. De blevo dock en förebild för
utvecklingen. Med den vetenskapliga bestämningen av
ett större antal atomvikter ökade också på nytt
intresset för sambandet mellan grundämnena och
deras atomvikter. Det var Berzelius pionjärarbete,
vilket därvid kom att utgöra grundvalen för alla
senare spekulationer. I hans första atomviktstabell
av år 1815 förekomma redan 41 exakt bestämda
atomvikter, tillhörande olika grundämnen och tre
år senare voro de redan 49. Berzelius använde
sina egna forskningsresultat till ett "Försök att
genom användandet af den elektrokemiska
Theo-rien och de Kemiska Proportionerna grundlägga
ett rent vetenskapligt System för Mineralogien"1.
Ordet "atomvikt" använder han dock ännu icke,
utan kallar den i stället "vigten på hvarje enkel
kropps atom". År 1817 hade vidare professorn i
Jena Johan Wolfgang Döbereiner, en av Goethes
goda vänner, fäst uppmärksamheten på att i vissa
fall det mellersta grundämnets atomvikt bland tre
kemiskt liknande grundämnen är det aritmetiska
mediet av de bägge andras. Sådana
ämnesgrupper som t.ex. Ca, Sr, Ba; Li, Na, K eller Cl, Br,
J kallade han "triader". Andra
uppdelningsmetoder av grundämnena föreslogos. Den bayerske
professorn Max von Pettenkofer införde 1850
ett nytt jämförelsemoment för triadläran, under
åren 1851—1859 undersökte den franske
kemisten och politikern Jean Baptiste Dumas en
noggrann metod att bestämma den aritmetiska
följden för atomvikter av kemiskt liknande
grundämnen. Vidare systematisering företogs
fr.o.m. 1852 av tysken P Kremers, av
engelsmannen G A Gladstone, 1854 av amerikanen J P
Cooke, 1857 av tysken E Lenssen och samma år
av engelsmannen W Odling samt 1859 av tysken
A Strecker. En banbrytande plats intog dessutom
en liten skrift av italienaren St. Cannizzaro,
författad 1858. Höjdpunkten nådde utvecklingens
första skede år 1860 med den internationella
kemistkongressen i Karlsruhe. Mötet besöktes både
av Mendelejeff och Meyer och bägge två lämnade
skådeplatsen för diskussioner om många
mot-stridande teorier med föresatsen att skapa
klarhet i denna disharmoni. Innan de hade hunnit
framkomma med sina resultat framlades år 1863
ytterligare ett märkligt förslag av engelsmannen
J A Newlands. Det gick ut på att ordna alla 56
då kända grundämnen efter stigande atomvikt
med löpande numrering. Systemet indelades i
undergrupper, omfattande sju eller multipler av
sju analoga grundämnen, så att ett oktavsystem
bildades, liknande det i musikens harmonilära
("law of octaves"). Newlands avvisades av
Londons Kemiska Sällskap under åhörarnas skratt.
Samma år framlade geologiprofessorn Beguyer de
Chaucourtois inför franska vetenskapsakademin
sitt förslag att ordna grundämnena efter stigande
atomvikt längs en skruvlinje ("vis tellurique")
kring en cylinder; varje varv gav en ny period.
Dessa exempel torde vara tillräckliga att visa,
att även det moderna periodiska systemets
upptäckt är baserad på omfattande tidigare teorier.
Trots detta gingo Mendelejeff och Meyer för 75
år sedan självständigt tillväga och särskilt den
förstnämnde vnr utan tvivel begåvad med geniets
intuition.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
