Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 11 november 1944 - Konstgummits framtid, av sah - Kol-oljebränsle, av Wll - Katalytisk avsvavling av bensin, av sah - »Svävande katalysator», av SHl - Etylformat för syntes av sulfadiazin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1308
TEKNISK TIDSKRIFT
Konstgummits framtid. Förenta Staternas
gummiförsörj-ningskommission har hos regeringen begärt sin avveckling,
då den nu anser sig ha slutfört sin uppgift. I USA
produceras nämligen numera i 50 fabriker 836 000 t/år konstgummi,
vilket är 25 % mera än förkrigsimporten av naturgummi.
Till september 1942 var USA nästan helt beroende av
denna import, medan naturgummi nu endast kräves för
14 % av den totala produktionen; behovet fylles från ett
100 000 t lager från Liberia, Indien och Brasilien.
Man anser i amerikanska fackkretsar, att det kommer att
ta två till tre år, innan gummiplantagerna i fjärran östern
åter komma upp i normal produktion. Även om priset på
naturgummi då blir så lågt som 10,5 c/lb jämfört med
det nuvarande 14 c/lb för Buna S, anses detta, på grund av
det oerhörda potentiella efterkrigsbehovet, inte komma att
medföra konstgummits undanträngande.
En annan åsikt har ledningen för den stora engelska
gummifirman Dunlop givit uttryck åt i ett uttalande om
konstgummits framtid. Erfarenheterna under kriget sägas
ha bevisat, att naturgummit i fråga om flertalet praktiska
ändamål är överlägset konstgummit. Konstgummit har
inga egenskaper, som väga så tungt, att naturgummits
tidigare hegemoni skulle kunna äventyras; trots förbättrade
tillverkningsmetoder är det ej heller troligt, att
konstgummit i prishänseende skulle kunna bjuda en allvarlig
konkurrens. Man måste därför kunna förutsätta, att konstgummit
aldrig kommer att kunna tränga ut naturgummit, men att
produktionen av konstgummi även efter kriget kommer att
upprätthållas av strategiska skäl (Time 7 aug. 1944; SvD
18/7 1944). - sah
Kol-oljebränsle. I Amerika räknar man med att
oljefrågan inom en nära framtid kommer att bli ett mycket
allvarligt problem, och man arbetar därför för att på olika
områden få någon lämplig ersättning för oljan. I avsikt
att för eldningsändamål ersätta olja med kol har Bureau
of Mines i samarbete med olika firmor utfört ett
omfattande försöksarbete med suspensioner av finpulvriserat kol
i olja. (Den tidigare använda benämningen "kolloidalt"
bränsle för en sådan blandning är ej lämplig, då
kolpulvret givetvis inte är av kolloidal storlek. I stället har man
infört benämningen "coal-in-oil".)
En av de största svårigheterna med kol-oljebränslet är
att kolpartiklarna sedimentera i oljan mer eller mindre.
Genom laboratorieprov har man funnit att man ej bör ha
mer än 40 % kol i bränsleblandningen. Vidare är det
gynnsamt, om kolet har låg specifik vikt och oljan hög specifik
vikt och hög viskositet, vilket ju gör att kolpartiklarna ej
sedimentera så hastigt. Kolets kornstorlek har givetvis en
mycket stor betydelse. Vid en temperatur av 25°C äro
suspensionerna i regel relativt stabila, om kornstorleken är
mindre än 0,07 mm och vid 50°C mindre än 0,06 mm.
Olja med låg viskositet eller låg specifik vikt gav
emellertid mindre stabilitet hos suspensionerna. Kolets kvalitet
spelade mindre roll. Med antracit erhölls dock sämre
resultat än med bituminösa kol.
Större prov utfördes med blandningar av 40 %
bituminösa kol och 60 % olja och förbränning i en 140 m2
Babcock & Wilcox ångpanna. Kolet och oljan blandades
under 12 h före proven och cirkulerades då genom en
lagertank. Härigenom ansåg man sig vara säker på att få
en homogen blandning. Vid proven användes kol med olika
malfinhet, från 24,6 till 6,8 % återstod på 0,044 mm sikt,
motsvarande 12 till 1 % på 0,062 mm sikt. Med det grövre
kolet fick man avsevärda mängder gyttjeartat siam i
blandningstanken efter sju dygn. Med det finare kolet fick man
ej något siam efter nio dygn vid 28°C. Om temperaturen
höjdes till 50°C fick man även vid det finare kolet siam
efter ett par dygn.
Bränsleblandningen förvärmdes till 70—95°C och
pumpades till pannan, där det inblåstes genom ett munstycke
med ånga. Man fick ungefär 80 % verkningsgrad på
pannan med kol-oljeblandningarna och 81 % med enbart olja,
alltså praktiskt taget samma värde. Begleringen av
eldningen gick även lika bra som med enbart olja.
Den höga viskositet, som blandbränslet har, medför
problem för pumpningen, speciellt från lagertanken till
förvärmaren. I allmänhet måste en kol-oljeblandning värmas
till 60—75°C för att man skall få samma viskositet som
oljan har vid 38°C. Kol-oljeblandningarna verkade slitande
på bränslepumpen och brännaren, men denna slitning
ansågs ej vara av så stor betydelse.
I stort sett gåvo eldningsförsöken med
kol-oljeblandningarna lyckade resultat. Man måste dock givetvis tänka på
att bränslet medför en del komplikationer och
konsekvenser. Vid en blandning med 40 % kol bör man ha kolet så
fint malt att man högst har 1—2 % återstod på 0,062 mm
sikt (detta medför vid kolkvarnar av normal typ en
sänkning av kapaciteten till ungefär en tredjedel). Att blanda
kolet och oljan är inte något svårare problem, men man
måste noga kontrollera lagringen och temperaturen samt
driften av pumparna (Steam Engr, jan., juni 1944). WIl
Katalytisk avsvavling av bensin. En effektiv process
har utarbetats för katalytisk avsvavling av sådana
bensinfraktioner, som innehålla 3—4 viktsprocent svavel i form
av organiska svavelföreningar. Metoden kan användas
såväl för straight-run som krackade sorter. Tiofener,
tiofa-ner, tioetrar och merkaptaner omvandlas till svavelväte
och kolsvavla, varigenom svavelhalten kan reduceras till
mindre än 0,01 %. Katalysatorn består av koboltmolybdat,
antingen i vanlig form eller som fällning på en bärare,
över 1 500 volymdelar bensin ha avsvavlats med 1 del
katalysator utan regenerering eller påvisbar
aktivitetsförlust. Katalysatorn kan regenereras på vanligt sätt till full
aktivitet (Industr. Engng Chem. nov. 1943). sah
"Svävande katalysator" användes numera vid katalytisk
krackning. Det är här fråga om en ny teknik, som anses
användbar även vid andra än katalytiska reaktioner.
Katalysatorn bäres av de gaser som skola krackas i form av ett
fint pulver. När reaktionen är färdig, frånskiljes
katalysatorn i cyklonseparatorer. Den koks, som bildas vid
processen, fastnar på katalysatorn och brännes bort genom
att pulvret ledes genom en regenereringsugn, i vilken det
på samma sätt bäres av en luftström, som samtidigt
underhåller förbränningen av koksen. Fördelen med denna
process är, att inga mekaniska anordningar behövas för
transport av katalysatorn (Chem. & Ind., aug. 1943). SHI
Etylformiat för syntes av sulfadiazin och tiamin.
Etyl-formiat, en mycket reaktiv ester, som hittills mest använts
för framställning av desinfektionsmedel, användes nu i
stora kvantiteter för syntes av tiamin (vitamin Bi) och
sulfadiazin. Den senare är det sulfonamidpreparat, som
för närvarande anses ha minst ogynnsamma biverkningar
och fullgod bakteriedödande effekt. Synteserna av tiamin
och sulfadiazin äro snarlika. För att erhålla pyridindelen
av tiamin kondenseras etylformiat med
etyl-jtf-etoxipropio-nat genom en typisk Claisenkondensation med natrium,
varvid etyl-/?-etoxinatriumformylpropionat erhålles. Detta
ämne ger vid kondensation med acetamidinhydroklorid
2-metyl-4-hydroxi-5-etoximetylpyrimidin. Hydroxylgruppen
i 4-ställning överföres till klorid med fosforoxiklorid och
slutligen till aminogrupp med ammoniak i alkohol. Efter utbyte
av etoxigruppen mot brom genom behandling med
brom-väte kondenseras pyrimidindelen med tiazoldelen till tiamin.
Vid syntes av sulfadiazin behöver man etylacetat utom
etylformiat. Det första steget är en Claisenkondensation
med natriumalkoholat, varvid etylnatriumformylacetat
erhålles. Besten av syntesen består i kondensation av detta
med guanidin till hydroxi-pyrimidin, som sedan behandlas
med fosforoxiklorid och väte för att ersätta OH-gruppen
med väte. I sista steget kombineras pyrimidinen med
sul-fanilylklorid till 2-sulfanilamidopyridin (sulfadiazin) (US
Industr. Chem. News, juli 1943). •SHI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>