Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 11 november 1944 - Framställning av saltsyra och svavelsyra av klor och svaveldioxid — speciellt med användning av SO2-fattiga rostgaser, av Gösta Angel och Sven Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 19 Ak
1309
Framställning av saltsyra och svavelsyra
av klor och svaveldioxid
— speciellt med användning av S02-fattiga rostgaser
Docent Gösta Ängel och civilingenjör Sven Persson, Stockholm
Vid närvaro av vatten reagera svaveldioxid och
klor med varandra under stark värmeutveckling
enligt formeln
S02 g + Cl2 g + 2 H2Og = H2SO41 + 2 HClg;
A H = —51 460 cal
Redan i mitten av 1800-talet föreslogs i patent
av Jullion, Hähner, Macfarlane och Deacon* att
praktiskt utnyttja denna reaktion, men så länge
klor uteslutande framställdes på rent kemisk väg
över saltsyra funnos naturligtvis varken tekniska
eller ekonomiska förutsättningar för att en sådan
process skulle kunna få någon praktisk betydelse.
Helt annorlunda ställde sig saken efter
tillkomsten av den elektrolytiska klorframställningen i
början av 1890-talet. Denna icke endast
undanträngde på kort tid de rent kemiska
klorförfaran-dena enligt Weldon och Deacon utan medförde
även så småningom en tendens till
överproduktion av klor. Vid elektrolys av alkaliklorid erhålles
nämligen alkali och klor i ekvivalenta mängder,
men förbrukningen av den förra produkten är
avsevärt större än av den senare. Denna olikhet
i konsumtion utjämnas visserligen genom att
al-kalihydroxid även framställes genom kausticering
av karbonat, men denna framställningsmetod är
i regel ekonomiskt ofördelaktigare än den
elektrolytiska. På grund härav har man sedan länge
eftersträvat att finna ökade
avsättningsmöjligheter för klor.
Sedan den elektrolytiska klorframställningen
slagit igenom, vann därför ovannämnda reaktion
ånyo beaktande på flera håll. Medan man tidigare
inskränkt sig till framställning av en biandsyra,
gingo de flesta nya patenten1-3 ut på att söka
erhålla syrorna var för sig. Detta sökte man i
första hand uppnå genom minskning av
vattentillförseln och höjning av temperaturen i
reaktionskärlet, i syfte att den bildade svavelsyran
skulle erhålla en så hög H2S04-koncentration och
så liten löslighet för HCl, att praktiskt taget allt
* Litteraturuppgifter om dessa äldre förslag återfinnas hos
Neumann och Wilczewskis.
DK 661.25 : 661.419
HCl skulle avgå i gasform från reaktionskärlet
och sålunda kunna absorberas för sig. Masson
uppgav4, att det på detta sätt även skulle vara
möjligt att framställa S03 jämte HCl, vilket
emellertid Neumann och Wilczewski5 visat vara
felaktigt. Ängel6 föreslog användning av enligt
ifrågavarande reaktion framställd biandsyra för
uppslutning av fosfat, särskilt apatit, under
påpekande av att uppslutningen går väsentligt
lättare med en blandning av H2S04 och HCl än med
H0SO4 enbart.
Förutom de nämnda patentskrifterna har även
ett par vetenskapliga undersökningar av
oxidationen av SO, med Cl2 publicerats, nämligen av
Coppadoro7 och av Neumann och Wilczewski5.
Det förra arbetet omfattar huvudsakligen en
bestämning av lösligheten av HCl i svavelsyra av
olika koncentration och temperatur, medan det
senare innehåller en ganska ingående
undersökning av processen, varvid bl.a. studerats
fullständigheten av omsättningen mellan de
reagerande gaserna samt möjligheten att skilja de
bildade syrorna från varandra och få dem fria
från S02 och Cl2.
Trots det intresse, som sålunda från flera håll
visats för ifrågavarande process, har denna dock,
såvitt bekant, endast kommit till praktisk
användning i mindre omfattning. Detta är så mycket
mer anmärkningsvärt, som syntetisk
framställning av HCl av Cl2 och H2 förekommer ganska
allmänt.
En av oss hade 1919 tillfälle att i Trollhättan
pröva tillverkningen av biandsyra i halvstor skala.
Härvid användes ett trätorn med koksfyllning, i
vilket vatten fick strila ned i motström mot Cl2
från ett cellbatteri och SO;2-haltiga
förbränningsgaser från en svavelugn. Anordningen fungerade
tillfredsställande trots sin enkelhet, men till följd
av inträdande lågkonjunktur kom någon drift i
större skala då ej till stånd.
Nyligen har emellertid saken tagits upp vid en
klor-alkalianläggning i Sverige och en i Finland,
närmast för framställning av biandsyra för grön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
