Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 18 november 1944 - Dykeriteknikens utveckling, av Anders Lindén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1318
■ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. Medeltida italiensk huva med slang. Fig. 5. Halleys dykarklocka.
mot detta vattentryck prestera för inandningen
erforderlig vidgning av bröstkorgen på djup
större än 3—4 m.
Först i slutet på 1600-talet framkom den första
verkligt användbara apparaten för dykning på
större djup, nämligen den av engelsmannen
Halley konstruerade dykarklockan, den moderna
kasunens föregångare, fig. 5. Genom en
läderslang, som handhas av en dykarskötare i klockan,
ledes luften i klockan till dykaren. Vidare ser man
att dykarens huvud omges av en glaskupa som
vilar på dykarens axlar. I kupan, som bildar ett steg
från den mjuka huvan till våra dagars hjälm,
hålles vattnet undanträngt av luften, som söker
sitt utlopp under kupans kant. Klockan kan i sin
tur i nedsänkt läge förses med luft av
erforderligt tryck genom att en i bottnen öppen tunna
firas ned till ett något större djup än klockan.
En till tunnan ansluten slang manas med sin
fria ände in i klockan. Luften från tunnan stiger
av det inträngande vattnet upp i klockan. När
luften i klockan har förbrukats, erhålles tillskott
av frisk luft från en ny tunna, och på detta sätt
kunde man vistas i klockan på 15—20 m djup
över en timmes tid, dvs. tills den så småningom
ökade kolsyrehalten i klockan började försvåra
andningen. Som framgår av figuren kunde
dykaren med klockan som utgångspunkt arbeta inom
ett närliggande område, men med motsvarande
relativa begränsning som tidigare angivits.
Under 1700-talet och i början på 1800-talet
blomstrade en rik flora av uppfinningar Inom
dykeri-teknikens område, men inget alster visade sig
praktiskt användbart på annat än mycket grunt vatten.
År 1819 framkom emellertid engelsmannen Siebe
med sin första konstruktion, den öppna
dykardräkten, fig. 6. Därmed hade man fått en
utrustning, varmed dykare under avsevärd tid kunde
uppehålla sig på 20—30 m djup. Dräkten består
av en metallhjälm, fästad till en klädning, som
räcker till midjan och vattentätt omsluter
handlederna. Luften pumpas till hjälmen med en
kraftig blåsbälg genom en läderslang och pressas
sedan ut under klädningens kant. Dräkten
tjänstgör med andra ord som en dykarklocka. Dykaren
arbetar sålunda här alltid med ett tryck på
andningsluften motsvarande det yttre vattentrycket
vid klädningens underkant. Bröstkorgen omges
Fig. 6.
Siebes öppna
dykardräkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
