- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 74. 1944 /
1392

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 2 december 1944 - Automatisk kalkylator för regleringsändamål, av Einar Welin och Stig Djure

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1392

■ TEKNISK TIDSKRIFT

a

Fig. 13. Contraves princip.

Om man utgår från en potentiometerkopplad
mottagarreostat och tar hänsyn till mellanlägena,
dvs. då borsten samtidigt berör två närliggande
kontakter, skulle man teoretiskt erhålla

A fr,

Ax,

såsom högsta ensidiga fel. I en kalkylator
sammansätta sig dock i regel felen från flera system,
varför det är synnerligen osannolikt, att många
sådana ensidiga fel skola addera sig, särskilt som
någon systematisk tendens härför ej föreligger.
Vi kunna därför vid dimensioneringar av
specifika kontaktantalet hos mottagarreostaten utgå från

A fm = ± A Xrn = ± –(12)

nm

alltså som om kontaktbanan vore kontinuerlig.
Detta har även visat sig väl hålla streck i
praktiken.

Vid dimensioneringen av specifika
kontaktantalet hos en givarreostat blir förfarandet i princip
enahanda. Vi anta ett kontaktstegs
snedförställning hos reostaten i fråga utgående från det
jämviktsläge, där resultatet blir den största möjliga
förflyttningen av mottagarborsten (både
givar-och mottagarreostatens eventuella icke-linearitet
kommer här med i beräkningarna!).
Dimensioneringsregeln blir sedan: kontaktantalet hos en
givarreostat måste vara så stort, att ett
kontaktstegs snedförställning av dess borste från något
jämviktsläge aldrig får medföra mer än ett
kontaktstegs förflyttning av mottagarborsten, varvid
förutsatts, att mottagarreostatens kontaktantal
redan är korrekt dimensionerat.

Möjligheter och begränsningar
Funktioner av flera variabler
En reostat kan givetvis endast återge en
funktion av en enda variabel. Vid vissa kopplingar
ined två reostater kan man givetvis erhålla en

del funktioner av två variabler, men
möjligheterna att anpassa ett sådant system till ett
föreliggande problem äro tyvärr rätt små. Emellertid
äro de flesta i tekniken förekommande
funktionerna av flera variabler av sådan art, att de utan
större svårighet och med tillräckligt stor
noggrannhet låta uppdela sig i termer, där varje term
utgöres av en produkt av funktioner av respektive
variabler. Stor ledning kan man härvid ha av rent
analytiska metoder. Emellertid saknas någon
exakt metod för att bestämma, hur en funktion
av flera variabler på enklaste och samtidigt
noggrannaste sätt skall kunna uppdelas i de
ovannämnda termerna, utan detta får man med hjälp
av en del intuition och mycket arbete söka sig
fram till. Hittills föreliggande problem av denna
art ha dock kunnat lösas utan nämnvärda
svårigheter och med stor noggrannhet.

I detta avseende har givetvis det mekaniska
återgivandet av en funktion med hjälp av
kurvkrop-par vissa fördelar, i det att en kurvkropp
teoretiskt korrekt kan återge en funktion av två
variabler. Om antalet variabler är större än två, äro
emellertid även här möjligheterna uttömda.

Additionsproblemet

Den ovannämnda metoden att utföra alla
additioner på mekanisk väg kan ju med visst
berättigande anses något ofullkomlig, då det givetvis
vore elegantare att kunna utföra samtliga
räkneoperationer rent elektriskt. Vi ha tidigare visat en
möjlighet, som här förefinns (hos system enligt
motståndsprincipen, se fig. 9). Önskvärdheten att
använda kopplingar enligt spänningsprincipen
samt med endast en strömkälla lägger emellertid
hinder i vägen. Den schweiziska firman Contraves
har för lösandet av dessa problem använt en
metod, vars grundläggande tankegångar framgå av
fig. 13. Vid den i fig. 13 a använda kopplingen
kan man som bekant uppdela en spänningskälla i
två oberoende EMK:er. varvid sålunda det ena
systemet kan belastas utan återinverkan på det
andra. Ävenså kunna omvänt två EMK:er adderas
enligt fig. 13 b. utan att återinverkan behöver ske,
detta dock endast under förutsättning att de
antingen ej alls äro galvaniskt kopplade till
varandra eller att de i så fall, enligt Contraves’
påstående, först äro "avkopplade" med hjälp av
anordningen enligt fig. 13 a. Multiplikation sker
med ett godtyckligt antal efter varandra kopplade
fyrpoler, i vilka fyra impedanser samtidigt
varieras, alltså ett slags fyrdubbel
kompensations-reostat (fig. 13 c).

Den ovan i sina huvuddrag skildrade metoden
medför visserligen enligt Contraves’ uppgifter
teoretiska möjligheter för addition av ett godtyckligt
antal termer, vardera bestående av ett
godtyckligt antal faktorer, men synes ha högst väsentliga
nackdelar. Sålunda blir "verkningsgraden" eller
rättare sagt godhetstalet rj utomordentligt lågt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:28:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1944/1404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free