Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 2 december 1944 - Insänt: Teknisk värdering av anläggningar, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 december 1944
1403
sina teknisstudier. Det är, som framgår av diskussionen,
så, att det finns ett visst samband mellan antagnings- och
avgångsbetyg även i det delmaterial, som träffas av
undersökningen. Det är sannolikt, att korrelationskoefficienten
och därmed sambandet mellan antagnings- och
avgångsbetyg skulle vara av annan och större storleksordning, om
samtliga sökande kunde antas och med skiftande resultat
genomgå utbildningen. Med andra ord: det för diskussionen
använda materialet medger icke ett uttalande om
studentbetygens värde som antagningsgrund. Gunnar Westerlund
Det är klart, att en korrelationskoefficient för
sambandet mellan antagningspoäng (eller studentbetyg) och
avgångsbetyg vid KTH, som baserats på den utvalda del av
inträdessökande, som vunnit inträde vid högskolan, ej kan
betraktas som ett absolut uttryck för sambandet mellan
studieresultat vid högskolan och studentbetyg i största
allmänhet. Ett sådant uttryck skulle först kunna erhållas, om
samtliga inträdessökande hade beretts tillfälle genomgå
KTH, ja strängt taget knappast ens i sådant fall,
alldenstund ju de studenter, som ansöka om inträde vid KTH, i
verkligheten redan representera ett visst urval. Dessa
förhållanden få väl betraktas som alltför uppenbara för att
behöva särskilt understrykas. Om Westerlund däremot
verkligen menar, att det beräknade sambandet ingenting
kan utsäga om de verkliga förhållandena, måste jag på
det bestämdaste opponera mig. För det första visar den
erhållna koefficienten, att det existerar ett samband, som
just i betraktande av att koefficienten måst baseras på
en ur begåvningssjnpunkt rätt odifferentierad del av
personmaterialet, måste framstå som ganska beaktansvärd.
Man har ju, som Westerlund själv antyder, ingen anledning
förmoda, att sambandet skulle bli svagare om beräkningen
kunde baseras på hela personmaterialet. Det är tvärtom
högst sannolikt, att man på ett mera ogallrat material
skulle erhålla en avsevärt högre koefficient, även om
uttrycket "annan storleksordning" i detta sammanhang
förefaller mig innebära en överdrift. För det andra kan man
— låt vara med vissa reservationer — anställa jämförelser
inom clet en gång intagna materialet mellan nyssnämnda
samband a ena sidan och t.ex. sambandet mellan
testresultat och avgångsbetyg å den andra.
I övrigt ber jag få hänvisa till den redogörelse över
undersökningen i dess helhet, som dr V Fellenius inom kort
kommer att framlägga. R Woxén
I den mån Westerlunds anmärkning berör min
undersökning torde den vara av mindre relevans, eftersom
antagningsprocenten under de år jag undersökte i genomsnitt
var 70 %. Vidare torde Westerlund ha förbisett en viktig
sak. Som Wicksell och Jerneman ha visat i sin
undersökning (SOU 1935 nr 52 s. 244) är det nämligen så, att det
stora flertalet av dem, som ställa sig i kö till högskolan,
också kommer in, vid tiden för undersökningen omkring
90 %. Detta betyder alltså, att skillnaden mellan de två
grupperna ett visst år, de som komma in och de som inte
göra det, är den, att de senare i stor utsträckning ännu
inte ha hunnit komplettera och praktisera, i varje fall inte
tillräckligt. I fråga om kvaliteten på de ursprungliga
studentbetygen torde det däremot inte föreligga någon verklig
skillnad. Den senare gruppen kommer ju nästa år att till
stor del befinna sig bland de lyckligas antal.
Det finns alltså anledning anta, att delmaterialet i stort
sett är representativt för hela materialet, och man når
inte alls den effekt, som nås vid en regelrätt stympning
av en korrelationsyta. Med hänsyn till detta finns det
ingen anledning att tro att koefficienten för hela materialet
skulle vara större än den i delmaterialet. Jan Wallander
Teknisk värdering av anläggningar
I Tekn. T. 1944 s. 1217, där min kritik av civilingenjör
P Frenells tidigare artikel (Tekn. T. 1944 s. 753) finns in-
förd, har denne ingått på ett bemötande av denna min
kritik. I samma nummer förekommer ett inlägg av
civilingenjör Y Rapp, vilket i sak fullständigt överensstämmer xned
mitt eget, ehuru hans formella synpunkter äro något
avvikande. Då Frenell ej tycks ha gjort sig möda att
verkligen tränga igenom den framlagda kritiken, något som
kanske är förklarligt, då problemet ej hör till de enklaste,
och då frågan verkligen har så pass stor allmän ekonomisk
betydelse, måste jag begära plats för ännu ett kort inlägg.
Till en början måste jag bestämt bestrida, att min
utredning, lika litet som Rapps, endast "avser ett
specialområde, nämligen verktygsmaskiner inom
verkstadsindustrin, där dels förslitningen är stor och dels den
ekonomiska brukstiden är kort på grund av städse
förekommande konstruktiva förbättringar av maskinerna och
rationalisering av arbetsmetoderna". Framställningen är,
bortsett från vissa extrema specialfall, som jag i mitt förra
inlägg exemplifierat, allmängiltig och har ingenting med
användningstidens längd att skaffa.
Lika litet har jag i min artikel, såsom Frenell påstått, för
enkelhetens skull satt restvärdet utan vidare lika med noll.
I mitt förra inlägg har jag, "för att undvika eventuella
onödiga diskussioner", påpekat att jag även i min artikel,
ehuru mera i förbigående, tagit hänsyn till restvärdet, men
denna anmärkning har tydligen förbisetts av Frenell.
För att gå till grunden av frågan vill jag fastslå den
utgångspunkt för en värdering, varom enligt min mening alla
måste vara ense, och som är utgångspunkt för min
framställning och även klart framlagts av Rapp i hans inlägg:
Det tekniska värdet av en anläggning är det högsta pris
till vilket den kan värderas utan att därigenom
omöjliggöra konkurrens på likaställd bas med en ny anläggning
Utgår man från denna i grunden självklara förutsättning
och dessutom från det väl även allmänt erkända faktum
att reparations- och underhållskostnaderna växa med
åren, liksom att nykonstruktioner ekonomiskt sett äro
förbättringar (i annat fall finns det ju inget skäl att föra fram
dem), så är det av mig liksom av Rapp framlagda
resultatet i stora drag matematiskt nödvändigt och en som regel
degressiv värdeminskningskurva ofrånkomlig.
Att en sådan värderingsprincip hittills icke tillämpats är
ju möjligt, men detta visar i så fall endast att man ej
tänkt sig tillräckligt in i problemet*. Påståendet att den
"ger ännu större felaktigheter än räta-linjen-metoden", visar
att Frenell ej klart uppfattat den framlagda kritiken. Skall
en sådan diskussion komma till något resultat, måste den
såvitt jag förstår vara strängt saklig och detaljerad. Den
måste påvisa antingen något fel i den gjorda
förutsättningen, som ovan i korthet angivits, eller också ett fel
i den matematiska deduktionen. Genom allmänt
resonerande, exempelvis av det slag som Frenell gör när han
talar om värdeminskning av "fysikalisk eller biologisk
art", kommer man ingen vart.
Frågan är av rent ekonomisk art (likaväl som frågan
om en anläggnings "fysiska livstid", för vars betydelse jag
vill hänvisa till noten i kolumn två av min artikel
’Depreciation of Industrial Plant’), och värderingen kan
som jag förut framhållit ej fastställas på andra grunder
än genom att bedöma anläggningens konkurrensduglighet
med nya anläggningar, och för detta bedömande äro
uteslutande anläggningens möjliga intäkter och de nödvändiga
kostnaderna (omkostnaderna) utslagsgivande, varvid
hänsyn självfallet ej får tas endast till det närvarande
ögonblicket utan till anläggningens hela återstående beräknade
användningstid. Ragnar Liljeblad
* Jag vill dock påpeka, att den med ifrågavarande
värderingsprincip till sin innebörd ekvivalenta avskrivningsmetod, som
jag föreslagit, rekommenderas till användning i den av
Svenska Industriens Standardiseringskommission fastlagda
och till användning rekommenderade "Enhetliga principer för
självkostnadsberäkningar", och metoden användes även i
praktiken för beräkning av de kalkylatoriska avskrivningarna
inom flera större företag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
