Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 49. 9 december 1944 - Efterkrigstidens kreditproblem, sammandrag av uppsats av Ernfrid Browaldh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 december 1944
1409
Efterkrigstidens
kreditproblem
Vid behandling av frågan om affärsbankernas
kreditgiv-ning under efterkrigstiden har man att ta hänsyn till dels
affärsbankernas förmåga att tillgodose anspråk på kredit,
vad man kan kalla deras kreditkapacitet, dels den
efterfrågan på kredit hos affärsbankerna, som kan komma att
yppa sig.
Om man vill bilda sig en uppfattning om bankernas
kreditkapacitet, är det skäl att till en början ta i betraktande
det utgångsläge, som bankerna kunna väntas befinna sig
i vid "fredsutbrottet". Utvecklingen av bankernas rörelse
under kriget har gått mot en stark ökning av likviditeten.
Bankerna ha till betydande del investerat sina likvida
överskottsmedel i kortfristiga statspapper. Innehavet av
statspapper och obligationer utgjorde sålunda den 30 juni 1944
icke mindre än 32 % av inlåningen. Sammanräknar man
bankernas kassor med det nämnda innehavet av
obligationer och statspapper, vilka till alldeles övervägande del
äro att betrakta såsom en likviditetsreserv, så uppgå
bankernas disponibla medel i dessa former till inemot 2,3
miljarder kronor, motsvarande i det närmaste 30 % av
den totala omslutningen. Detta är givetvis ett
utomordentligt gynnsamt utgångsläge för en ökning av
kreditgivning-en. Vill man förstå vad detta utgångsläge betyder, bör man
jämföra det med läget vid förra världskrigets utgång. I
juni 1918 uppgingo bankernas kassamedel till 100 Mkr. eller
2,5 % av inlåningen. Dessutom hade affärsbankerna 1918
icke några investeringar i kortfristiga statspapper. De hade
tvärtom en rediskonteringsskuld i Riksbanken på 43 Mkr.
Detta är utgångsläget. Hur utvecklingen kan komma att
gestalta sig i fråga om kreditkapaciteten kan sägas i
huvudsak bero på två faktorer, nämligen valutarörelserna och
den statliga finanspolitiken.
För valutarörelserna spelar utrikeshandelns sannolika
utveckling den största rollen. Skulle förhållandena tillåta
oss att snabbt fylla alla de "uppdämda" importbehov, som
hopats under krigstidens avspärrning, är det ganska säkert
att detta i och för sig skulle komma att medföra en stark
påfrestning på vår valutaställning och därmed ha en
åtstramande effekt på penningmarknaden. Detta torde
emellertid icke bli fallet. Varuhungern kommer att vara stor
överallt i Europa, och vi i vårt land kunna säkerligen inte
räkna med att få tillfredsställa våra importbehov i
förhand, före de krigshärjade länderna. Transportsvårigheter
komma förmodligen också att till en början lägga vissa
hinder i vägen för en forcerad import. Det är därför
knappast sannolikt, att man kan räkna med att vår import
under den allra närmaste efterkrigstiden skall nå upp i en
sådan storleksordning, att importens finansiering kommer
att utlösa någon mera markerad åtstramning på
penningsmarknaden — i all synnerhet som vår valutaställning ju
är mycket stark.
Medan sålunda under den närmaste efterkrigstiden
importen icke kommer att bli så stor, som man skulle kunna
ha anledning att vänta, kommer sannolikt exporten att
bli mycket livlig. Vårt lands näringsliv kommer att
intensivt arbeta på att öka den under kriget så starkt
reducerade exporten, detta icke minst för att återvinna de
marknader, från vilka exportindustrin under kriget har varit i
stort sett avstängd.
Önskemålet om en kraftig ökning av exporten kan under
de första fredsåren förutses komma att sammanfalla med
Sammandrag av uppsats av bankdirektör Ernfred Browaldh
i Bankvärlden 1944 h. 9.
en stark efterfrågan från utlandets sida på våra viktigare
exportvaror, vilka ju särskilt väl lämpa sig för täckandet
av återbyggnadsbehovet. Vi måste alltså sannolikt räkna
med ett betydande exportöverskott och detta måste i en
eller annan form betalas. Troligt är att de flesta av de
varubehövande länderna komma att basera sin
efterfrågan på våra exportvaror på förutsättningen av en
oinfattande kreditgivning från vårt lands sida. Vår exports
omfattning kommer sålunda under den närmaste
efterkrigstiden att bli i hög grad beroende av, hur långt vi
kunna och vilja sträcka oss i kreditgivningen till utlandet.
Även om de svårigheter och risker, som sammanhänga
med en sådan kreditgivning, kunna komma att bli
betydande, torde man kunna utgå ifrån att såväl näringslivet
som det allmänna skola vara villiga att sträcka sig ganska
långt härutinnan. Det blir då beroende på formerna för
denna kreditgivning, hur den kommer att påverka
affärsbankernas kreditkapacitet gentemot det direkt inhemska
kapitalbehovet. Om exportindustrin själv eller med
bankernas hjälp skulle i stort sett finansiera den på export
av varor baserade kreditgivningen, skulle detta
uppenbarligen komma att medföra en åtstramande effekt på vår
penning- och kapitalmarknad.
Det är emellertid ingalunda säkert att varukrediterna till
utlandet verkligen komma att finansieras på angivet sätt.
Staten och Riksbanken ha genom sin finans- och
penningpolitik medel i sin hand att dirigera utvecklingen på
detta område i den riktning de önska. Många skäl göra det
sannolikt att finansieringen kommer att i betydande
utsträckning ske direkt via Riksbanken eller genom
statskrediter. I så fall kommer exportöverskottet inte att få
någon åtstramande effekt på vår penningmarknad.
Från den statliga finanspolitikens sida torde man under
den närmaste efterkrigstiden icke ha att räkna med några
åtgärder, som kunna framkalla en starkare begränsning
av bankernas kreditkapacitet, snarare tvärt om.
Förutsättningarna för en stark ökning av bankernas kreditgivning
komma därför sannolikt att vara mycket gynnsamma under
de närmaste efterkrigsåren. Om denna kreditgivning skall
komma att avsevärt utvidgas beror emellertid även på om
det kommer att bli någon större efterfrågan på kredit efter
kriget. Inom industrin torde man kunna räkna med en
ganska stark ökning av kapitalbehovet. Investeringar i
maskiner och byggnader, som icke ha kunnat äga rum under
kriget, måste fullföljas. Man måste sörja för sådana
underhålls- och reparationsarbeten, som ha fått stå tillbaka under
krigsåren, lagren av råvaror måste åter fyllas på till
normal nivå, och man måste anpassa produktionen till
förändrade marknadsförhållanden etc. En av Industriens
Utredningsinstitut nyligen gjord undersökning bekräftar, att
industrin i allmänhet på detta sätt har betydande
investeringar på sitt program. I stor utsträckning torde väl dessa
investeringsbehov motsvaras av uppsamlade likvida
reserver, men även med beaktande härav får här anses föreligga
ett område, där affärsbankerna ha en ytterst viktig
funktion att fylla i landets efterkrigsekonomi, och där man kan
vara förvissad om att de också skola vara villiga att göra
sin insats.
På samma sätt som i industrin ligger investeringsfrågan
till inom sjöfarten. Här kan man vänta mycket
betydande ersättningsinvesteringar efter kriget, framför allt
naturligtvis för att gottgöra de väldiga krigsförlusterna.
En betydande kredittagare i affärsbankerna är
byggnadsverksamheten. Den ökning av byggnadsverksamheten, som
under de närmaste efterkrigsåren framstår såsom i hög
grad sannolik, kan nog förutsättas komma att ta
affärsbankernas kreditkapacitet i anspråk i icke obetydlig
utsträckning.
Handelns efterfrågan på kredit har under kriget stadigt
minskat. Detta sammanhänger framför allt med den
minskade lagerhållningen. I den mån dessa lager åter måste
utfyllas efter kriget, har man anledning att vänta en ökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
