Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 49. 9 december 1944 - Synpunkter på provtagning, av Olof Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 december 1944
1427
motsvara verkliga genomsnittshalten i den
undersökta ytan ha särskilt utländska provtagare olika
uppfattning. Flera anse sålunda, att det sanna
medeltalet ligger närmare de halter som de flesta
proven återge än det medelvärde som fås av det
aritmetiska medeltalet av tagna prover. Om alltså
40 % av proven ha metallhalt omkring 8, 20 %
halt 2, 10% 1,15% ha 10 osv., användes en eller
annan multipel av halten 8, när medeltalet för
fyndigheten uträknas.
Emellertid har bland andra professor Truscott
bevisat, att dessa metoder äro felaktiga. Vid
behandling av de erhållna provresultaten är vanligt
aritmetiskt beräkningssätt det bästa för att få ett
så gott genomsnitt som möjligt för fyndigheten.
Givetvis måste därvid hänsyn tas till provets
längd, den bredd det representerar m.m. För bästa
kännedom om brister i provtagningen bör dock en
haltfrekvenskurva och en kurva, som direkt visar
haltfördelningen inom fyndigheten, upprättas.
En annan ofta förekommande metod är att
reducera "topphalter" när genomsnittet uträknas.
Detta är emellertid ej heller berättigat om
provtagningen avser fyndighetens yta. Om verkligen
"topphalt" någonstädes finns, skall den även med
sin "vikt" ingå i medelvärdet. Försiktigheten
bjuder dock därvid att exceptionella halter
undersökas både genom ny provtagning och analys.
I vad mån kan ett ytprov anses representera
halten mot djupet i en fyndighets
Härtill bör svaras att det endast ger den halt,
som finns i den provtagna ytan och icke på något
sätt äger giltighet för djupare delar av
fyndigheten. Emellertid extrapolera många provtagare
för visst djup. Vanligen tillämpas därvid
haltfrekvensen på olika sätt, men det förekommer
även att slutsatser om halten på djupet av
fyndigheten dras på mycket lösa grunder. Skola
metoder i berörda hänseende användas, måste det ske
med ytterlig försiktighet och de geologiska
förhållandena måste vara klarlagda.
Riskerna visas bäst genom att nämna, att vi bl.a.
ha malmer såsom skarnzoner varigenom
mineralsterila gångar löpa, utdifferentierade malmer med
stor form- och haltvariation, metasomatiska
malmer, sekundärt omlagrade malmer och skiktade
fyndigheter m.fl. I alla dessa fall kan man icke
med någon som helst säkerhetsgrad bedöma
halten i djupet genom att utgå från ett ytprov. Någon
annan väg än genom diamantborrning eller
ortdrivning finns tills vidare ej för att få kännedom
om halterna inuti en malmkropp.
Generella riktlinjer för provtagning,
särskilt av malmer
Provningskarta över fyndigheten upprättas i stor
skala. Så många rännprov som möjligt tas och
alla läggas vinkelrätt mot den sannolika
strykningen. Provrännorna göras i möjligaste män lika
breda och läggas på samma avstånd från
varandra. Rännorna uppdelas i delprov av högst en
meters längd och varje sådant prov analyseras
för sig och resultatet insättes grafiskt på
provkartan (jfr fig. 1, 2 och 4). Varje delprov anses
representera halten i den rektangulära yta av
fyndigheten, vars ena dimension anges av
delprovets längd, och vars andra av summan av
halva avstånden till närmaste rännprov på ömse
sidor (jfr fig. 6 och 2).
Mineralsammansättningen och bergets
petrogra-fiska art undersökas utefter varje provränna och
om så är möjligt även mellan dessa samt
åskådliggöras och inritas på provkartan (jfr fig. 1 och
tabell 1). Genomsnittshalten i fyndighetens yta
eller den del därav, som är provtagen, uträknas
genom att multiplicera varje delprovsresultat med
den yta — antal kvadratmeter —, som provet
representerar, därefter addera de sålunda erhållna
siffrorna och sedan dividera summan härav med
hela den provtagna arealens kvadratmeterantal.
Att endast ta aritmetiska mediet av
delprovsana-lyserna ger så gott som alltid ett felaktigt
"genomsnitt", ty fyndighetens form är oregelbunden,
alla delprov kunna ej göras lika långa,
provrännorna bli ej alltid av samma bredder och
avstånden mellan rännorna måste av praktiska skäl
mången gång göras olika stora.
Provtagning av skiktartat uppträdande malmer
samt alluviala fyndigheter o.d. bör vanligen
ske genom systematiskt anordnade punktprover.
Dessa kunna utföras som borrningar, gropar eller
rördrivning, vilka alltid böra ansättas vinkelrätt
mot skikt- resp. avlagringsytornas plan. Allt efter
fyndighetens art indelas proven i djupled i
delprover, varigenom bl.a. vinnes kunskap om
haltens variation i djupled, om vissa skikt äro rika
och i så fall huru dessa uppträda, om bergarten eller
sanden har olika sammansättning i olika skikt,
om karaktären i delar av fyndigheten har
samband med anrikning av det sökta mineralet osv.
I, H o.s v Provrännor /prover/
b - a’, b’ Delprov /boro voro högst 1 meter langa/
ytor, som delproverna däri representera
Fig. 6. Schematisk framställning av hur stor yta runt varje
delprov som vid genomsnittsberäkningar skall anses
innehålla samma metallhalt som delprovet samt hur olikheter
i bredd och längd hos provrännorna inverka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
