Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 51. 23 december 1944 - Eric Hjalmar Frisell †, av Johan Morsing - »Port Winston», av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1476
■ TEKNISK TIDSKRIFT
antalet av och bidragen från föreningens
industrimedlemmar, och hans vidsträckta
yrkesförbindelser såväl i detta land som i Skandinavien satte
honom i stånd att hjälpa industrimedlemmar till
sådana platser, där de kunde arbeta och lära på
bästa sätt. Enär det var hans oryggliga mening,
att amerikanare och skandinaver borde lära
känna varandra både som representativa
personer och som mänskliga varelser, strävade han
att få framstående skandinaver, som gästade
Förenta Staterna, att besöka Kalifornien. Det var i
första rummet hans förtjänst, att Elsa
Brändström och Roald Amundsen samt sådana
framstående sammanslutningar som ’De Svenske’ besökte
San Francisco och Oakland. Besökande
professorer och konstnärer från de skandinaviska
länderna fingo åtnjuta hans utsökta gästfrihet. Hans
klokhet och outtröttliga energi samt hans
finansiella hjälpsamhet voro alltid tagna i anspråk för
den skandinavisk-amerikanska vänskapens sak. I
välförtjänt erkännande av hans arbete för denna
sak utnämndes han till riddare av Vasaorden. Till
denna hjälpverksamhet fördes han icke av
lättrörlig entusiasm utan av djup och kritisk
förståelse av det bästa som både Amerika och de
skandinaviska länderna producerade av konst,
musik och litteratur, av sociala framsteg och
industriell teknik.
Det var denna sunda förståelse, som animerade
hans nitälskan för utbyte av stipendiater mellan
Kaliforniauniversitetet och universiteten samt
andra undervisningsanstalter i hans fädernesland.
Kalifornienbor, som vunno medlemskap i
Ame-rican-Scandinavian Foundation, funno i honom
en varm och hjälpsam vän. Han bildade en fond
— upprättad från olika källor bland
skandinav-amerikanarna och berikad genom hans egen
gåva — för inköp av skandinaviska böcker till
biblioteket vid Kaliforniauniversitet, och han
ordnade, att Uppsala universitet förärade den vackra
kopian av den berömda ’Codex Argenteus’ till
Kaliforniauniversitetet.
Både hans framstående självständighet i sitt
fack och hans nitälskan för
amerikansk-skandinaviskt samförstånd voro grundade i hans
karaktär. Han var en stor ingenjör och — i
ordets rikaste betydelse — en god medborgare.
Han var stor framför allt genom mod och hjärtats
osjälviskhet. Hans hjärta förde honom alltid
direkt till den rätta och ädelmodiga handlingen
icke påverkad av självbedrägeri eller egennytta.
Ära var för honom icke något att sträva efter,
det var en enkel livsyttring lika naturlig som
andningen. I olikhet med de flesta män var han
tapper och lojal icke av självövervinnelse utan
av naturdrift. Dessa framstående egenskaper
visade sig både i hans yrkesutövning och i hans
mest intima personliga förbindelser. Hans
föredöme var en källa till oändlig hjälp och kraft för
alla, som kände honom väl." Johan Morsing
"Port Winston." Under utarbetandet av
invasionsplanerna fick man snart klart för sig att det skulle bli
nödvändigt att bygga artificiella hamnar på den franska
kusten. Det beräknades, att man under de första 90
dagarna skulle bli nödsakad att dagligen lossa 12 000 t varor
och 2 500 fordon av alla slag och storlekar. Beslutet att
bygga dessa hamnar fattades i juni 1943 och den 3
september samma år kunde det principiella förslaget till
hamnbyggnad framläggas för de förenade nationernas
generalstabschefer i Washington.
Man hade fullt klart för sig att den tid, som stod till
buds, var så kort att hela företaget skulle komma att bli
mycket riskfyllt. Det var knappast troligt, att den
erforderliga utrustningen skulle kunna framställas i så god tid,
att det blev möjligt att utföra några grundliga prov eller
vidta förändringar av planerna med ledning av gjorda
erfarenheter. Det beslöts icke desto mindre, att man skulle
ta risken, att experimentarbete och byggnadsarbete skulle
fortskrida hand i hand och att allt arbete skulle utföras
i England för att spara tid, trots att situationen i fråga om
arbetskraft och material var ogynnsammare där än i
Förenta Staterna.
Man hade ursprungligen tänkt sig att bygga två
artificiella hamnar: den ena vid Arromanches för den brittiska
anfallssektorn och den andra vid Laurent-Sur-Mer för den
amerikanska sektorn; vardera hamnen skulle bestå av en
vågbrytare av betongkasuner. Den 20 oktober voro alla
arbetsritningar klara, och den 27 november 1943 förelågo
de väldiga planerna i detalj utarbetade.
För att kunna rymma hamnutrustningen och det
erforderliga antalet fartyg borde vardera hamnen bli av ungefär
samma storlek som hamnen i Dover, vilket innebar
byggandet av 150 kasuner. Dessa kunde inte läggas ut på
djupare vatten än 10 m, vilket betydde att endast ett
begränsat antal fartygstyper, t.ex. Liberty-typen, skulle kunna
använda hamnen. Man beslöt därför att även bygga en
yttre, flytande vågbrytare.
I januari 1944 var det uppenbart, att det antal
bogserbåtar, som stod till förfogande, var mindre än vad som
fordrades enligt planen. Detta betydde, att man var tvungen
att minska byggnadstakten och att räkna med ökade risker
på grund av dåligt väder. För att åstadkomma ett
omedelbart skydd för den stora flotta av små fartyg, som
behövdes för byggnadsarbetet, bestämdes, att det skulle
byggas fem vågbrytare, var och en 1 400 m lång, bestående
av fartyg, som skulle sänkas utanför invasionskusten,
1 200—1 500 m från land. Två av dessa vågbrytare skulle
ingå som en del av de artificiella hamnarna. För detta
ändamål reserverades 60 äldre fartyg, varibland en del
krigsfartyg, om sammanlagt 500 000 t (fig. 1).
Fig. 1. Vågbrytare av sänkta fartyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
