Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 30 december 1944 - Är patentinstitutionen behövlig? av Nils Bergling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 december 19A4
1497
Är patentinstitutionen behövlig?
Civilingenjör Nils Bergling, LSTF, Slockholm
En amerikansk författare har sagt, att
patentväsendets ursprung härleder sig från en kvinnas
lyxbegär. Detta är kanske väl drastiskt uttryckt,
även om det är ett faktum, att privilegieväsendet,
vilket som bekant utgör patentväsendets före-,
gångare, särskilt blomstrade under drottning
Elisabets regering i England och bl.a. naturligtvis
fick betala sin tribut till hennes tusentals
toaletter. Ändamålet med privilegieväsendet, åtminstone
här i Sverige, var dock att underlätta och stödja
uppkomsten av nya tillverkningar inom landet.
Om det också, åtminstone till en början, icke
fordrades, att en uppfinning skulle ligga till grund
för beviljandet av ett privilegium, kom dock ett
sådant förhållande så småningom att spela en
icke oväsentlig roll vid beviljande av privilegier,
för att bli huvudsak, när privilegieväsendet
upphävdes och patentväsendet trädde i dess ställe.
Av denna utveckling framgår att patentväsendet
fått överta ett av privilegieväsendets ändamål,
nämligen att skydda och stödja en för landet ny
tillverkning i dess start, samtidigt som det fick
den nya uppgiften att skydda en uppfinning eller
en uppfinnares rätt.
Vilken är då uppfinnarens rätt? Härom ha förts
livliga debatter mellan förkämparna för den
"naturrättsliga" uppfattningen och anhängarna av
den mera moderata idén, att patentet är att
betrakta såsom något slags avtal mellan
uppfinnaren och staten, genom vilket staten tillerkänner
uppfinnaren en belöning i form av ensamrätt att
utnyttja uppfinningen under begränsad tid mot
att uppfinnaren avslöjar sin uppfinnings innebörd
och utförande på sådant sätt, att denna kan
allmänt utnyttjas, sedan monopoltiden utlöpt. Den
naturrättsliga uppfattningen, som innebär, att
uppfinnaren har en i själva rättsordningen
grundad, naturlig rätt till sitt verk, har haft sitt
starkaste stöd i Frankrike, där den mitt under
revolutionen år 1791 tillkomna patentlagen
proklamerade satsen om uppfinningen såsom tillhörande
den privata äganderätten genom lagens första
artikel: "Varje uppfinning eller upptäckt är dess
upphovsmans egendom." Den mera
kontrakts-mässiga uppfattningen, om man så får säga, har
sitt huvudsäte i USA.
Vilkendera uppfattning man än ansluter sig till
Föredrag i Svenska Teknologföreningens kurs i patenträtt
den 21 september 1944.
DK 347.771
torde man icke kunna komma bort ifrån det
faktum, att uppfinnaren måste ha någon slags
belöning för sitt verk, varför diskussionen kan
inskränkas till frågan om vilken form denna
belöning skall ta.
Det förhållandet, att privilegieväsendet på grund
av det missnöje, som det framkallade genom
missbruk från vissa svagare regenters sida, upphävdes
och ersattes med patentväsendet, betyder ej, att
patentväsendet utan vidare accepterats såsom en
lämplig form för uppfinnarebelöning. Även denna
rättsinstitution har blivit utsatt för en skarp
kritik och många gånger våldsam opposition. Sitt
kanske mest drastiska uttryck har oppositionen
mot patentväsendet erhållit vid en konferens av
nationalekonomer i Dresden år 1863, vid vilken
följande resolution antogs:
"I betraktande av att patent icke befrämja
uppfinningars förkovran utan fastmera försvåra
deras åstadkommande, att de hämma det snabba
allmänna begagnandet av nyttiga uppfinningar,
att de bringa uppfinnarna själva i det hela mera
skada än fördel och därför äro en högst bedräglig
form av belöning, förklarar kongressen, att
uppfinningspatent äro skadliga för det allmänna
bästa."
En samtida tysk rättslärd vid namn Böhmert
har i sitt verk "Die Erfindiingspatente nach
volk-wirtschaftlichen Grundsåtzen" givit samma tanke
en ännu mer koncentrerad form genom att
karakterisera patentväsendet som "en skämd frukt
på den mänskliga kulturens träd".
Även till vårt land sträckte antipatentrörelsen vid
mitten av 1800-talet sina verkningar. Sålunda var
inom Svenska Slöjdföreningen en särskild
kommitté tillsatt för att utreda frågan om
patentskyddets berättigande och eventuella lämpliga
utformande, och även Ingenjörsföreningen ägnade
frågan livlig uppmärksamhet.
Vid riksdagen 1853—54 väcktes inom
borgarståndet motion om ändringar i då gällande
patentlag. Motionären framhöll att
patentlagstiftningen, åtminstone sådan den då var beskaffad,
icke inskränkte sig till att skydda uppfinnarens
naturliga anspråk att få till sin egen nytta
använda sin uppfinning och att förhindra allt
intrång däri, som genom list eller våld kunde
åstadkommas. Enär alla uppfinningar av värde äro
verkningar av den bildning, som tiden berett och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
