Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 30 december 1944 - Kritisk syn på begreppet »patenterbar uppfinning», av Birger Nordfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1528
■ TEKNISK TIDSKRIFT
samma resultat som den enkla
äganderättsprincipen, i vissa fall till något strängare fordringar
för patenterbarhet.
Uppfinningsbegreppet och skyddstiden
Går man alltså ut från denna princip som grund
för patenträtten, så ställer sig omedelbart frågan:
Varför är den då tidsbegränsad? I svaret på
denna fråga ligger enligt min mening hela
lösningen av uppfinningsbegreppet. Den bör vara
tidsbegränsad därför, att teknikens naturliga
utveckling med hög grad av sannolikhet inom en
viss tid skulle ha helt osökt lett fram till det,
som tidigare kan ha varit en uppfinning, även
om den icke framkommit vid tiden för
patentansökan — allt naturligtvis under förutsättning
att uppfinningen har ett reellt värde och fyller ett
verkligt behov.
Principen, att skyddets tidsperiod skall stå i
proportion till framstegets värde, har även erkänts
av de länder, som infört en särskild skyddsform
för mindre uppfinningar, nyttighetsmönstren.
Skyddstiden är i sådana fall genomgående
kortare än för de egentliga patenten.
Driven till sin spets skulle denna princip givetvis
medföra, att skyddstidens längd gjordes mer eller
mindre individuell för varje särskilt patent,
beroende på uppfinningens mer eller mindre
genomgripande natur i förhållande till den naturliga
utvecklingslinjen. Då detta av praktiska skäl icke
är möjligt, åtminstone icke för närvarande, har
man måst nöja sig med alt stadga en
genomsnittstid. På senare åren har tendensen i åtskilliga
länder varit att något öka denna genomsnittstid,
vilket måhända varit motiverat, men som i varje
fall som konsekvens bort medföra skärpta
fordringar på uppfinningskvalitet. Tyvärr har det
snarare varit tvärtom.
Med detta vill jag inte ha sagt, att varje
uppfinning bör vägras patentskydd, om vilken det
kan anses sannolikt, att den ändock kan ha
framkommit under de närmaste 17 åren (dvs.
patentskyddstiden i Sverige). Som någon förtjänst bör
det dock räknas att ha varit först och givit
tekniken en impuls, som den eljest sannolikt icke
fått förrän betydligt senare. Om det kunde anses
sannolikt, att saken ändock skulle kommit fram
på åtskilliga håll efter halva patenttiden, givetvis
under förutsättning att den fyller ett verkligt
behov, synas skälen för och emot patent väga jämnt.
Ty genom ett beviljat patent åtnjuter
upphovsmannen då visserligen skydd under 872 nr, under
vilken saken rätteligen bort vara teknikens
allmänna egendom, men om patentet avsias, förlorar
han skyddet under 81/- år, under vilken han
rätteligen borde ha haft det.
Samtidiga uppfinningar
Den nu berörda principiella grunden för
patenträtten rubbas naturligtvis icke därav, att det
i enskilda fall kan stöta på oöverstigliga praktiska
svårigheter att i varje detalj omsätta den i
praktiken (detta torde för övrigt gälla varje grund för
patenträtten). En sådan svårighet inträder
exempelvis då två oberoende av varandra gjort samma
uppfinning praktiskt taget samtidigt. Enligt den
intellektuella äganderättens princip bör då envar
av dem äga rätt att utöva sin uppfinning. Att utan
vidare införa ett dylikt stadgande i lagen vore
emellertid farligt, då det med säkerhet skulle
framkalla ett ännu mera utbrett industrispionage
än det som nu existerar för att på ett tidigt
stadium komma at varandras uppfinningar och
sedan göra gällande, att den spionerande firman
gjort uppfinningen självständigt. Att motbevisa
ett dylikt påstående effektivt är i de flesta fall
ganska svårt.
Den hittills gällande svenska patentlagen stadgar
helt enkelt, att den första sökanden har
företrädesrätt, om flera söka patent på samma
uppfinning. Det har emellertid diskuterats bland
jurister, 0111 detta betyder, att patent måste vägras den
senare sökanden, eller 0111 det icke också kan
tolkas så, att båda böra få sina patent, men åt
domstol lämnas att avgöra i vad mån det äldre
patentet utgör hinder för utövningen av det yngre.
Skulle däremot ett större antal, låt oss säga fyra,
fem eller därutöver samtidigt söka patent på
samma eller väsentligen lika uppfinning, så är
det åtminstone min personliga mening, att ingen
av dem bör ha patentet. Tv detta 0111 något visar,
att uppfinningen ligger fullständigt "i luften" och
faller som en mogen frukt av den naturliga
utvecklingen. Enligt en av mig icke kontrollerad
uppgift lär det ha hänt i ett fall, att sju olika
individer eller företag sökt patent på samma
uppfinning, närmare bestämt på återkopplingen vid
radiomottagare. Att då lämna en av de sju
ensamrätten till en sådan koppling endast därför
att han kommit en månad, en dag eller kanske en
minut före de övriga med sin patentansökan, är
enligt min uppfattning en himmelsskriande
orättvisa i sak, även om det kunnat försvaras med
lagens bokstav.
Generellt sett kan det omöjligt ha varit
lagstiftarens mening, att patentlagens
företrädesparagraf skall framtvinga en kapplöpning 0111
patentansökningar. I varje fall är en dylik kapplöpning
osund, varför lagen bör tolkas eller i nödfall
ändras så, att detta förebygges.
Ett fall. då man enligt min bestämda mening
kan anse att en uppfinning icke föreligger, är då
en tidigare patentsökande omnämnt en sak i sin
beskrivning, utan att ställa upp anspråk på den,
och därigenom tydligt angivit, att han icke
betraktar den som en uppfinning. Jag menar nu
inte ett sådant fall, då han icke insett sakens
praktiska betydelse, utan då han tydligen ansett
den sakna varje uppfinningskaraktär. Ett sådant
fall föreligger exempelvis i patentet 67 879, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
