- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 75. 1945 /
23

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 6 januari 1945 - Torrlikriktare, referat av föredrag av B Sjöberg, L Cronvall och A Arvidsson - Kuriöst tidrelä, av sah

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6 januari i 945

23

denna åldring upphör efter ungefär tre års användning och
är mindre för de plattor, som genom fläktar hållas vid
lägre arbetstemperatur.

En ny användning av kopparoxidullikriktare rapporteras
från Amerika, där rörledningar nedgrävda i marken
skyddas mot utvändig röstning genom att de ges en låg negativ
spänning i förhållande till jordplåtar nedgrävda längs
rörledningen. Likriktaraggregat för 10 V och 100 A monterade
på stolpar med inbördes avstånd av ca 1 engelsk mil längs
ledningen synas ha fått stor användning på senare år. På
liknande sätt skyddas vattenbehållare av järn genom att
sättas under negativ spänning medan man har positiva
elektroder i vattnet. Det bildas då en skyddshinna av väte
på tankens inneryta.

Selenlikriktare

Metoderna för tillverkning av selenplattor ha förbättrats
under åren, men spridningen i de olika plattornas
elektriska egenskaper är rätt avsevärd. Man använder därför
plattor av normalkvalitet, vilka alla ha ett visst lägsta
spärrmotstånd och ett visst högsta motstånd i
arbetsrikt-ningen. En sådan platta kan oberoende av storleken
belastas med en spärrspänning av 18 V effektivt och i
arbets-riktningen med 50 mA/cm2 i enfas bryggkoppling och fritt
lufttillträde. Plattans övertemperatur uppgår därvid till
20 à 30°C. Vid förbättrad kylning kan strömmen ökas till
100 à 125 mA/cm2 om plattornas övertemperatur hålles
inom det nyss angivna temperaturområdet. Liksom vid
kopparoxidullikriktaren är det förlusterna i
arbetsriktning-en som avgöra drifttemperaturen.

Selenlikriktare för större strömmar erhålles genom
parallellkoppling av flera plattor, då man av
tillverkningstekniska skäl icke för närvarande använder större plattor än
med 112 mm diameter, som ge 6 A i tvåvägs
sexpulskopp-ling. Även om antalet plattor därför blir stort vid stora
strömmar går parallellkoppling bra, emedan eventuella
skiljaktigheter i plattornas motstånd i arbetsriktningen
automatiskt utjämnas efter någon tids drift.

Den platta som uppbär selenskiktet är vanligen av järn,
i undantagsfall av aluminium, då låg vikt är ett villkor.
Motelektroden utgöres av ett sprutskikt ovanpå selenlagret.
För att få en förbättrad motståndskarakteristik och ett
tjockare spärrskikt utsättes ventilplattan vid tillverkningen
för en ström i spärriktningen, s.k. förmering.
Motståndskarakteristiken ändras emellertid med tiden antingen
plattorna äro belastade eller obelastade. Särskilt inträder en
ökning av motståndet i arbetsriktningen, som brukar
betecknas som åldring, och som medför en icke önskvärd
ökning av plattemperaturen och försämring av
verkningsgraden. Selenplattornas drifttemperatur är av synnerligen
stor betydelse för denna åldring, som dock har ett bestämt
slutvärde. Vid rätt dimensionerade likriktare, som arbeta
vid relativt låga drifttemperaturer, blir åldringen mycket
måttlig, även efter tiotusentals drifttimmar, och kan helt
kompenseras genom en ökning av transformatorspänningen
med ca 7 %.

Om en selenlikriktare får stå utan att användas minskar
motståndet i spärriktningen. Efter en längre tids lagring
kan läckströmmen därför uppgå till flera tiotal gånger den
normala, men redan efter en tiondels sekund efter
inkopplingen har läckströmmen sjunkit till 2—3 gånger den
normala och efter 3—4 min. har den uppnått normalt
värde. Ett annat förhållande sammanhänger med
temperaturkoefficienten för motståndet i arbetsriktningen. Så länge
denna är negativ erhållas stabila värden på temperatur,
spänning och ström, men när temperaturen uppnått sådant
värde att temperaturkoefficienten går över till att bli
positiv, blir förhållandet labilt och likriktaren arbetar upp sig
själv till så hög temperatur att den förstöres.

Trots dessa till synes ogynnsamma egenskaper hos
selenlikriktaren har erfarenheten visat att den är en oöm och
driftsäker apparat, som fått mycket stor praktisk
användning inom krafttekniken, bl.a. för biografprojektorer och

strålkastare, batteriladdning och som strömkälla vid
galvaniska och andra elektrokemiska processer. Även
högspänningslikriktare för radiosändare (200—5 000 V,
0,1—5 A) utföras gärna med selenventiler.

För att förhindra att selenlikriktaren kommer över i det
labila drifttillståndet genom alltför optimistisk
dimensionering eller dålig kylning användes värmeskydd, som
åstadkommer signal- eller frånkoppling när en
tempe-turkännande metallegering smälter. Dessutom användes
stundom tomgångsrelä, som löser ut likriktaren om
spänningen överstiger ett visst värde så snabbt, att
värmeskyddet inte hinner verka.

Selenlikriktaraggregat

Selenlikriktaraggregatets mekaniska uppbyggnad är
väsentligen en kylningsfråga. Vid självkylda likriktare har man
här kommit fram till ett vertikalt, V-formigt
uppställnings-sätt av ventilstaplarna, som ger god skorstensverkan.
Själv-kylningen har den fördelen att draget ökar när
temperatur-stegringen ökar, varför en självkyld likriktare kan bli mer
överlastningsbar än en fläktkyld. Fläktar ge dock något
mindre volym på aggregatet och möjliggöra bättre
utnyttjande av varje platta, vilket gör aggregatet något billigare.
Tendensen synes dock gå mot självkylning även vid större
typer. För kopparoxidullikriktaren är tendensen snarast
den motsatta, emedan temperatur- och kylförhållandena
här äro helt andra. En självkyld kopparoxidulventil kan
ha ca fem gånger så stor volym som motsvarande
selenventil för samma effekt.

I vissa fall där likriktaren utsättes för stark fukt eller
frätande ångor och gaser användes oljekylning, då hela
utrustningen med transformatorer och reglerapparater
nedsänkes i en oljelåda. Det största fläktkylda
selenlikriktar-aggregatet i Sverige arbetar med 10 000 A vid 8 V för
förzinkning av takplåt. En självkyld typ för 15 000 A vid 5 V
för trådförzinkning är under konstruktion. Den kommer
att innehålla ej mindre än 3 500 selenplattor.

Torrlikriktarventilen kan inte gallerstyras som en
jonventil, men transduktorn har blivit ett oskattbart
hjälpmedel för reglering, särskilt i kombination med
avostat-reglering med en speciell ström-spänning-karakteristik för
batteriladdning och elektrisk ytbehandling. För denna
regleringstyp har tidigare redogjorts i annat sammanhang.
Andra tillämpningar av avostatlikriktaren är
signalanläggningar, reservbelysningsaggregat, automatiska
telefonstationer och förstärkarstationer där en konstant spänning för
driften är behövlig.

Kuriöst tidrelä. Vid många experimentarbeten behövs en
enkel tidutlösningsanordning, och för detta ändamål är
ofta en vanlig väckarklocka tillfyllest. Man kan då utnyttja
antingen kläppens rörelse eller, om större kraft erfordras,
uppdragningsnyckeln till alarmverket; då detta utlöses
brukar i de flesta väckarur nyckeln vrida sig runt och
man kan då låta den vinscha upp ett snöre, som i sin
tur utlöser någon mekanisk anordning eller en
ström-ställare.

Ibland räcker emellertid alarmfjäderverkets kraft inte
till, och en insändare i en engelsk kemisk tidskrift har
kommit med ett originellt uppslag till mellanrelä,
nämligen en vanlig råttfälla. Snöret från alarmverkets
uppdragningsnyckel fästes vid den utlösningspinne i råttfällan,
där ostbiten brukar fästas; det behövs sedan en mycket
liten kraft för att utlösa råttfällans kraftiga fjäder. Denna
har en slaglängd av omkring 10 cm, vilket är mer än
tillräckligt för de flesta ändamål. Det är lämpligt att hålla
huvudutlösningssnöret relativt löst spänt, så att fjädern
hinner en bit på väg förbi dödpunkten innan dragkraften
skall utövas.

Anordningen har enligt insändaren med framgång
använts för att manövrera knivströmställare och gaskranar,
och till och med lyftdörren till en ugn vägande närmare
2 kg (Chem. Ind. Rev. 16 sept. 1944). sah

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:30:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1945/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free