- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 75. 1945 /
37

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1945 - Den högre bergsvetenskapliga undervisningens 125-årsjubileum, av E R—s - Bergsavdelningens jubileum celebreras med utställning, av r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13 januari 1945

37

Som norrlänning, enkannerligen västerbottning, har jag
själv kanske en alldeles särskilt stark känsla härför, och
den har förstärkts genom outplånliga personliga intryck.
Jag minns en nattlig bilresa — slutetappen i en lång färd
från fjällgränsen högt uppe i Arjeploug ned utefter
Hornavans och Uddjaurs stränder, över myrar och karga hedar
i Malå socken — fordom fattigast i länet — hade vi farit.
Vägen hade likväl inte förefallit lång ty den gjordes i
trevligt sällskap — det förhöll sig naturligtvis så, att en
bergsman var min värd. Just på gränsen mellan Malå och
Lycksele socknar foro vi i nattmörkret uppför en hög ås. På
själva krönet ändrades scenen med en dramatisk
plötslighet. Där på åsens sydsluttning sågo vi i ödemarken ett
samhälle, badande i ljus med gator, torg och offentliga
byggnader. Det var så nytt, att det inte fanns utsatt på de
gängse kartorna. Det hade skapats under det senaste
årtiondet, ja under de senaste åren och detta genom
bergsmäns insatser allt ifrån grunden och praktiskt sett i alla
detaljer. Fallet är icke unikt. De äro redan många, dessa
moderna samhällen, som brutit det inre Norrlands
ödemarkskaraktär och isolering. Men våra tankar gå också
till de kraftnaturer bland bergsmän, genom vilkas insatser
de mellansvenska bruken fått en verklig renässans. Hur
träffande framstå inte Sven Rinmans ord i företalet till
det klassiska bergslexikonet:

’Där naturens Herre danat vissa orter uti et rike med
molmförande berg, nyttige jord- och stenarter, samt
öm-nige skogar; där en ofruktbar jordmån, hårdt climat och
föga utrymme emellan berg och moras, hindrar åkerbruk
och boskapsskötsel at blifva någon hufvudnäring; där kan
bergverkshandteringen ofta utgöra den förnemsta
grundpelaren uti allmän välmåga.

Vårt kära Fädernesland är, på sina ställen, af sådan
beskaffenhet. De ädla metallerne, guld och silfver, äro väl
här sparsamt tilldeldte; men kloka författningar och
för-farne bergsmän göra, at de ändå med Statens förmån och
utan förlust, på grundad anledning samt på bergsmanna
hopp om förkofvran, kunna drifvas. Som oftast förefalla
också däraf nya upptäckter, och någon gång torde mera
lönande anbrott vinnas; hälst få ställen uti et vidsträckt
rike ännu hunnit komma under kännares granskning.’

Jag är övertygad om, som Rinman fortsatte i sitt
företal, ’att nya tillskott av gamla bergsmanna stammen skola
berömligen fortfara i denna upodlingsvägen’.

Men det får vara måtta i allt, även när det gäller
bergsmännens expansion: när vi i den 126:e av de 125 visor,
som i dag utkommit av trycket, läsa att professor Wiberg
borde få en hytta på Skansen, då måste jag å
Ecklesiastikdepartementets vägnar inlägga en mild men bestämd
gensaga. Visserligen vet jag, att professor Kreuger och hans
byggnadskommitté har stora svårigheter, när det gäller att
få utrymme för allt det nya, som behövs uppe vid
Valhallavägen, men inte skola vi fördenskull börja flytta ut
Tekniska Högskolan till Skansen! Tekniska Högskolan hör
inte hemma på museum. Tvärtom, högskolan är en del av
det levande, pulserande liv, som hör framtiden till. Vi ha
i dag varit med om invigningen av en ny institution där
uppe, och det sades, att denna i sitt slag är den
modernaste i Europa. Jag vill hoppas, att detta är ett gott omen
för framtiden, och att vi skola få se många nya
institutioner komma till, och att man också om dessa skall
kunna säga, att de utgöra det yppersta, som kan bjudas.

Mången här i landet tycker sig måhända ana, att det
ännu är en ganska mörk väg, som ligger framför vårt
gamla Sverige. Men för mig framstå ljusen från
Kristineberg, Laver och Laisvall, som nu genombryta den
norrländska vinternatten, som en levande symbol för den ljusa
optimism, som är bergsmännen egen.

Måtte denna framtidstro bli hela svenska folkets egendom,
men må vi också av bergsmännen lära det kanske allra
viktigaste, nämligen en fast sammanhållning kring
väsentliga ting och en fast tillit till varandra!"

Framförandet av en svit ur Hugo Tigerschiölds
"Järnbäraland" i Blå Hallen till musik av Åke-Gösta Bratt blev
en av festligheternas höjdpunkter. Verket leddes av
civilingenjör Tage Bilde och de medverkande utgjordes av

Svenska Teknologföreningens orkester, en kör
huvudsakligen sammansatt av studerande vid Tekniska Högskolans
bergsavdelning samt som solister operasångare Georg
Sve-denbrant och bergsingenjör K E Westin. Det
fruktbringande musikaliska samarbete, som här kommit till stånd
mellan Teknologföreningens orkester och teknologerna, är
synnerligen glädjande och direktör Bilde är att lyckönska inte
bara för det utmärkta framförandet vid jubileet utan även
till att hans musikaliska entusiasm och kunnande lyckats
bland Teknologföreningens medlemmar skapa och hålla
samman denna orkester, som tydligen har en stor mission
att fylla. Kantaten föregicks av Tage Biides
"Jubileumsuvertyr".

Under banketten förekom allsång, ledd av direktör Carl
Sebardt, som även diktat en särskild bordsvisa, nr 126 i
"125 Visor".

Banketten och det gedigna underhållningsprogrammet
medförde en viss förskjutning av tidsschemat, varför den
efterföljande dansen i Blå Hallen nog för mången av de
yngre, och i synnerhet för de yngre damerna, blev för
kortvarig, men alla voro överens om, när det alltför
tidiga uppbrottet kom, att det hade varit en både trevlig
och lysande fest, som värdigt anslöt sig till bergsmännens
stolta traditioner. E R—s

Bergsavdelningens jubileum celebreras med
utställning. Med anledning av den högre bergsvetenskapliga
undervisningens 125-årsjubileum hade Tekniska Museet med
berömvärd påpasslighet ordnat en utställning, som trots
den snäva ramen gav en levande och åskådlig bild av
verksamheten vid Bergsskolan i Falun och Bergshögskolan i
Stockholm under de gångna åren.

I entrén till utställningshallen möttes besökaren av en
serie bergshistoriska bilder av Ferdinand Bobergs hand.

En monter med bergsmannainstrument, som ha använts
av eleverna, gav en effektfull bakgrund åt undervisningen
vid skolan. Där funnos gruvkompasser av olika
konstruktion, avvägningsinstrument, en analysvåg, ett par
reagensbestick och två vackra ritbestick, utförda av den kände
instrumentmakaren Carl Rosén i Falun.
På hallens ena långsida hade av eleverna utförda ritningar
exponerats. Bland dem som signerat ritningarna återfunnos
många med kända namn, som Tamm, Myhrman, Geijer
m.fl. Även många förvånansvärt vackert utförda gruvkartor
förekommo bland elevarbetena. En samling prydligt förda
kompendier från 1800-talets mitt hade också ställts ut.
Porträttsamlingen över skolans lärare och föreståndare
upptog sådana namn som N G Sefström och J S Bagge.
Litografier och fotografier visade Bergsskolans lokaler i
Falun och Stockholm, och en originalkarta från 1853 av
J S Bagge gav en överblick av de gårdar i Falun, där
skolan residerade från dess grundläggning år 1819 till
flyttningen till Stockholm år 1869. Arbetet vid
Bergshögskolan i senare tid belystes av en enda elevs samtliga
ritningar, vackert graverade och vittnande om en otrolig flit
och möda. Det var Töre Zachrisson, som var elev vid
K. Tekniska Högskolan åren 1893—1897, som hade bestått
detta material. I en särskild monter visades Harald
Carlborgs samtliga anteckningsböcker från studierna vid KTH
och Bergshögskolan. Även dessa vittna om stor flit och
omsorg.

I en annan monter exponerades en serie läroböcker från
1830-talet med sådana författarnamn som Rinman, von
Schéele, Bagge, Nyborgh och Odelstierna.
Tekniska Museet har numera en samling ritningar, som
omfattar icke mindre än en halv miljon exemplar, varav
åtskilliga tusen elevritningar. Utställningen var endast ett
exempel på, hur dessa ritningar kunna komma till nytta.
För övrigt lär det ha hänt att museet har kunnat ställa
gamla kartor och ritningar till förfogande, vilka ha varit
avgörande för pågående rättegångar eller vid förflyttning
av äldre maskinanläggningar, om vilkas konstruktion
den nuvarande företagsledningen har saknat tillräcklig
kännedom. r

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:12:55 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1945/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free