- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 75. 1945 /
39

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1945 - Den svenska järnhanteringen efter förra världskriget och nu, referat av föredrag av Arthur Montgomery, av r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13 januari 1945

39

Den svenska järnhanteringen
efter förra världskriget och nu

1920-talet betecknar en mycket svår period i den svenska
järnhanteringens historia. Det finns anledning att tro, att
krisen under 1920-talet var ännu svårare än den på 1870-,
1880-talen eller lågkonjunkturen efter det napoleonska
kriget. Frågan är då vad denna depression inom den svenska
järnhanteringen berodde på, om det var några sådana
orsaker med i spelet, som vi kunna vänta på nytt skola göra
sig gällande efter det nuvarande kriget.

Det är då först och främst tydligt, att svårigheterna inom
den svenska järnhanteringen under 1920-talet hade en
internationell bakgrund. Vid den ekonomiska
världskonferensen i Geneve 1927 kom man till det resultatet, att
järnhanteringens svårigheter i mycket väsentlig grad
berodde på, att det hade utvecklat sig en alltför stark
kapacitet inom industrin, en kapacitet, som inte kunde få
tillräcklig sysselsättning. Man har ibland gjort gällande, att
denna överkapacitet var en direkt följd av världskriget,
men det torde inte förhålla sig så.

Under tiden från 1913 till sista krigsåret 1918 gick
stålproduktionen på den europeiska kontinenten tillbaka,
medan den i Förenta Staterna och England däremot ökades.
Världsproduktionen steg under de nämnda åren med
måhända 8 %. Man tvingas därför till den slutsatsen, att det
väsentligen var den nyorganisation, som freden förde med
sig i Europa, och den allmänna ekonomiska politiken, som
gåvo anledning till 1920-talets stora överkapacitet.

Fredsslutet medförde ju en klyvning av vissa ekonomiska
områden, som förut hade hört ihop. Elsass-Lothringens
övergång till Frankrike medförde, att den franska
stålproduktionen kraftigt ökades, under det att Tyskland försökte
ersätta det förlorade genom att bygga ut sin produktion
ytterligare. Överallt rådde en stark nationalism och man
ville göra sig självförsörjande. Produktionskapaciteten
utbyggdes därför alldeles för mycket.

Järnhanteringens svårigheter i Europa under 1920-talet
voro således ett problem, som stod i allra närmaste
sammanhang med efterkrigstidens politiska förhållanden i vår
världsdel och med den ekonomiska politiken.

Som bekant blev det inte någon stabilisering av priser
och dylikt efter förra kriget. Den första tiden förekom
det en obetydlig prissänkning i England och Förenta
Staterna, men priserna gingo snart åter upp igen och blevo
betydligt högre än de någonsin hade varit under hela
kristiden. Den nya prisstegringen berodde delvis på att
varuknappheten visst inte tog slut, när kriget upphörde. Det
visade sig svårt att få produktionen i gång och
transportväsendet att fungera. Härtill kom vidare att köpkraften
ökades genom statsmakternas åtgöranden både i England
och Förenta Staterna. Följden blev att priserna stego, och
allt eftersom priserna gingo upp, blev spekulationen
alltmera omfattande. Så småningom kom en kraftig reaktion
från de valutavårdande centralbankernas sida. De höjde
diskontot till exceptionell höjd, t.ex. 7 % i New York.
Diskontohöjningarna följdes av ett kraftigt bakslag, vilket
påskyndades av att hela efterkrigshaussen numera hade
förlorat sin grundval i viktiga avseenden. Den
amerikanska statskassan hade äntligen börjat få sina finanser i
ordning, produktionen hade kommit i gång, och det var
mindre ont om varor än tidigare, samtidigt som Europas
betalningsförmåga minskades starkt. Förenta Staterna hade
den gången en nyckelposition, vilket de torde komma att
ha även efter detta krig. Till en början ställdes dollar-

Referat av föredrag av professor Arthur Montgomery vid
Bergshanteringens Vänners årsmöte den 29 januari 1944.

valuta till förfogande i betydande omfattning, och då gick
det bra för européerna att köpa. När Förenta Staterna
sedan upphörde med dessa utbetalningar och började
strama åt krediten, reducerades köpkraften, och hela den
kreditbyggnad, som hade tornats upp under 1919, störtade
samman. Man fick en oerhört kraftig deflationskris, som
förde ned prisnivån till ungefär hälften av vad den hade
varit, när priserna stodo som högst. I Förenta Staterna
lyckades man relativt hastigt resa sig ur depressionen, men
så var icke fallet i Europa. Här rådde ganska länge
kaotiska förhållanden; på kontinenten inflation, i England och
de neutrala länderna deflation. England lyckades aldrig
riktigt komma upp ur depressionen under hela 1920-talet.

Redan under tiden före förra världskriget var en
omläggning av den svenska järnhanteringen i gång.
Lancäshire-smidet och över huvud den gamla tillverkningen av
väll-järn förlorade terräng. Under tiden före kriget spelade
dessa förändringar ännu inte så stor roll i
konjunkturhänseende. Avsättningsmöjligheterna för järn och stål av
olika slag voro i allmänhet goda under den stora
högkonjunkturen före 1914. Särskilt utvecklades exporten av
tackjärn. Denna export nådde en högre siffra än någonsin
tidigare, en siffra som endast överskreds under krigsåren
1915—1917.

Kriget medförde stora förändringar för vår järnhantering,
framför allt i exporten. Redan sista krigsåret hade denna
kvantitativt sett kommit ner till en siffra, som
knappast överskreds förrän i slutet av 1930-talet. Sverige
förlorade faktiskt under förra världskriget en avsevärd del
av sin export, som det sedan aldrig har kunnat återvinna.

Avspärrningen rubbade visserligen våra
handelsförbindelser men inte lika kraftigt som under det nuvarande
kriget. Ännu 1918 hade vi en relativt betydande handel
med England och de ganska talrika neutrala länderna i
Europa. Dessutom hade hemmamarknaden starkt ökade
behov. Så länge kriget pågick var det relativt goda tider.

Efter vapenstilleståndet försämrades konjunkturen
hemma. Exporten gick ytterligare tillbaka och framför allt
sjönk tackjärnsexporten mer än 50 %. Den allmänna
varubristen ute i Europa gjorde sig fortfarande gällande. Under
inflytande härav inträdde en viss förbättring inom den
svenska järnhanteringen. Första delen av år 1920 var
relativt hygglig i prishänseende. Tackjärnspriserna stego och
nådde nästan upp till krigskonjunkturens siffror. Trots
detta sjönk produktionen fortfarande, och detsamma gällde
även produktionen av smidbart järn och stål. Jag tror att
den utveckling, som ledde till att år 1920 produktionen
av tackjärn bara var ca 65 % och av götstål och välljärn
ca 75 och 40 % av 1913 års siffra, endast delvis berodde
på det allmänna konjunkturläget, och att den egentliga
anledningen var svårigheter på arbetsmarknaden. Under
denna tid genomfördes åttatimmarsdagen, och den
medförde som bekant särskilt svåra organisationsproblem för
järnhanteringen, speciellt i fråga om skiftindelning och
dylikt. Den första verkan av åttatimmarsdagen var att
efterfrågan på arbetskraft ökades. Men detta var bara
det första stadiet, under det andra stadiet blev
förhållandet helt annorlunda.

Under sista kvartalet 1920 inträdde en försämring inom
järnhanteringen. Omslaget kom mycket kraftigt, och en
betydande arbetslöshet utvecklades. Omslaget påskyndades
av konkurrensen utifrån. Den fruktade import, som man
hade räknat med redan under 1919, kom nu, delvis från
Tyskland med dess starkt undervärderade valuta.

Man var nu inne i den svåra kris, som satte sin prägel
på utvecklingen under de följande åren fram till år 1924.
Prisfallet blev mycket våldsamt. Om den allmänna
prisnivån 1913 betecknas med 100, får man för 1920 en siffra
av 359 och 1924 var man nere i 162. Detta innebar en
oerhörd påfrestning för näringslivet. Nedgången inom
järnhanteringen blev värre än på de flesta andra håll.

Det visade sig mycket svårt att anpassa
produktionskostnaderna efter de fallande priserna. Speciellt vållade löne-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:12:55 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1945/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free