- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 75. 1945 /
40

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1945 - Den svenska järnhanteringen efter förra världskriget och nu, referat av föredrag av Arthur Montgomery, av r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

40

TEKNISK TIDSKRIFT

problemet bekymmer. År 1929 beräknades reallönen
motsvara en nivå av 154, om 1913 betecknades med 100. Den
stora höjningen av reallönerna i början på 1920-talet
innebar en mycket kännbar belastning för hela det svenska
näringslivet men alldeles särskilt för de grenar därav, som
av andra orsaker hade en speciellt dålig konjunktur.

Det var inte bara disproportionen mellan priser och
arbetslöner, som försvårade läget, utan härtill kom också
en del finansiella svagheter i järnhanteringens
organisation. Omkring år 1921, då deflationskrisen stod i sitt fulla
flor, hörde järnhanteringen till de näringsgrenar, som voro
alldeles särskilt beroende av bankkredit. Detta beroende
ökades speciellt under åren 1918—1921.

Svårigheterna skärptes ytterligare under tiden efter
världskriget genom att produktionskapaciteten ökades på
olika håll och genom en internationell ekonomisk politik,
som nu efteråt nästan förefaller ha varit direkt anlagd på
att skapa dåliga konjunkturer i Europa. Själva gjorde vi
en del synnerligen illa avvägda saker under denna tid, vilka
säkerligen förvärrade ställningen för olika grenar av vårt
näringsliv, särskilt för järnhanteringen: först och främst
övergången till åttatimmarsarbetsdagen. Nu efteråt har
man anledning att vara glad åt denna reform, men det var
utan tvivel en olycka, att den genomfördes så hastigt och
så oförmedlat, som fallet var, och i ett ytterst känsligt
konjunkturläge. För skiftarbetare inom järnhanteringen
innebar övergången till åttatimmarsdagen en sänkning av
arbetstiden per vecka med nära 20 % och för andra arbetare
med 12 à 13 %. Det är inte lätt att snabbt anpassa sig
efter en sådan omvälvning. Härtill kom deflationen.

Det är beundransvärt att den svenska järnhanteringen
lyckades reda upp situationen som den gjorde, men det
innebar en mycket omfattande reorganisation. Om man
ser på exporten 1929 och jämför den med exporten 1913,
finner man betydande olikheter. Tackjärnsexporten hade
sjunkit till föga mer än en tredjedel av vad den var 1913,
och exporten av lancashirejärn hade reducerats ännu
mycket mera. över huvud taget hade man fått gå över till
export av mera förädlade produkter. Men resultatet var
i alla fall otillfredsställande. Om produktionsvolymen 1915
betecknas med 100 var den svenska järnhanteringens siffra
för 1929 103 och hela industrins 147.

För närvarande kunna vi endast skapa oss en mycket
ofullständig bild av den internationella järnhanteringens
utveckling sedan 1939. I Förenta Staterna har
ståltillverkningen stegrats med omkring 45 % från 1929 till 1943.
Den engelska stålproduktionen däremot torde inte ha
undergått någon mera omfattande ökning. I Tyskland
synes man inte ha lyckats öka tillverkningen av stål
utöver förkrigsnivån, i de ockuperade länderna torde den
ha befunnit sig i sjunkande. Efter angreppet på Ryssland
försämrades läget, och man har därför anledning att räkna
med, att produktionen sedan dess har befunnit sig i
sjunkande också i Tyskland, och denna tendens har troligen
ytterligare accentuerats genom bombningarna.

Den stora frågan är, hur efterkrigsåren komma att
gestalta sig i konjunkturhänseende, och därom veta vi
ingenting. Vi veta ju ännu inte, hur världen kommer att
se ut, när kriget en gång slutar. Framhållas bör emellertid,
att det internationella läget inte bara kommer att bli
beroende av vad som har gjorts under kriget utan nu
liksom förra gången ännu mer av vad som görs efter kriget.
I alla händelser vore det naturligtvis alltför sangviniskt
av oss att bortse från, att vår järnhantering också efter
detta krig kan komma att få starka påkänningar och
ställas inför mycket besvärliga konjunkturproblem.

Det är viktigt ur alla synpunkter, att vår järnhantering
rationaliseras så mycket som möjligt, något som skedde
i mycket stor utsträckning under 1920-talet. Det svenska
näringslivet och speciellt järnhanteringen skulle inte ha
kunnat överleva detta kritiska skede så pass
framgångsrikt utan en omfattande rationalisering. Under 1930-talet
synes visserligen rationaliseringen ha fortgått, dock i
mindre skala än under det föregående årtiondet.

Under 1930-talet försiggingo betydande förskjutningar
inom det svenska näringslivet. Den industriella exportens
volym växte fortfarande, kanske med något sådant som
10 à 15 %. Produktionen på hemmamarknaden växte
emellertid mycket hastigare. Den totala industriella
produktionen beräknas ha växt med ca 50 % från 1929 till
1937, och ökningen fortgick till 1939, då man nådde mer
än 60 % över 1929 års nivå. Flera omständigheter bidrogo
till att relativt sett försvaga exporten. Råvarutillgångarna
satte jämförelsevis snäva gränser för skogsindustriernas
expansion. Konjunkturen var också i allmänhet sämre i
utlandet än hos oss och detta i förening med de växande
hindren för den internationella handeln gynnade den
svenska industrins inriktning på hemmamarknaden.

Även andra faktorer spelade in, framför allt de
valutapolitiska förhållandena. Järnhanteringen fick nu en stark
expansion på hemmamarknaden. Frågan: "Vilka
expansionsmöjligheter finnas för vår järnhantering inom
hemmamarknaden?" är visserligen omöjlig att ge ett bestämt
svar på. Det beror på hur hela vår industri utvecklar sig.
Det är dock troligt, att man inte bör ställa alltför stora
förhoppningar på hemmamarknadens fortsatta utveckling.
Järnhanteringen är sedan gammalt en exporthantering, och
det är mycket viktigt, att den söker bibehålla denna
inriktning vid sidan av sin hemmamarknadsproduktion.
Detta innebär icke något underskattande av
hemmamarknadsproduktionens betydelse. Utan den väldiga ökningen
av produktionen för hemmamarknaden inom
järnhanteringen under 1930-talet skulle vi aldrig ha kunnat lösa
våra upprustningsproblem i samband med kriget.

Framtidsutsikterna för vår järnhantering äro särskilt på
en punkt betydligt bättre nu än efter förra kriget, och det
är i fråga om finansieringen. Vid slutet av 1930-talet var
den svenska järnhanteringen förmodligen mera oberoende
av bankkredit än någonsin tidigare. Denna utveckling har
fortgått under krigstiden, och det är givetvis en stor
fördel att kunna möta en eventuell fredskris utan
belastningen av en tung skuldbörda.

Härmed är det väsentliga sagt om järnhanteringens
utsikter under efterkrigstiden. Man kan dock tillägga en
gynnsam sak eller ett par.

Först och främst förefaller det inte vidare sannolikt, att
vi även denna gång skulle få en deflationskris av samma
typ som efter förra kriget. Alla politiska partier tyckas
vara ense om, att vi måste inrikta oss på en
efterkrigs-politik, som inte skapar onödiga svårigheter för
näringslivet och framkallar en arbetslöshetskris. Redan den
omständigheten att priserna ha stigit så mycket mindre nu
än efter förra världskriget borde vara ägnad att reducera
risken för en våldsam deflation.

Ett annat skäl till optimism är att frågan om en
ytterligare reduktion av arbetstiden för närvarande saknar
aktualitet. Man behöver alltså nu icke vänta några sådana
svårigheter, som övergången till åttatimmarsdagen på sin
tid vållade.

Det är dock bäst att vara beredd på svårigheter. Nu
liksom under förra kriget har förmodligen utlandet gjort
framsteg på det tekniska området, vilka ha stärkt dess
konkurrensförmåga.

När det gäller att möta den utländska konkurrensen, är
rationaliseringen nu liksom tidigare ett oundgängligt vapen.
Det är ovisst hur krigstiden har verkat i detta avseende.
Visserligen tyder allt på att utvecklingen har varit
gynnsammare nu än under förra kriget, men det har också
funnits en del omständigheter, som icke ha varit ägnade
att främja rationaliseringen. Det har inte varit någon
svårighet att bli av med järn och stål, hur det än har
varit beträffande annat. Härtill kommer att staten har
varit en stor köpare, och den har inte alltid visat den
önskvärda sparsamheten eller affärsmässigheten vid sina
förhandlingar. Den halvsocialisering, som vi ha haft under
krisåren, synes i stort sett ha verkat ogynnsamt på
effektiviteten, men vi få trösta oss med att så sannolikt har
varit fallet ännu mer på en del andra håll. r

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:30:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1945/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free