- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 75. 1945 /
50

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1945 - Inverkan av tvättmedel på cellull, av Olof Samuelson - Användning av högvakuum i den kemiska industrin, av sah

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

50

TEKNISK TIDSKRIFT

Raaschou och Larsen och framför allt med
ingående försök av Norlin och Skärblom. De
senare ha även funnit en enkel förklaring till
fenomenet, nämligen att hållfasthetsminskningen
beror på att det på fibern utfällda kalksaltet av
omättade fettsyror under torkningen genom
autooxidation förmedlar luftsyrets angrepp på
cellulosan. I överensstämmelse med denna teori har
hållfasthetsminskningen vid såpa och mjukt
vatten resp. natriumpalmitat och hårt vatten varit
avsevärt mindre. Utom i det speciella fallet att
tvättmedlet innehållit omättade fettsyror, har
hårdheten i vattnet inte verkat förstörande på
fibern.

I praktiken inverka anlagringar på
nötningshållfastheten, en sak som givetvis inte framträder vid
dessa försök. Man kunde vänta sig, att genom
inlagring av utfällningar i fibern
kohesionskraf-terna i samtliga fall skulle minska, så att fibern
försvagades. Orienterande försök rörande
inlagring av olika oorganiska salter i fibrer av cellull
och bomull gåvo vid handen, att olika salter hade
skilda verkningar. Som exempel på de effekter
som erhöllos kan nämnas, att om bomulls- eller
cellullfibrer impregnerades med en koncentrerad
lösning av magnesiumklorid hållfastheten efter
torkning nedgick till praktiskt taget noll (värdena
kunde icke mätas). Borttvättades åter
magnesium-kloriden, fingo fibrerna tillbaka större delen av
sin ursprungliga styrka. Förlusten i hållfasthet
efter uttvättning var för bomull 25 ■% och för
cellull 19 %.

Vid behandling av cellulosafibrer med blekmedel
innehållande aktivt syre kunna fibrerna lätt
förstöras. Detta gäller såväl naturliga som
regenererade fibrer. Nedbrytningen av cellulosan har i
många fall visat sig vara större, desto snabbare
oxidationsmedlet, t.ex. vätesuperoxid eller
per-borat, sönderdelas. Genom olika tillsatser kunna
blekbaden stabiliseras, så att sönderdelningen
retarderas.

Mätningarna rörande minskningen av
hållfastheten och polymerisationsgraden vid kokning med
perborat och blandningar innehållande perborat
,visa, att utan närvaro av stabiliserande medel
fibern snabbt förstöres, medan i stabiliserade
lösningar angreppet avsevärt minskas. Resultaten
bekräfta sålunda tidigare kända fakta från
undersökningar med bomull och linne. Även vid
cellull kan angreppet hållas inom rimliga
gränser under förutsättning, att produkten är av
prima kvalitet och tvättmedlet på lämpligt sätt
stabiliserat. Det är dock självklart, att liksom vid all
behandling med blekande medel av cellulosa
behandlingstiden bör vara så kort som möjligt och
koncentration och temperatur så låga som
möjligt.

Vid starkt nedsmutsade textilier förekommer
stundom även blekning med blekmedel
innehållande aktiv klor. Nedbrytningen av cellulosan är

utom av blekmedlets koncentration,
blekningstiden och temperaturen även beroende av olika
katalysatorer och av blekbadets pH-värde. Vad
pH-värdet beträffar ha olika forskare på en punkt
kommit till överensstämmande resultat, nämligen
att det kraftigaste angreppet sker i närheten av
neutralpunkten. I allmänhet rekommenderas
blekning i alkalisk lösning, men vissa forskare göra
gällande, att det skulle vara fördelaktigare att
bleka vid pH [= 5. Vi ha genom ett stort antal
försök i och utan närvaro av olika katalytiskt
verkande metallsalter särskilt koppar och järn
kommit till den slutsatsen, att sur blekning bör
undvikas framför allt av den orsaken, att
katalysatorerna i sur lösning äro mera verksamma än
i alkalisk. Försöken visa, att angreppet på fibern
är i hög grad beroende av betingelserna vid
blekningen. Angreppet kan hållas inom mycket
måttliga gränser. Användningen av klorblekmedel är
därför icke generellt förkastlig, men stor
noggrannhet måste iakttas och framför allt måste
tillses, att blekningen sker vid gynnsamt
pH-värde, varvid blekning i alkalisk lösning är att
föredra.

Användning av högvakunm i den kemiska industrin

faller inom två områden, det ena svarande mot tryck
under 1 n, ned till 10—7 eller 10—8 mm, den andra från

1 [x upp till 0,1 mm Hg. Det lägre området användes för
närvarande huvudsakligen för evakuering av elektronrör,
medan det högre området användes för kemiska och
metallurgiska ändamål. Sålunda kan nu sådan destillation,
indunstning och sublimering företas, som tidigare icke
kunde försiggå, därför att materialet förstördes vid de
höga temperaturer som skulle krävas vid eljest brukliga
tryck.

Vidare kunna material med hög molekylvikt, såsom högre
alkoholer, fettsyror, torkande oljor, växer, pressmassor
m.m. på detta sätt destilleras. Vid tidigare åstadkomna
tryck kunde man destillera fettsyror med upp till 18
kolatomer, men vid tryck omkring 1 [a. Hg kunna
motsvarande triglycerider med molekylvikter upp till 300
fraktioneras; föreningar med kedjelängder av C30 och molekylvikter
upp till 2 000 eller mera kunna nu destilleras. Medelst
högvakuum och med lämplig apparatur kunna föreningar med
20 % skillnad i molekylvikt separeras.

För närvarande äger en avsevärd produktion av
vitaminkoncentrat rum med hjälp av högvakuum. Man söker även
åstadkomma fraktionering av växer med hög smältpunkt
och det synes som om goda möjligheter funnes att
förbättre torkande oljor genom att under högvakuum
bort-destillera föreningar med lägre molekylvikter. Ett stort
fält för högvakuumtekniken öppnar sig inom
petroleumindustrin, som för närvarande icke arbetar med lägre tryck
än 10—20 mm Hg.

Högvakuummetallurgi, som redan användes i
kiseljärn-magnesiumprocessen, bör kunna användas för att utvinna
metaller, som för närvarande icke kunna bearbetas på ett
enkelt eller ekonomiskt sätt. Reduktion under högvakuum
kan tillämpas på många metaller med låg smältpunkt;
arbeten i denna riktning ha utförts för utreducering av
magnesium, zink, tenn, bly, kvicksilver, kalcium, beryllium,
natrium, kalium, cesium, rubidium, kadmium och indium.
En möjlighet öppnas också för rening av metaller, som
erhållits genom andra processer; ett exempel härpå är
hög-vakuumdestillering av aluminium. Redan nu fällas genom
vaporisering och kondensering metaller och metallsalter på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:30:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1945/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free