Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 20 januari 1945 - Ökad användning av lättmetall inom skeppsbyggeriet, av N Lll - Serieproduktion av pråmar i armerad betong, av J S—l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 januari 1945 85
ökad användning av lättmetall inom skeppsbyggeriet.
Redan under 1890-talet försöktes aluminium som
båtbyggnadsmaterial. På grund av bl.a. bristande kännedom om
materialets metallurgiska egenskaper och lämplighet inom
detta användningsområde blevo försöken föga
framgångslika.
Sedan dess ha emellertid aluminiumlegeringarna
utvecklats i hög grad, och vetenskapliga undersökningar och
praktiska resultat ha ådagalagt att lättmetall icke blott
med fördel kan användas till marina konstruktioner utan
även att ett skrov av sådant material kan få lång
livslängd och kräva förvånansvärt ringa underhåll.
Lyckad användning av lättmetall på skrovkonstruktioner
möjliggjordes i början av 1930-talet genom
framställningen av serier aluminiumlegeringar med 3—10 % magnesium
och mindre tillsatser av andra ämnen, såsom kisel, mangan
eller krom. Omfattande forskningar visade att sådana
legeringar icke blott kunde användas till smidda delar av
olika form, utan även att profiler, motsvarande sådana av
mjukt stål, kunde framställas med förhållandevis mindre
vikt. Vidare kunde dessa legeringar bearbetas på liknande
sätt som mjukt stål, samtidigt som deras goda mekaniska
egenskaper icke såsom duralaluminiumlegeringarnas voro
beroende av komplicerade värmebehandlingsprocesser för
att få fram. Forskningarna skola också ha bevisat, att
aluminiummagnesiumlegeringar finnas, vilka ha större
korrosionsmotstånd i saltvatten, än mjukt stål har.
De första helt av lättmetall utförda båtarna med
användande av de nämnda nyare legeringarna voro jollar
och racerbåtar. På basis av därmed vunna erfarenheter
byggdes 1931 en expresskryssare med ca 17 m längd, 4 m
bredd och 10,7 m3 deplacement. Med undantag av ett
trädäck och vissa beslag var detta fartyg helt av
lättme-lall och utfört enligt Lloyd’s Registers Al-standard. Det
beräknas att ett lika starkt stålskrov skulle ha vägt 40 %
mera. Med föga underhåll har denna båt använts 13 år
och är för närvarande i aktiv krigstjänst.
Det lyckade resultatet med nämnda båt ledde till, att
under de följande åtta åren ca 200 lättmetallbåtar av olika
typer och storlekar byggts världen runt. Såvitt bekant
är det största fartyg, som hittills utförts helt av
aluminiumlegeringar, ett på europeiska kontinenten byggt dylikt,
med ca 30 m längd, 5 m bredd och 36 in3 deplacement.
•Board of Trade har medgivit att livbåtar helt få
tillverkas av lättmetall, och strax innan krigets utbrott hade
70 dylika båtar placerats på nya passagerarfartyg. En
livbåt av ifrågavarande typ, rymmande 99 personer, väger
fullt utrustad 2 t mindre än en motsvarande livbåt av stål.
På samma gång framhållas båtarnas täthet och små
underhållskostnader, som uppgivas blott v ara 5 % av
motsvarande kostnader för trä- eller stålbåtar.
Efter krigets slut väntas lättmetallerna få en alltmera
ökad användning inom skeppsbyggeriet (enl. G O Taylor).
N Lll
Fig. 1. Snabb bevakningskryssare för Royal Canadian
Mounted Police, helt byggd i lättmetall; längd 65’.
Fig. 2.
Livbåtar av
lättmetall på ett
större
passagerarfartyg.
Serieproduktion av pråmar i armerad betong. I
England har under detta krig, liksom under förra världskriget,
den armerade betongen tagits i skeppsbyggeriets tjänst
såsom byggnadsmaterial när det gällt byggande av mindre
fartyg, framför allt pråmar. Den direkta anledningen till
att nu utnyttja betongen är främst brist på stålmaterial,
men även bristen på lämpliga varv och tillgången av
yrkesarbetare för den stora produktionen av stålfartyg av alla
slag har varit bidragande.
Vid serieproduktion av pråmar av betong har systemet
med på förhand gjutna byggnadsdelar tillämpats. Delarna
ha gjutits på vitt skilda platser, ofta långt från själva
"varvet". Delarna ha haft formen av standardiserade
plattor med dimensionen 7’ X 3’ och med en tjocklek av 2".
En del av plattorna har haft något olika form beroende
på stävpartiernas utformning. Vid gjutningen av delarna
har vibrometoden använts. Relativt litet armeringsjärn har
utnyttjats i dessa plattor. Armeringsjärnen sticka ut i
plattornas ändar så att de fria järnändarna kunna
användas vid sammanfogningen och hopgjutningen av delarna i
själva skrovet. Vid varvet ha endast gjutits sådana delar
som kölsvin, bottenstockar, spant och luckkarmar
samtidigt som de färdiggjutna plattorna gjutits ihop i skrovet
till en enda stor enhet. Såväl för gjutning av plattorna som
för hopgjutningen av skrovet har mycket litet kvalificerad
arbetskraft behövt utnyttjas. Endast ett fåtal
yrkesarbetare erfordras i motsats till förra världskriget, då produk-
Fig. 1. Pråmarna hålla att sjösättas med krän utan extra
förstärkningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
