Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1945 - Systematisk materielinventering som underlag för standardisering, av Bo Nettelbladt - Diskussion, av G Grönwall, H Törnebohm, E A Backlund, D Du Rietz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
TEKNISK TIDSKRIFT’
verket ingenting annat än en systematisering av
arbete som redan nu utföres överallt då man
trycker broschyrer och försäljningskataloger,
fotograferar materiel och utger reservdels- och
tygmaterielkataloger samt inventerar och uppgör
statistik för standardiseringsarbete och
försörjningsfrågor m.m.
Alla de standardiseringsingenjörer som nu äro
verksamma i industrin skulle säkerligen också
med glädje se sitt arbete inordnat i ett större
sammanhang och vinsterna för landet i fråga om
förbilligad produktion, bättre planerade inköp
och höjd beredskap äro alltför uppenbara för att
närmare behöva påpekas.
Diskussion
Civilingenjör G Grönwall: Det finns i PAM-systemet två
fundamentala särdrag. För det första har man gjort en
sträng åtskillnad mellan materiel och produkter å ena
sidan samt verksamhet å andra sidan och för dem byggt
upp skilda klassifikationssystem, vilket jag anser vara en
stor fördel. Det andra särdraget i systemet är att
varuregistret bygger på standardiseringstanken, och detta anser
ju t* vara av största betydelse och fördel.
Enligt min åsikt och erfarenhet kan en effektiv
standardisering utan samtidig klassificering, byggd på konstruktiv
eller funktionell släktskap knappast genomföras. Följande
villkor anser jag måste uppfyllas om man skall få full
valuta av sin klassificering:
varje material och produkt skall erhålla ett entydigt
bestämt nummer i systemet, vilket alltid skall motsvaras av
ett huvuddokument (ritning, specifikation osv.);
numret skall vara genomgående från de interna
dokumenten till försäljningskatalogen;
numret får inte vara för långt. Punktnumren i
PAM-systemet är ett slag av tillhörsregistrering, som ju kan
utföras på olika sätt, men som alltid är nödvändig för
att kunna utföra en analytisk och aktiv standardisering.
Man måste börja uppifrån med de kompletta självständiga
konstruktionerna för att sedan så småningom etappvis
komma ned till de enskilda detaljerna. Under hela denna
verksamhet måste en omsorgsfull tillhörsregistrering
verkställas.
Till slut en reflexion: kan det skapas ett allsidigt svenskt
klassificeringssystem, som inom alla områden kan
accepteras av producenter och konsumenter? Ett är säkert, vill
man sätta i gång en allmän standardisering, så måste detta
ske på basis av en inventering och klassificering. Min
erfarenhet är den, att frågan om införandet av
klassificeringssystem på sista ti.den har blivit aktuell inom en hel
del företag.
Dr-ingenjör H Törnebohm: Den fråga som vi skulle vilja
ha svar på är: finns det några utsikter att få
PAM-systemet genomfört såsom en svensk standard? Jag är
fullt på det klara med att svårigheter föreligga att få alla
företag att ansluta sig till ett och samma
klassificeringssystem. Jag tror dock att vi inte böra fästa alltför stort
avseende vid den tvekan, som kan förekomma på denna
punkt.
Skulle man utan att fastslå systemet som svensk
standard från SIS:s sida kunna utfärda en rekommendation
att detta nya system är något som kommissionen efter
prövning funnit vara värt att förorda för de företag, som
nu vilja gå in för ett enhetligt klassifikationssystem?
PAM-systemet har ju den fördelen att det är uppgjort på
en mycket bred front, vilket är grundförutsättningen
för att vi skola kunna tänka oss det som svensk standard.
En annan fråga är om vi på standardbladen skulle kunna
utesluta DK-numren, vilka jag inte tror ha någon praktisk
betydelse här i landet för detta ändamål, och i stället
införa PAM-nummer.
Civilingenjör E A Backlund: Under senare år ha vi vid
Telegrafverkets verkstad experimenterat med olika
registreringssystem för att skaffa erfarenheter med tanke på
en framtida behandling av dessa problem i större
sammanhang.
Diskussioner med föredragshållaren ha övertygat mig
om att vi från börjat lagt allt för snäva synpunkter på
registreringsfrågan och att de utgångspunkter som
föredragshållaren angivit i vissa fall måste anses diskutabla.
Avsikten är ju här inte att diskutera registreringsfrågan
utan endast dess samband med materielstandardisering,
och på detta område tror jag att skillnaderna i
uppfattning böra kunna överbyggas.
Vid materielstandardisering har man två uppgifter att
utföra som ha med registreringen att skaffa. Först gäller
det att hitta de föremål som skola behandlas.
Huvuduppgiften är dock en annan, nämligen att åstadkomma
typbeteckningar. Jag vill understryka att det naturligtvis ej
är nödvändigt att man kopplar ihop valet av
typbeteckningar med något visst klassificeringssystem.
För att nu ge en föreställning om hur man kan tänka sig
att lägga upp särskilda typbeteckningar skall jag nämna
några ord om de beteckningar som vi sysslat med. För
oss förefaller det mest naturligt att gå direkt ut ifrån
översiktsbladet till den nyckel som man arbetar med vid
standardiseringsarbetet. De olika typerna kunna skiljas
från varandra genom beteckningar, som äro hopplockade
av siffror eller bokstäver skrivna efter varandra. Olika
typer för en och samma egenskap kunna skiljas genom
olika bokstäver eller siffror. Som exempel kan jag nämna
beteckningen stålstång 3,5C10S20, vilket betyder
rundstång med 3,5 mm diameter, 0,10 % kolhalt och 0,20 %
svavelhalt, allt enligt uppgifter på översiktsbladet.
De anmärkningar som bruka riktas mot detta slag av
beteckningar äro huvudsakligen att beteckningarna bli för
långa, att de bli mindre enhetliga och att man många
gånger har svårt att hitta besläktade föremål efter dessa
beteckningar, samt att olika föremål kunna ha samma
typbeteckning.
Med dessa exempel vill jag inte ha sagt att man
nödvändigtvis måste gå efter just dessa linjer. Det verkligt
betydelsefulla är att vi över huvud taget komma fram till
typbeteckningar som äro oberoende av
klassbeteckningarna.
Civilingenjör D Du Rietz: Det förefaller mig som om man
med mycket små ändringar skulle kunna sammansmälta
Stål- och Metallnormskommitténs system för metalliska
material med PAM-systemet.
Civilingenjör Grönwall: Att, såsom ingenjör Backlund
sade, använda skilda typ- och klassbeteckningar är
felaktigt. Ha vi klassificerat en produkt, är beteckningen på
den produkten en klassbeteckning. Systemet är ett
klassificerings- och numreringssystem. Interna typbeteckningar
inom olika företag leda till mycket stora svårigheter inom
industrin.
Civilingenjör Du Rietz: Jag erkänner, att jag delar
skräcken för långa sifferbeteckningar. Men hur ställer det
sig i verkligheten, om man jämför de nu tillämpade
beteckningsmetoderna och PAM-systemet. För att beteckna
en I-balk kan man nu få använda följande formel:
SIS 1152—2,
INP 12, enligt SIS 12 1103,
C 5 enligt SIS 12 5011,
7500 B5 enligt SIS 12 6015.
Det blir sammanlagt 49 beteckningar, om man förkortar
det så mycket som möjligt. Häremot har man att ställa
PAM-systemets betydligt kortare sifferbeteckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
