Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1945 - Automatisk snabbåterinkoppling, av Åke T Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
TEKNISK TIDSKRIFT’
min mellanrum. Vid den första återinkopplingen
höll sig såväl en mindre vattenkraftstation
(storleksordning 1 000 kVA) som synkronmaskineriet
hos två abonnenter (samma storleksordning) i
fas. Vid den andra återinkopplingen däremot
föllo både vattenkraftstationen och
synkronmaskinerna hos abonnenterna ur fas och kopplades
ur av sina reläskydd; återinkopplingen av linjen
lyckades däremot. En förklaring till
synkronmaskinernas uppförande kan tänkas vara, att den
första urkopplingen orsakats av ett jordfel och
den andra av en kortslutning.
Erfarenheterna från återinkopplingen kunna
således även vad beträffar inverkan på
abonnent-anläggningar anses vara uppmuntrande. Om man
frånser anläggningar och motorer med momentan
nollspänningsutlösning, kan man tydligen räkna
med att asynkronmotorerna gå ostört även vid
störningstider på uppemot 1 s, och det tycks
åtminstone under vissa omständigheter gå att
hålla även synkronmotorer och små
kraftstationer i gång utan särskilda anordningar; i varje
fall har det visat sig, att synkronmaskineri av
här ifrågavarande storleksordning och med
långsamma spänningsregulatorer ej behöver hindra
snabbåterinkoppling av linjen genom att
underhålla ljusbågen i felstället.
Automatisk återinkoppling på slinglinjer och
förbindelselinjer; stabilitetsvillkoret
Fig. 10 A visar schematiskt två kraftnät
förbundna med en enda linje. Vad fordras för att vid fel
på linjen automatisk återinkoppling skall kunna
tillämpas och alltså förbindelsen mellan
kraftverken kunna upprätthållas efter ett lyckligen
bortkopplat fel? Om vi med snabba reläer kunna
få ned relätiden till 0,05 s och med snabba
strömbrytare få ned bryttiden till samma belopp och
räkna med att det spänningslösa intervallet
måste vara 0,2 s, så finner man, att förbindelsen
mellan de båda kraftsystemen måste vara mer
eller mindre bruten under minst 0,3 s. Under
denna tid accelereras svängmassorna i systemet
Px och retarderas svängmassorna i systemet P2.
Accelerationens och retardationens storlek
bestämmes dels av den före felet överförda effekten
P, som, när förbindelsen brytes, frigöres som
accelerations- och retardationseffekt, dels av
svängmassorna i systemen. Vid en given
överföringslinje kan man anse risken för urfasfall uttryckt
Fig. 10.
Snabbåterinkoppling på
förbindelselinjer. A
enkellinje, B
dubbellinje.
P P
genom summan ——|- —, där J är
tröghets-J i J 2
p
momentet, eller approximativt av summan —
-f-P
+ —. Om överföringslinjen är elektriskt sett kort,
P 2
ligga spänningsvektorerna före felet nära
varandra, och större vinkelacceleration under
avbrottet kan alltså tolereras än om överföringslinjen
är lång. Det är emellertid ganska lätt att
konstatera, att om t.ex. effekten P = Plt dvs.
överföringslinjen är den enda förbindelsen från
kraftstationen Pi till en annan kraftstation eller även
till ett stort nät (Ps = oändligheten), så finns det,
även om överföringen är kort, vid normal
dimensionering av svängmassorna i stationen P1 ej
någon utsikt att behålla synkronismen.
Amerikanerna Crary, Kennedy och Woodrow13 ånge en
tumregel, att för att trefasig återinkoppling av
enkla förbindelselinjer skall ha utsikt att lyckas,
förutsatt snabba relä- och brytartider och kort
spänningslöst intervall, förbindelseledningen ej
får i normal drift överföra mer än
storleksordningen fjärdedelen av endera systemets
totaleffekt, dvs. P < 0,25 P1 eller 0,25 Pe.
I fig. 10 B har den överförda effekten P tänkts
uppdelad på två förbindelseledningar. Om man
då tänker sig att överföringssystemet är så rikligt
dimensionerat i förhållande till den överförda
effekten och nätens totaleffekt, att systemets
dynamiska stabilitet tål en bestående urkoppling av
den ena linjen vid fel, så lyckas naturligtvis
snabbåterinkopplingen även om oändligt långt
spänningslöst intervall användes. Om i stället
överföringen är så knappt dimensionerad, att den
i normal drift belastas upp till närheten av den
statiska stabilitetsgränsen, så finns det inga som
helst utsikter att stabiliteten skall kunna
bibehållas vid linjefel följt av återinkoppling ens om
spänningslösa intervallet är oändligt kort; i så
fall innebär återinkopplingen en klar försämring
av förhållandena. Mellan dessa båda gränsfall
finns det sedan mellanfall, vid vilka nätets
stabilitet ej medger en kvarstående bortkoppling av
den ena linjen vid fel, men väl en bortkoppling
följd av återinkoppling. I ett sådant fall kan
återinkopplingen rädda överföringen från
nedbrytning vid linjefel.
Om stabiliteten skall bibehållas eller ej är rätt
mycket beroende av felarten. Man kan sålunda
i ett visst fall få stabilitet vid enpoliga och
två-poliga kortslutningar men ej vid trepoliga.
En lockande metod är att urkoppla och åter
inkoppla endast den fas, som beröres av felet,
medan förbindelsen mellan kraftnäten
upprätthålles över de andra faserna till förmån för
synkronismen. Metoden har närmast intresse vid nät
med direktjordad systemnollpunkt. Det
spänningslösa intervallet behöver vid enpolig
återinkoppling göras längre än vid trefasig återinkopp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
