Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 17 februari 1945 - Djupdykning med syntetiska gasblandningar, av Arne Zetterström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
TEKNISK TIDSKRIFT’
Fig. i. Explosionsgränser för vätgas
—luft som funktion, t.v. av trycket,
t.h. av temperaturen.
förmåga använder dykaren elvärmda kläder, som
till skydd inot brand vid det höga syretrycket äro
utförda i spunnet glas.
Det har vid praktiska dykförsök gjorda i tank
och till sjöss visat sig, att mycket stora fördelar
stå att vinna ined heliummetoden. Vid ubåten
"Squalus" bärgning i juni 1939 kom förfarandet
för första gången till användning i praktiken och
erfarenheterna voro goda. Dykning kan ske till
minst 150 m djup, och dykaren kan där fri från
narkos uträtta även tyngre arbeten.
För den svenska marinens vidkommande ligger
problemet så till, att huvudsvårigheten är att få
helium i tillräckliga mängder. Ett Bolidenmineral
lämnar små kvantiteter av gasen, men en hel
årsproduktion räcker bara till några enstaka försök.
Import är för närvarande ej möjlig, vilket gör att
vi icke kunna påräkna helium för djupdykning.
Den svenska vätgaainetoden
Förutom helium fanns som nyss nämnts en
åtminstone teoretiskt användbar gas, nämligen
väte. I september 1943 föreslog jag
Marinförvaltningen att använda vätgas för djupdykning på
ett sådant sätt att explosionsrisk ej förelåg.
Det är klart, att om väte skall användas som
andningsgas, så måste den blandas med syre till
Fig. 5. Schema över projekterat syntesgasverk.
sådan mängd, att syrets partialtryck är
tillräckligt för andningen. Gasblandningen måste
dessutom vara explosionssäker. I fig. 3 se vi, att i det
tertiära systemet väte-kväve-syre är blandningen
explosionsfri om syrehalten är 4 % eller mindre.
Detta gäller ganska oberoende av kvävehalten.
Av fig. 4 och 5 framgår, att en sådan gasblandning
kan komprimeras och upphettas utan risk. Om nu
gasen håller 4 % syre så blir syrets partialtryck
tillräckligt först på 30 m djup eller mera. Vi få
följaktligen tänka oss att gå till detta djup med
vanlig luft och sedan byta till vätgasblandningen.
Utan vidare kan detta ej ske ur
explosionssynpunkt, luft och väte skulle ju då bilda explosiva
blandningar. Genom att först vädra ut luften med
en blandning av 4 % och resten kväve elimineras
emellertid explosionsrisken fullständigt.
Vid djupdykningar med syntetiska
gasblandningar är det av synnerligen stor vikt, att
tillräckliga gasförråd för en längre tids dykning
finnas disponibla ombord. Att använda vätgas
framställd i land och komprimerad på stålflaskor vore
tänkbart men ingalunda praktiskt, ty dels är det
stora mängder som gå åt, dels erbjuder
över-lämpning av gasen vid bärgningsföretag i rum
sjö betydande svårigheter. För att framställa väte
i stora mängder med en begränsad kraftåtgång
och med litet platsutrymme torde
ammoniak-krackningsmetoden vara att föredra. Ammoniak,
NH3, kan lätt katalytiskt sönderdelas i sina
beståndsdelar. varvid en gasblandning hållande
75 % väte och 25 % kväve erhålles. Som enda
förorening håller gasen ca 0,1 % ammoniak, som
emellertid lätt kan avlägsnas med en gastvätt.
Kvävehalten är ju en nackdel, i det att
andningsmotståndet ökar, men dess paitialtryck torde
aldrig nå så högt, att risk för narkos
uppkommer. Om man nu till denna krackgas blandar
syre så att syrehalten blir 4 får dvkgasen
sammansättningen 72 % Hl2, 24 % N;2 och 6 % O,.
Blandningen sker vid uppkomprimeringen, fig. 5,
och tillgår så, att en till kompressorn kopplad
inmatningspump doserar syret i inställbar mängd
på lågtryckssidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
