Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 17 februari 1945 - En miniatyrångmaskin, av Henrik Enghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
TEKNISK TIDSKRIFT’
Fig. 6. Matarpumpen.
•
erhållit utomordentligt vackra, sammetslena ytor, som dock
senare ytterligare bearbetats.
Kompressionstrycket och dess alstring är ett problem,
som erbjudit oöverstigliga motsättningar mellan de
teoretiska önskemålen och de praktiska möjligheterna.
Maskinen är konstruerad för en största omloppshastighet av
480 r/m, men hastigheten bör dock helst med hänsyn til)
slidregleringsmekanismen vid normal gång icke överstiga
270—300 r/m. Vid denna hastighet blir emellertid det tryck,
som alstras genom levande kraften hos de fram- och
återgående delarna, endast ca 0,3 at, och dock har jag genom
kraftig överdimensionering försökt öka massan hos kolven,
kolvstången, tvärhuvudet och vevstaken så mycket som
möjligt. Då kompressionstrycket uppgår till i runt tal 6 at,
måste det sålunda till ojämförligt största delen
åstadkommas genom levande kraften hos svänghjulet och
därigenom, att kolvarna befinna sig på 90° vinkelavstånd.
Detta är beklagligt och måste ge anledning till stötar och
slag i vevmekanismen, vilkas verkningar dock genom
lämplig dimensionering av lager, vevaxel och svänghjul och
genom noggrann passning ha kunnat elimineras i så hög
grad, att maskinen förefaller ha en fullkomligt jämn och
stötfri gång.
Vid normal drift skall admissionstrycket vara 6 at eller
något lägre, men maskinen är konstruerad för tryck upp
Fig. 7.
Vattenständs-g rören med ställ och
säkerhetsventil.
till 10—11 at; det har också visat sig, att den går bra även
vid så lågt tryck som 3 at, i sistnämnda fallet dock
endast under förutsättning, att fyllnadsgraden ej är för liten
I enlighet med högsta admissionstrycket är ångpannan,
fig. 5, konstruerad och av Yrkesinspektionen godkänd för
10 at övertryck. Det är en stående tubpanna med 220 mm
diameter. Tubernas antal är 37; de äro samtliga utbildade
till stagtuber med kragmuttrar i båda ändar. De båda
gavlarna äro dessutom stagade genom åtta 12 mm bultar;
manteln utgöres av 4 mm mässingsplåt. Även tuberna och
stagbultarna äro framställda av mässing, under det att
gavlarna äro gjutna i fosforbrons. Allt material, som
kommit till användning vid pannans tillverkning, har
underkastats hållfasthetsbestämningar, vilka utförts av ingenjör
K J Bölin.
Särskilt intresse torde hållfasthetsbestämningarna på
stagbultarna erbjuda. Såsom redan nämnts, äro dessa
framställda av 12 mm hårddragen mässingsbult. Provstångens
båda ändar voro försedda med metriska gängor med 0,5
mm stigning, 11,35 mm kärndiameter och typbeteckning
SMS 401. I vardera ändan fanns en 15 mm hög mutter,
som förmedlade dragningen. Brott inträffade på den
ogängade delen av provstången vid 5 900 kg belastning,
vilket motsvarar en draghållfasthet av 52,2 kg/mme. Då
ifrågavarande gängor ha ett djup, som endast uppgår
till ca 0,3 mm, hade jag själv förväntat, att gängorna
skulle ge efter på så tidigt stadium, att det icke
kunde bli tal om brott i själva stången. Förvånansvärt
är också, att brottet inträffade på den ogängade delen,
och detta kan väl knappast förklaras på annat sätt
än därigenom, att provstången på brottstället företedde en
lokal svaghet, om man nu får använda ett sådant uttryck
vid 52,2 kg/mm2 brottgräns. Det uppnådda resultatet har
verifierats genom andra likartade provdragningar. Vid
användning av glödgat material ge emellertid gängorna efter,
strax innan brottgränsen uppnås. Denna till synes
baga-tellartade detalj har jag särskilt omnämnt, därför att jag
ingenstädes har kunnat erhålla tillfredsställande svar på
frågan om hållfastheten hos dessa fina gängor, som med
nödvändighet måste användas för vissa detaljer. Det återstod
sålunda inte annat, än att genom draghållfasthetsprov
pröva deras lämplighet. Resultatet synes mig betydelsefullt
för finmekaniken. Vi äro ju inom den ofta hänvisade till
att begagna gängor med liten stigning och ringa djup.
Ångpannan eldas med en värmeapparat, som enligt
tillverkarnas uppgift skall förbruka 0,55 1/h fotogen,
motsvarande ca 4 800 cal och en ångproduktion av ca 7,5 kg/h
vid 100 % verkningsgrad hos pannan. Vid beräkningarna
har jag emellertid gjort det antagandet, att verkningsgraden
endast uppgår till 66 % och ångproduktionen alltså till i
runt tal 5 kg/h. Huru stor den i verkligheten är har ännu
icke bestämts, men mätningar av förbränningsgasernas
temperatur i rökskåpet på höjden av ånguttaget ha visat,
att den icke är högre än i ångpannan, alltså ungefär 183°
vid 10 at övertryck. Det synes sålunda, som om
värme-avgivandet skulle vara så fullständigt som man teoretiskt
kan begära, och det är tydligt att vi under dessa
förhållanden icke kunna påräkna någon som helst överhettning.
Ånguttaget är emellertid utformat på sådant sätt, att den
ånga, som lämnar pannan, bör vara praktiskt taget torr.
Såsom redan omtalats är ångpannan godkänd av
Yrkesinspektionen. Den är således utrustad med den armatur,
som föreskrives i Socialstyrelsens anvisningar och
bestämmelser, bortsett från några smärre, betydelselösa avvikelser.
Jag finner intet skäl att här i detalj gå in på
ångpannearmaturens konstruktion men vill dock såsom exempel på
denna visa dels en bild av matarpumpen, fig. 6, dels en
bild av vattenståndsrören med tillhörande ställ och
säkerhetsventil, fig. 7. Ur säkerhetssynpunkt har det befunnits
önskvärt med relativt stor diameter hos genomloppen.
Men detta har medfört, att man fått avstå från kranar för
vattenståndsrörens avstängning. De äro emellertid även inom
ångrummet försedda med automatiskt verkande kulventiler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
