Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 3 mars 1945 - Ingenjörerna och försvaret, av P Eg. Gummeson - Diskussion, av E Sjögren, N Dyrssen, Stig I:son Hultman, Barthen, H Sterky, W Fellenius, T Åström, B Ehnbom samt P Eg. Gummeson - STF om ingenjörerna och försvaret, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 mars 1945
245
cerare." Jag betraktar detta uttalande som en
skönhetsfläck. Utredningen borde i stället förutsättningslöst, och
således utan att följa dåvarande arméchefens anvisningar
i dennes yttrande av den 15 december 1942, ha granskat
Väg- och Vattenbyggnadskårens konstruktion och
undersökt de möjligheter, som just denna, väl utnyttjad och
harmoniskt utbyggd, hade att erbjuda för bildandet av
en motsvarighet på det mekaniska området. En annan
utredning, som har arbetat med denna sak, har nyligen
kommit till ett ganska väsensskilt resultat. Jag tror det
vore lyckligt, om Svenska Teknologföreningen ville
försöka få fram någonting enhetligt, någonting som stöder de
ostridigt positiva tankegångar, som utredningen har
framfört, och om kommittén ville mera förutsättningslöst
tänka på Väg- och Vattenbyggnadskåren och på vad den
betyder för en frivillig inkoppling av ingenjörskraften i
försvarsväsendet, en inkoppling som skulle kunna
åstadkommas genom en förnuftig utbyggnad.
Civilingenjör B EHNBOM: Med de av utredningen
uppdragna linjerna får man aldrig en lägre ingenjör, som duger
till att leda reparationstjänsten med 50 till 100 mans
betjäning. Militärutbildningen spelar inte så stor roll. Denna
personal bör dock helst rekryteras med sådana ingenjörer,
som under värnpliktstiden utbildats till värnpliktiga
officerare.
Man kan inte utbilda reparatörer på ett halvt år, i regel
tar det sju till åtta år att utbilda en dugande reparatör.
För reparationsarbetet måste man följaktligen lita till det
folk, som finns i hemorten. Men härför förslår sannolikt
ej folket i värnpliktsåldern, utan man måste fylla luckorna
med folk i betydligt högre åldrar. Sådant folk kan
emellertid inte föras ut i linjen. Huvuddelen av arbetet måste
därför förläggas till hemorten. När transporterna kunna
gå fram till fronten, böra de också kunna gå tillbaka.
Förläggandet av reparationerna till hemorten förutsätter
givetvis att alla nödiga dispositioner härför träffas i fred.
Direktör Gummeson: En mycket hög och framstående
militär har under tjänsteansvar givit uttryck åt den
bestämda uppfattningen att så mycket som möjligt av
reparationstjänsten måste utföras så nära fronten som möjligt.
Våra svenska landsvägar äro nämligen alldeles för små för
att man skall kunna köra tillbaka materielen. Därav följer
att man inte kan använda annat än stridsdugligt folk även
i reparationstjänsten.
Vi ha inte strävat efter att bedriva någon
besparingspolitik, men å andra sidan innebär inte den organisation,
som vi ha föreslagit, någon fördyring utöver den
kostnadsram, som riksdagen redan har uppdragit åt försvaret. Om
man river sönder materielen först och sedan reparerar
den, blir det inte dyrare än om folket ligger och skjuter bort
ammunitionen, som den också är en mycket dyrbar vara.
STF om ingenjörerna och försvaret. Försvarsväsendets
ingenjörsutrednings betänkande har behandlats av en
kommitté, bestående av flygdirektör E Sjögren (ordförande),
byråchef K A Fröman, major E Jansson, mariningenjör
T G O Kemmer, tygingenjör J Edlund och civilingenjörerna
N Lundqvist, G Wästberg och E Höjer.
Utredningen har huvudsakligen inriktat sig på att
undersöka arméns materieltekniska problem. Vid behandlingen
av dessa drar utredningen den slutsatsen att de vid
staber och truppförband tjänstgörande ingenjörerna måste
ha både god teknisk utbildning och grundlig militär
utbildning och att de måste ha en rent militär ställning.
Det vore givetvis idealiskt om en person, som skall lösa
tekniska problem och utföra tekniska arbeten nära
stridslinjen, vore väl kvalificerad både som militär och som
tekniker. Även om det lät sig göra# att skaffa de blivande
ingenjörofficerarna denna dubbla yrkesutbildning, torde det
bli avsevärt svårare för dessa officerare att vidmakthålla
sin skicklighet och effektivitet i de båda yrkena. Det synes
därför bli nödvändigt att begränsa den militära
utbildningen till förmån för den tekniska och att minska kraven
på ingenjörofficerarnas rent militära användbarhet.
Med den föreslagna utbildningen kommer det att ta minst
tio år efter studentexamen innan en ingenjörofficer är
färdigutbildad. Det är fara för att detta kommer att
försvåra rekryteringen. Minst lika långa tid måste förflyta
innan den nya organisationen kunde bli färdig och
effektiv. Redan med tanke på de hastiga förändringarna inom
krigstekniken kan det ifrågasättas, om detta är lämpligt.
Utredningens utkast till lönesystem är påtagligt
ofördelaktigt för civilingenjörerna. Dessa skulle som nämnts först
tio år efter studentexamen kunna vinna anställning på stat.
Deras lön är då beräknad att dels räcka för amortering av
kostnaderna för studier vid teknisk högskola och dels ge
ingenjörofficerarna samma löneställning i övrigt som
officerare i allmänhet åtnjuta. De senare ha dock uppburit
lön av staten under fyra av de motsvarande tio åren.
Lönen för ingenjörofficer i löjtnants- och kaptensgraderna
blir i varje fall lägre än den som de flesta civilmilitära
ingenjörerna i motsvarande grader erhålla. För ingenjör
i majors- och överstelöjtnantsgraderna skulle lönen
dessutom komma att ligga betydligt under motsvarande löner
för marin- och flygdirektörer. Utredningens förslag kan
därför ej anses ägnat att locka aspiranter. En jämförelse
med industrins löner utfaller ännu sämre, även om man
bortser från industrichefsbefattningar. Dessutom bli
be-fordringsutsikterna mycket dåliga — 20
regementsofficerslöner gentemot 176 löjtnants- och kaptenslöner ger det
sämsta procentuella förhållandet i detta avseende inom
hela försvaret. Endast tre topplöner att särskilt sträva
efter ingå i förslaget. Frågan om pensionsåldern har icke
berörts. Skulle denna sättas till 50 och 55 år för kaptener,
respektive majorer och överstelöjtnanter, torde sökande till
ingenjörsofficersanställningar bli ännu mera betänksamma
än förut.
Arméförvaltningens behov av ingenjörer har utredningen
ej tillfredsställande tillgodosett. Utredningen föreslår att
dessa ingenjörer skola vara helt civila — endast tre
ingenjörofficerare äro avsedda att tjänstgöra där och såsom
det synes mest för egen utbildning. Långt fördelaktigare
vore säkerligen om en effektiv cirkulation ordnades mellan
trupp, staber och förvaltning, så att de erfarenheter, som
ingenjörerna göra på ett tjänsteställe, även kunna komma
andra militära tjänsteställen till godo, på motsvarande sätt
som sker inom marin- och flygförvaltningarna.
Vid behandling av materielreparationstjänsten synes
utredningen ha bedömt reparationsläget väl generellt. Det bör
bli föremål för en noggrann omprövning ur tekniska och
militära synpunkter, i vilken utsträckning transport till
fasta verkstäder i hemorten bör förutsättas bli det normala
vid genomförande av mera krävande reparationsarbeten.
För att ge reparationspersonalen verklig övning i
iståndsättande av krigsskadad materiel, anser utredningen, att
det kan bli nödvändigt att i någon omfattning avsiktligt
förstöra viss materiel. Föreningen finner detta uttalande
väl motiverat.
För handhavandet av de tekniska uppgifterna inom armén
bör det enligt föreningens mening skapas en organisation,
som dels löser problemet om arméns tekniska tjänst
snabbare än den av ingenjörsutredningen föreslagna
organisationen skulle göra, och dels är sådan att dess befattningar
bli lockande att söka för unga civilingenjörer. Av stor
vikt är också att dessa befattningshavare få en sådan
ställning inom staber, förvaltningar och truppförband att de
effektivt kunna göra de tekniska synpunkterna gällande.
Den civilmilitära anställningsformen har inom den
tekniska tjänsten i flottan och flygvapnet visat sig bra och
ingenjörsutredningen har icke påvisat några brister
härvidlag. En liknande organisationsform torde enligt
föreningens mening med fördel även kunna tillämpas för
arméns ingenjörer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
