- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 75. 1945 /
272

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1945 - Alkaliersättning inom glasindustrin, av Gösta Östlund och Hugo Stübner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

272

TEKNISK TIDSKRIFT’

rande mindre starkt. Detta var en viktig erfarenhet
som delegationen delgavs av en av Tysklands
mera kända glastekniker, dr Hans
Jebsen-Mar-wedel. Enligt hans mening bör den som inte vill
kontrollera sin ugnsatmosfär ej ge sig in på att
smälta med natriumsulfat. För att erhålla ett
"sulfatglas" utan att förstöra ugnsmaterialet skall
kol helst i form av träkol tillföras mängen och
väl inblandas i denna. Kolhalten bör utgöra 6 %
av sulfatmängden och kan lämpligen för-blandas
med sulfatet. Kolet utgör det primära
reduktionsmedlet, men av största vikt är sedan, att man
under själva nedsmältningen håller reducerande
atmosfär, dvs. avgaserna skola hålla ett
överskott på 3—5 % CO, vilket verkar som sekundärt
reduktionsmedel. Då smältan blivit blank, dvs.
ej längre avger större mängder gaser omställes
fyren så att oxiderande atmosfär erhålles.
Avgaserna skola därvid hålla ett överskott på 5—8 %
syre. Denna sista del av smältningen är av stor
betydelse, då härvid den i glasmassan
kvarvarande svaveldioxiden bindes. Under hela
utarbetningstiden skall likaledes atmosfären hållas
oxiderande för att hindra glasmassan att jäsa upp
dvs. avge den bundna gasen. Den i glasmassan
bundna svaveldioxiden uppgår i allmänhet till
0,2—0,5 % och inverkar ej störande på det
färdiga materialet. Genom ovan angivna
smältför-farande vinner man, att degel- och ugnsmaterial
skonas, att reduceringen av sulfatet sker
snabbare och att överreducering av sulfatet till sulfid
och därmed sammanhängande missfärgning av
glaset undvikes. Genom att sulfatet helt
sönderdelas uppstår ej "saltvattnet", en blåskiftande
beläggning på glasytan av smält natriumsulfat,
vilken verkar synnerligen frätande på
degel-eller vannaväggen och som måste skopas bort
innan glasmassan kan utarbetas. Skulle dock av
någon orsak ändå ett tunnare skikt av saltvatten
bildas, kan man bortbränna detta genom att
under en kortare tid omställa till reducerande
atmosfär och "koka" glaset för att få smältan
homogen. På detta sätt erhålles ett rent vitt glas
med samma egenskaper som ett vanligt sodaglas.
Även andra färger som brunt, grönt, blått osv.
kunna erhållas. Oxiderande färgstoffer böra icke
användas, då dessa motverka reduktionen av
sulfatet, när de förekomma i större mängder.
Olägenheten med den ökade bränsleförbrukningen
och den ökade temperaturen, 30—50°C, kvarstår
dock och kan ej heller elimineras. Den ökade
temperaturen kan medföra svårigheter vid
kontinuerliga vannor, då glaset ej kan kylas ned tillräckligt
före formgivningen. Vid fönsterglastillverkning
kunna störande strömmar uppstå i smältan om
denna kyles alltför hastigt. Detta är emellertid
svårigheter som måste bemästras i varje särskilt
fall, vilket säkerligen torde kunna ske. Det som
ovan nämnts om kontrollen av ugnsatmosfären
innebär ej att varje litet bruk skall inreda labora-

torium och vad därtill hör, utan lämpligt är att
dels instruera smältarna att under
nedsmältningen hålla högsta tillåtna temperatur med lysande
låga, "rökflamma", och sedan under
blanksmältan osynlig låga, dels ta gasprover ur
skorstenskanalen i evakuerade gaspipetter vid olika
tidpunkter och sålunda då och då kontrollera
smältningen. Gasprover kunna för ringa kostnad
analyseras vid kemiska kontrollstationer, vilka
även kunna tillhandahålla provtagningspipetter
och eventuellt även ta gasprov.

Man kan säga, att en ersättning av åtminstone
25—50 % av de i glaset ingående alkalierna kan
införas utan vidare, utan fara för att ugn eller
vanna skola förstöras och smältan misslyckas.
Nedsmältningstiden förlänges med 15—30 min
men i stället renas glaset snabbare än vid enbart
sodasmältning. Detta beror på att sulfatet börjar
sönderdelas tidigare och att reaktionen fortsätter
under ett längre temperaturintervall än vad fallet
är med sodan. En effektiv omröring erhålles
genom de avgående svaveldioxid- och
koldioxidgaserna. Däremot få icke några luttringsmedel
som arsenikoxid eller salpeter tillsättas, då dessa
verka oxiderande och endast skada
smältningsförloppet under bildande av saltvatten. Trots att
sulfatet självt ej innehåller några störande
mängder föroreningar, som kunna ge upphov till
missfärgning av den färdiga glasprodukten, blir dock
ett sulfatglas, som ej är avfärgat, svagt
grönaktigt. Missfärgningen beror på, att sulfatet vid
smältningen utlöser järnoxid från degel- eller
vannaväggen, vilken går in i glaset som tvåvärdig
grönfärgande järnförening. Visserligen är ju det
trevärdiga järnet mindre färgande i ett glas än
tvåvärdigt, men man kan ej oxidera upp järnet
i en sulfatsmälta på samma sätt som fallet är
vid en sodasmälta. Man får tillgripa den
fysikaliska avfärgningsmetoden i stället. Den
rosafärgande natriumseleniten tycks vara lämpligast,
med en tillsats av 15—30 g per 100 kg sand, men
också violettfärgande nickeloxid kan användas.
Däremot bör ej brunsten komma till användning,
dels emedan den verkar oxiderande och dels då
de nuvarande kvaliteterna innehålla mer järnoxid
än mangandioxid.

Ersättning av alkali med råsoda

Från glasbrukshåll har det länge varit en önskan
att om möjligt få till stånd en tillverkning av
teknisk soda inom landet. En tillverkning enligt
ammoniak-sodametoden baserad på importerat
råmaterial är ur kostnadssynpunkt ej möjlig. På
begäran av Statens Industrikommission
igångsattes vid en sulfatcellulosafabrik försökstillverkning
av råsoda, en regenereringsprodukt från
sulfat-cellulosatillverkningen, som erhålles genom att
indunsta och sedan bränna avfallslut.
Natriumsulfatet reduceras därvid till sulfit, som
väsentligen omvandlas till natriumkarbonat. Under som-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:30:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1945/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free