Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1945 - Analys av intäkter, kostnader och vinst vid varierande sysselsättningsgrad, av Herman Pyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 mars 1945
287
kostnader. Med rörlig gränskostnad avses således
i diagrammet den kostnad per produktionsenhet
som uppkommer, om man för en viss produkt på
kostnadskurvan dividerar det sista tillskottet i
kostnaden med motsvarande tillskott i
produktmängd. Analoga definitioner gälla för
genomsnittsintäkten och gränsintäkten.
Det nedre principdiagrammet på fig. 1
illustrerar genomsnittsintäkten, gränsintäkten,
genomsnittskostnaden samt rörliga och totala
gränskostnaderna vid olika produktmängder.
Totalkostnadernas förändring vid produktionsändring
framgår med ännu större tydlighet i detta nedre
diagram. De totala genomsnittskostnaderna
uppvisa ett minimum vid punkt D1} dvs. vid
skärningspunkten med rörliga gränskostnadskurvan.
I övre diagrammet motsvaras detta minimum av
en punkt D, där en rät linje från origo tangerar
kostnadskurvan. Denna punkt benämnes ofta
kostnadsoptimum. Genomsnittskostnaderna stiga
därefter långsamt, vilket beror på, att
kostnadsminskningen, orsakad av bättre utnyttning av de
fasta hjälpmedlen, överväges av den
kostnadsökning, som uppstår genom att
administrations-och organisationssvårigheterna växa och
arbets-effektiviteten avtar, när produktmängden närmar
sig den maximala.
En ändå tydligare och riktigare bild av
kostnadsutvecklingen vid ändrad produktionsmängd
visa gränskostnadskurvorna. Av dem framgår,
att det ofta lönar sig dåligt att öka
produktmängden till gränsen för anläggningens kapacitet. Så
länge de rörliga gränskostnaderna äro lägre än
de totala genomsnittskostnaderna, minska de
senare stadigt vid ökad produktion. När de rörliga
gränskostnaderna äro större än
genomsnittskostnaderna, öka de sistnämnda vid ökad produktion.
I samma diagram som kostnaderna illustreras
även intäkterna. Dessa bero dels på priserna på
de sålda produkterna, dels på omsättningen. Vid
konstanta priser och oförändrad sammansättning
av produktionen illustreras totalintäkterna som
en rät linje, vilken i övre diagrammet på fig. 1
går genom origo. När priset växlar med
produktionens storlek, t.ex. när man måste lämna
kvantitetsrabatter eller sänka priset för att få en ökad
försäljning, eller när exportens andel i
försäljningen ökar, blir intäktskurvan icke längre en rät
linje utan får ett utseende, som antydes av den
med grov linje uppdragna intäktskurvan.
I det nedre diagrammet ha på analogt sätt som
för kostnaderna även genomsnitts- och
gränsintäkterna inlagts. Vid konstant pris äro
gränsin-läkterna konstanta. När priset växlar med
produktionens storlek, bli gränsintäkterna icke
konstanta utan förändras med produktmängden, som
framgår av diagrammet.
När man i ett diagram har konstruerat såväl
intäkter som kostnader, kan man även utläsa
vinsten. Denna är skillnaden mellan intäkter och
kostnader. För varje produktmängd visar således
den ordinata, som ligger mellan intäktskurvan
och kostnadskurvan, den totala bruttovinstens
storlek.
I det övre diagrammet visas den maximala
vinsten vid variabelt pris av ordinatsträckan
vid punkten B. Även i det nedre diagrammet kan
man avläsa de produktmängder, vid vilka vinsten
är störst. Vid ett variabelt försäljningspris blir
t.ex. vinsten störst vid den produktion, då de
rörliga gränskostnaderna bli lika stora som
gräns-intäkterna, dvs. vid punkten
Man kommer således till den intressanta
slutsatsen, att vinsten är störst, när de rörliga
gräns-kostnaderna äro lika med gränsintäkterna, men
däremot ej, då genomsnittskostnaderna äro lika
med gränsintäkterna. Man måste följaktligen vara
uppmärksam på, att företaget kan förlora på att
öka sin produktion, trots att
genomsnittskostnaderna, vilka ofta motsvara självkostnaderna, äro
lägre än försäljningssumman enligt gällande
priser.
Allt emellanåt tvingas man att avsevärt
reducera priset för att försäkra sig om en order, och
frågan är då, hur långt man kan gå ner i pris,
utan att resultatet blir sämre än om man avstod
från beställningen. Svaret är enkelt nog. Man
skall se till att få sina rörliga kostnader täckta,
och kan man dessutom få betalt för någon del av
de fasta, så mycket bättre. Man använder därvid
ofta en minimikalkyl, i vilken
försäljningssumman motsvaras av de rörliga
genomsnittskostnaderna vid normalsysselsättningen. En dylik
tankegång är emellertid ganska förrädisk av
följande orsaker: dels gäller resonemanget endast
under förutsättning, att man ej pä annat sätt
kan få sin verkstad sysselsatt, men detta är väl
som regel klart; dels förbiser man ofta, att de
rörliga genomsnittskostnaderna äro beroende av
produktmängden; till sist är det inte de rörliga
genomsnittskostnaderna utan gränskostnaderna,
som äro avgörande vid en dylik prisbedömning.
Man måste därför bestämt varna för en okritisk
användning av minimikalkylen för en dylik
prisbestämning, i all synnerhet vid större
produktmängder.
Gränskostnaderna ha således en stor betydelse
för den ekonomiska politiken. De avgöra, till
vilken gräns man i en given anläggning kan
ekonomiskt utvidga sin produktion och försäljning
vid kända priser. Man har den enkla men viktiga
regeln, att verksamheten icke bör ökas mera, än
att priset täcker den rörliga gränskostnaden.
Denna regel glömmer man ofta bort, när man
endast räknar med självkostnaden, dvs.
genomsnittskostnaderna. Gränskostnadsundersökningen
är därför ett viktigt komplement till
undersökningen av genomsnittskostnaden.
Som framgår av diagrammet är den rörliga
gränskostnaden oberoende av storleken av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
