Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1945 - Analys av intäkter, kostnader och vinst vid varierande sysselsättningsgrad, av Herman Pyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
TEKNISK TIDSKRIFT’
fasta kostnaderna. Man kan framställa saken sä,
att den törsta enheten i tillverkningen belastas
med hela den fasta kostnaden, och den första
produktionsenhetens pris i gränsfallet blir
sålunda lika med den fasta kostnaden. Det
framgår därför som självklart, att man under inga
förhållanden får använda den rörliga
gränskostnaden för kostnadsberäkningen.
Vill man däremot fördela den fasta kostnaden
likformigt på hela produktionen, skall man till
varje punkt på den rörliga gränskostnadskurvan
lägga dess del av de fasta kostnaderna. I det
nedre diagrammet har en dylik kostnadskurva
ritats in streckad, och denna visar således
variationen av den totala kostnaden per
produktionsenhet och har benämnts totala gränskostnaden.
Där denna kurva skär kurvan för gränsintäkten,
dvs. vid punkt C, upphör full täckning för de fasta
kostnaderna, liksom man efter punkt Bx ej ens
får full täckning för de rörliga kostnaderna.
Även om man i praktiken ej kan exakt fastställa
läget för den maximala vinsten relativt
produktionsmängden, är dock den teoretiska
illustrationen av de nämnda förhållandena av stor
betydelse för förståelsen av de grundläggande
sammanhangen mellan kostnader och intäkter
i sådana fall, då kostnaderna bestå av en fast
och en rörlig del, vilken senare olikformigt
förändras med produktionens storlek.
De fasta kostnadernas storlek inverkar, som
diagrammen visa, i hög grad på läget av den
kritiska punkten, varmed avses den minsta
omsättning, vid vilken de totala intäkterna täcka de
totala kostnaderna. Detta innebär emellertid ej
nödvändigtvis, att den kritiska punkten ligger
högre, ju högre de fasta kostnaderna äro, dvs. att
det vid högre fasta kostnader erfordras en högre
omsättning för täckandet av kostnaderna. Man
har ofta möjlighet att välja mellan olika
alternativa kombinationer av produktionsmedel,
medförande olika andelar av fasta och
rörliga kostnader. Genom ett grundligare
planerings- och förberedelsearbete, genom att
använda specialmaskiner och specialverktyg,
förbättrade transportmedel o.d., är det ofta
möjligt att minska de rörliga kostnaderna samtidigt
som de fasta kostnaderna ökas. Man vinner
därigenom bland annat ökad produktmängd relativt
sysselsättningsgraden, vilket även minskar de
svårigheter, som äro förbundna med
produktionens växlingar med försäljningen och medför
minskad lagerhållning. Dessa förhållanden
demonstreras i fig. 3, som visar tvenne alternativ.
Av detta diagram framgår bland annat, att det ej
är uteslutet, att vid vissa prislägen på produkten
kritiska punkten kan sänkas vid en ökning av
de fasta kostnaderna. Vinkeln mellan totala
intäkter och totala kostnader ökar i detta exempel
med ökning av de fasta kostnaderna. Vinsterna
ha med andra ord ökats ovan kritiska punkten.
Samtidigt ökas emellertid förlusten vid
omsättningar under den kritiska punkten. Det gäller
därför för företagsledningen att rätt avväga
förhållandet mellan fasta och rörliga kostnader med
hänsyn ej endast till produktionsfaktorerna utan
även till avsättningsmöjligheterna för
produkterna under växlande konjunkturer.
Ju större de fasta kostnaderna äro i förhållande
till de rörliga, desto mera konjunkturkänsligt blir
som regel företaget. Konjunkturkänsligheten ökar
således som regel genom rationalisering och
specialisering. Å andra sidan ökas möjligheterna till
stora vinster ovan kritiska punkten, vilket
vanligen är en fördel för kapitalstarka företag,
eftersom högkonjunkturerna vanligen äro av längre
varaktighet än lågkonjunkturerna. En ökning av
de fasta kostnaderna måste emellertid göras med
stor urskillning. Man måste åtminstone under
normala förhållanden undvika att förbygga sig
eller att binda sig vid sådana kostnader, som ej
direkt eller indirekt befrämja produktionen och
produktionskostnaderna.
Av stor vikt är, att man i dessa resonemang
hela tiden har klart för sig, att sysselsättningen
har tvenne dimensioner, nämligen intensiteten
och tiden. I exemplet i fig. 3 erhåller man t.ex.
vid fall / samma produktkvantitet som i fall
ii men vid halva antalet produktionstimmar.
Om man mäter produktkvantiteten i
försäljningsvärde, vilket man bör undvika, så
motsvaras varje nytt produktpris av en ny
kostnadskurva i diagrammet. Vid högre intensitet ökar
antalet produktionsenheter per tidsenhet, vilket
påverkar intäktskurvan i gynnsam riktning och
motverkar den sänkning, som uppstår genom
t.ex. höga försäljningsrabatter. Uppenbarligen
inverkar även en intensitetsförändring på kost-
Fig. 3.
Vinstdiagram belysande
förhållandet
mellan fasta och
rörliga
kostnader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
