Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 24 mars 1945 - Rationaliseringssträvanden i det värmländska skogsbruket, av Gösta Luthman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
TEKNISK TIDSKRIFT
måga av 1 t och en bomlängd av 61/» m samt kan
maskinellt manövreras i tre riktningar. När dessa
försök avslutas komma försök med
paternosterverk att genomföras.
Till sist måste i detta sammanhang
understrykas, att det icke låter sig göra att, som ofta
föreslås från ingenjörshåll, sammanföra virket till
större upplag och där använda kranbilar eller
andra speciella lyftanordningar. Enligt nu
gällande pris i Värmland kostar nämligen, räknat
efter lastningen, transport av 1 t massaved 1 km
med häst ca 66,6 öre och med bil ca 11,1 öre,
sålunda endast en sjättedel i det senare fallet.
Härav följer, att det icke lönar sig att
sammanföra virke ifrån stora områden till centrala
upplag, utan bilarna måste kunna uppsöka även
små virkespartier upplagda utefter vägarna.
Härtill kommer att virket på centrala lastplatser
måste uppläggas i stora vältor, vilket är mycket
dyrbart, och dessutom måste lastplatserna göras
bärkraftiga mot biltrafiken.
Arbetskraftsproblem
Under de gångna krisåren har skogsbruket, som
alla känna till, haft att brottas med svår brist
på arbetskraft, särskilt för den nytillkomna
brännvedshuggningen. För att avhjälpa denna
arbetskraftsbrist ha bl.a. riksarbetslag använts
och vid ett tillfälle en hel årsklass ålagts
arbetsplikt i skogarna. Naturligtvis har på detta sätt
skogsbruket tillförts en hel del arbetskraft, men
samtidigt har också skogsbruket därigenom
förlorat ordinarie arbetskraft, enär denna i
betydande utsträckning måst användas som
instruktörer för den ovana arbetskraften. Långt före
kriget hade emellertid en tendens till minskad
tillgång på arbetskraft inom skogsbruket gjort sig
gällande, sammanhängande med den allmänna
avfolkningen av landsbygden. Med hänsyn till
rationaliseringssträvandena är denna utveckling, så
länge den stannar inom rimliga gränser, icke
ogynnsam, enär den genom rationaliseringen
friställda arbetskraften då icke erbjuder något
socialt problem.
Ett höjande av produktionen per skogsarbetare
bör, förutom genom de förut skildrade tekniska
och organisatoriska åtgärderna, även kunna
vinnas genom att införa en rationell
yrkesutbildning av skogsarbetarekåren. Hittills har ingen
organiserad utbildning funnits utan yrket har gått
i arv från far till son, och eftersom
skogsarbetarna som regel äro tämligen glest bosatta, har
utbyte av erfarenheter mellan huggarna endast i
ringa utsträckning kunnat komma i fråga.
Arbetsmetoder och arbetsteknik ha därför både
stagnerat och blivit mycket varierande. En av de
viktigaste uppgifterna i VSA:s verksamhet är att
lägga en grund för rationell yrkesutbildning och
det är främst därför, som behovet av arbets-
fysiologiska undersökningar gjort sig så starkt
gällande. Även från statligt håll har behovet av
yrkesutbildning av skogsarbetarna observerats
och glädjande nog har i riksdagen under det
senaste året ett par motioner gjorts i denna
riktning. Däremot torde man på samma håll, där
man ivrat för ordnande av yrkesutbildning, icke
gjort klart för sig, att innan en sådan utbildning
kan igångsättas, man måste undersöka hur
utbildningen verkligen skall bedrivas. Vi hoppas
att inom en snar framtid kunna sätta i gång en
första yrkesutbildning av skogsarbetare.
Intimt förenade med arbetskraftsproblemen
inom skogsbruket är även en mängd sociala
frågor, som dock i huvudsak ligga utanför VSA:s
verksamhetsområde. I ett avseende sammanfalla
de dock med våra strävanden, nämligen i fråga
om nödvändigheten att höja skogsarbetarekårens
sociala anseende. Skogsarbetet har hittills ofta
ansetts som mer eller mindre mindervärdigt och
att skogsarbetare kunde ungefär vem som helst
bli. Detta förhållande återspeglar sig exempelvis
med all tydlig önskvärdhet i de annonser för
skogsredskap, som vända sig direkt till huggarna.
När i en industriannons man ritar in en arbetare
i färd med att sköta sin maskin, så framställes
alltid denne arbetare med skarpskurna drag och
en tydlig intellektuell uppsyn. Skogsarbetaren
däremot presenteras ofta som en mer eller mindre
tandlös snusgubbe, som på intet sätt är ägnad att
inge respekt vare sig för kåren i dess helhet eller
annonsören.
Alldeles oavsett att skogsarbetet kräver en
mycket god fysik förutsätter det emellertid också en
rätt stor fond av psykisk utrustning. Man må
nämligen betänka, att skogsarbetarna i hög grad
bedriva sitt arbete ensamma och utan
arbetsledningens omedelbara överinseende. En
skogsarbetare har därför sällan någon att fråga till råds
i en kinkig situation utan han måste som regel
klara sig själv och han måste likaledes kunna på
egen hand planlägga och genomföra sitt arbete
på ett tillfredsställande sätt. I dessa avseenden
brister det visserligen för närvarande i ganska
avsevärd grad, vilket vi dock, som redan
framhållits, hoppas kunna avhjälpa medelst
yrkesutbildning. Men dessutom måste skogsarbetaren ha en
betydande ambition för att kunna utföra en
uthållig prestation. Det är ingen som ser eller
påtalar, om skogsarbetaren tar onödigt långa raster
eller bedriver sitt arbete med för låg intensitet,,
utan härvidlag blir det nästan uteslutande hans
egen ambition som blir avgörande. Det är därför
alldeles felaktigt att tro, att skogsbruket kan
klara sig ungefär med vilken arbetskraft som
helst. I stället behövas spänstiga och energiska
karlar, om gott resultat skall kunna uppnås. Man
vill därför hoppas, att en omvärdering både inom
och utanför skogsarbetarekåren härvidlag skall
kunna uppnås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
