Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 24 mars 1945 - Eliminering av vindens inflytande på havets vattenstånd vid landhöjningsberäkningar, av Folke Bergsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
TEKNISK TIDSKRIFT
ekv. (1), beräkna det inflytande vindfaktorn har
på vart och ett av dessa årsmedia. För detta
ändamåls vinnande kan högra membrum i ekv.
(1) tänkas sammansatt av lika många termer,
som det finnes terminsobservationer per år över
vindens riktning och hastighet. Vindinflytandet
för ett visst år kan då uttryckas på följande sätt
A Hf=Ci Zv * + c2 Zv22 + c3 Zv23 (2)
där
Zv* = kvadratsumman för alla vindhastigheter
för en viss vindriktning.
Zv2motsvarande summa för en annan
vindriktning
osv.
A H f= skillnaden mellan å ena sidan
ifrågavarande års medelvattenstånd korrigerat
för lufttryck och landhöjning, å andra
sidan lugnvattenytan vid medellufttryck
(härvid är att märka att landhöjningens
storlek tillsvidare är okänd och därför
endast kan ges ett visst närmevärde),
Ci c2 <= obekanta storheter, som skola fastställas
ur observationsmaterialet med tillhjälp
av en lämplig statistisk metod, i detta
fall minsta kvadratmetoden.
Antalet ekvationer av formen (2) blir lika stort
som antalet år i den period, som skall undersökas.
Det gängse antalet vindriktningar är 16, vilket
skulle innebära att högra membrum i (2) komme
att bestå av lika många termer. Såväl ekv. (2)
som av dem härledda normalekvationer skulle
alltså komma att innehålla 16 obekanta, vilkas
beräkning bleve ett arbete av synnerligen
avskräckande natur. I förenklande syfte sammanföras
därför kvadratsummorna för fyra på varandra
följande vindriktningar i en grupp, varigenom
antalet obekanta i (2) nedbringades till fyra. De
felaktigheter, som kunde tänkas uppkomma
genom den starka generalisering, som härigenom
blev följden, neutraliserades på så sätt, att
beräkningarna utfördes tvenne gånger nämligen
dels för huvudriktningarna N (gruppen NV—
NNE), E (gruppen NE—ESE), S (gruppen
SE—SSV) och V (gruppen SV—VNV), dels för
huvudvindriktningarna NE (N—ENE), SE (E—
SSE), SV (S—VSV) och NV (V—NNV).
Sedan numeriska värden erhållits på
koefficienterna c, infördes dessa i (2). Man fick på så sätt
två serier av beräknade vindpåverkade årsmedia
av vattenstånden, vilka genom medeltalsbildning
överfördes i en serie. Den grad av
överensstämmelse, som förefinnes mellan dessa beräknade
vindpåverkade värden och de verkliga
vindpåverkade värdena — våra A H —, blir utslagsgivande
för den överensstämmelse, som kan förväntas på
lång sikt. Finnas bärande skäl förutsätta, att
sistnämnda överensstämmelse bör vara god, kan man
som arbetshypotes ställa kravet på full överens-
stämmelse. I grafisk framställning innebär detta,
att den utjämnande räta linjen för de verkliga
vindpåverkade årsmedia skall ha samma lutning
som motsvarande linje för de beräknade
vindpåverkade värdena. Finnes ingen sådan
överensstämmelse, måste orsaken härtill vara, att det
antagna värdet på landhöjningen är felaktigt.
Man utväljer då ett nytt närmevärde på
landhöjningens storlek och bestämmer på basis av detta
nya verkliga och beräknade årsmedia av
vattenstånden, varpå överensstämmelse dem emellan
på lång sikt undersökes.
Som framgår av det föregående kan den
framlagda metoden karakteriseras som en metod med
successiva approximationer. Påpekas bör, att det
i allmänhet räcker med beräkningar med en eller
högst två närmevärden på landhöjningen, då man
redan på förhand känner dennas ungefärliga
värde och alltså kan välja mycket goda
närmevärden. Dessutom påverkas koefficienterna c och
därmed också de beräknade vindpåverkade
årsmedia av vattenstånden endast obetydligt av de
ändringar, som uppstå i de verkliga
vindpåverkade årsmedia vid olika val av närmevärden.
Detta innebär uppenbarligen, att sambandet
mellan vind och vattenstånd väsentligen bestämmes
av de fååriga fluktuationerna i dessa företeelser
Metoden kan alltså sägas gå ut på att sambandet
mellan de fååriga fluktuationerna fastställes och
resultatet därpå tillämpas även på de mångåriga
förändringarna.
Särskilt lämpad för beräkningar i enlighet med
de i det föregående skisserade är Västkusten,
varest vindinflytandet framträder mera renodlat
än annorstädes på den svenska kusten. Här
utvaldes för metodens tillmpning en
vattenstånds-och en vindstation nämligen Smögen resp. Hållö
belägna tätt intill varandra. Som lufttrycksstation
användes Göteborg. Undersökningen omfattade
åren 1911—1942, men koefficienterna c
beräknades endast på grundval av data för perioden
1911—1926. De härav framkomna värdena
infördes för bestämning av de beräknade
vindpåverkade årsmedia av vattenstånden icke endast
i ekvationerna för åren 1911—1926 utan jämväl
i samma för åren 1927—1942. Avsikten med
denna tudelning av undersökningsmaterialet var
självfallet att få en kontroll på tillförlitligheten
i beräkningarna.
Ett viktigt förarbete i undersökningen utgjorde
bestämningen av lugnvattenytan i Smögen vid
medellufttryck. Detta skedde på tre olika sätt
på basis av data för perioden 1911—1926.
I det första fallet korrigerades månadsmedia av
vattenstånden för ett stort antal månader,
utmärkta antingen genom svaga vindar eller
därigenom att kvadratsummorna för rakt motsatta
vindar voro tillnärmelsevis lika stora, för
lufttryckets avvikelse från medeltalet under
perioden; medeltalet av samtliga dessa korrigerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
