Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 31 mars 1945 - Industrivara och formkultur, av Sven Ivar Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 mars 1945
361
Industrivara och formkultur
Arkitekt SAR Sven Ivar Lind, Stockholm
Vår omgivning bör passa oss som verktyget
passar handen. Att skapa en miljö som är anpassad
för det dagliga arbetet och vilan, för uppfostran
och sjukvård, lek och idrott, statliga och
kommunala administrativa och representativa
funktioner osv., kort sagt för alla faser av vårt sociala
och privata liv, är till stor del arkitektens uppgift.
Men det ryms många olika problem i den
uppgiften, som angår oss alla och kan lösas allsidigt
endast genom samverkan mellan olika grupper
av fackmän. Bland dem intar tillverkarna av
bruksvaror en viktig plats.
Industrivaror utgör en allt större och
väsentligare del av vår livsmiljö, och industrins andel
i ansvaret för dennas form och effektivitet blir
därför betydande. Känner industrins ledare och
konstruktörer detta ansvar i hela dess vidd, och
är de skickade att lösa alla de uppgifter som
följer med deras viktiga ställning som
producenter och formskapare?
Industrin har anklagats för att ha ruinerat den
allmänna smaken. Denna anklagelse är inte
alldeles rättvis; även andra och djupare liggande
orsaker till smakfördärvningen skulle kunna
påvisas, men det kan inte bestridas att
industrialismens delaktighet i formkulturens förfall är stor.
Ställningen på formfronten är för närvarande
följande: åtskilliga krafter, teoretiker, frilansar,
organisationer, verkar sedan länge för formens sak;
allmänheten är i stort sett desorienterad och
osäker då det gäller att bedöma estetiska kvaliteter;
industrins män är ofta okunniga när det gäller
andra sidor av formgivning än den rent tekniska
och tycks inte sällan rent av sakna förståelse
för betydelsen och värdet av god form. Många
hyser en felaktig uppfattning om vad detta
begrepp egentligen innebär och menar t.ex. att
estetisk kvalitet är ett onödigt och onyttigt tillägg av
lyxkaraktär till en i och för sig färdig "praktisk"
form, och har värde endast som sås och garnering
för att göra varan smakligare för köparen.
God form är emellertid något som inte kan
skiljas från god funktion, lika litet när det gäller
industrivaror som när det gäller bostäder och
möbler. Formgivningen är det som skall göra
produkten anpassad inte endast till material och
framställningsförfarande utan också till männi-
Föredrag i Svenska Arkitektföreningen den 19 februari 1945.
DK 745/749
skan och till det saksammanhang i vilket varan
skall brukas; den åsyftar alltså den högsta
graden av ändamålsenlighet.
Det bör nu rättvisligen framhållas gentemot talet
om industrin som smakfördärvare att vissa
industriprodukter givits en form av hög kvalitet som
spelat en betydande roll för utvecklingen av ett
nytt formspråk. Detta gäller framför allt sådana
föremål där den tekniska formen kunnat renodlas.
Vari ligger då industrialismens delaktighet i
formkulturens förfall?
Man kan visa på två förhållanden som
medverkat till detta och vilka båda hänger samman med
industrialismen. Det ena är, att vid industriell
hushållning, sådan den utformats, en vid klyfta
skiljer producenten av bruksvaror från
konsumenterna; den förre har ofta ofullständig
kännedom om de behov hans vara skall fylla och hans
första intresse är inte alltid att på bästa sätt
tillgodose behovet; konsumenten kan inte framställa
sina önskemål eller göra sin kritik hörd, har ofta
inte ens något val. Häri ligger en av orsakerna
till industrivarans bristande anpassning och
otillfredsställande form. Det andra förhållandet är,
att industrialismen gjort slut på den estetiska
skolning av sinnena som på ett smidigt och
naturligt sätt ingick i själva produktionsprocessen
vid hantverksmässig hushållning, den effektiva
praktiska skolning av sinnet för estetiska
kvaliteter som det handgripliga sysslandet med material,
färger, former, texturer och deras rytmiska
sammanställning utgör.
I primitiv självhushållning, där tillverkare och
förbrukare ofta är samma person, är förhållandet
mellan material och formning, form och funktion
en omedelbar erfarenhet för de flesta; denna
erfarenhet och det direkta umgänget med materialet
i skapande arbete föder den friska känsla för
form, färg, rytm som utmärker sådana kulturer.
I utvecklad, specialiserad hantverkshushållning
råder direkt kontakt mellan förbrukare och
tillverkare i yrkesmässig beställningsproduktion;
beställaren kan göra sina önskningar och sin kritik
hörda. Under hantverksepokens blomstring rådde
en högt utvecklad smak och stilkänsla, med
förfinad form och materialbehandling som närdes
av konsterna och underhölls av yrkesutbildning
och av fackmässig kvalitetskontroll.
Denna stilkänsla, liksom sinnet för kvalitet, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
