Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 31 mars 1945 - Industrivara och formkultur, av Sven Ivar Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
TEKNISK TIDSKRIFT
gått förlorad. Endast inom få produktionsgrenar,
där hantverksmetoder lever kvar, kan man ännu
finna något liknande. Bristen på formskolning och
en krass uppfattning av skönhet och
formfulländning som en lyx och inte som ett av
utvecklingens mål har blivit allmän i det västerländska
samhället, trots att vi i modern teknik har ett
verktyg av förut oanad effektivitet och finess.
Några få exempel skall här antyda de
förhållanden som nu råder hos oss på den industriella
formgivningens område.
Om det föreligger ett absolut fastslaget behov
av en vara, och konsumenten inte har fritt val,
anser producenten det överflödigt att bry sig om
varans form. Gasmätare och elmätare är inga
prydnadsföremål, men producenten-distributören,
som väl känner konsumenternas uppfattning och
önskemål, kan påtvinga dem sina ovälkomna
varor och i viss mån diktera deras placering. Man
kan säga att dessa apparater också är mätare
av de berörda teknikernas intresse för god form
och deras känsla av delansvar för vår dagliga
miljö. Andra mät- och räkneapparater har fått
bättre form, dels emedan man i vissa fall kunnat
bygga på tradition, men framför allt därför att
konkurrens tvingat fram den.
Ju mindre behov man tror föreligga, desto mer
intresse ägnar man åt formen, vilken då betraktas
som det avgörande försäljningsargumentet. I
konsekvens härmed nedlägges mycket arbete på
formandet av lyxföremål, medan enkla
vardags-föremål med stor marknad blir mer eller mindre
försummade. Ur samhällets synpunkt är likväl
de blygsamma vardagsföremålens form betydligt
viktigare än lyxföremålens; pilsnerflaskan och
dess etikett är — ur denna synpunkt — ett
viktigare formproblem än prydnadsglaset och dess
dekor.
Det är emellertid en riktig iakttagelse att god
form inte bara är ett bruksvärde utan att den
också betalar sig för tillverkaren. Sedan bl.a.
Cotys parfymflaskor visat formens stora betydelse
som säljande faktor, har inan också allmänt
börjat att studera förpackningarnas form, ofta
rent av med större intresse än varans.
Köksredskap och maskiner för hushållsbruk
är sällan tillfredsställande, trots den stora
betydelse som detta arbetsområde har för samhället
och den enskilde. Tillverkarna av spisar för
el-och gasdrift har i stort sett kopierat den gamla
vedspisens form. Gasspisen har fått muffelugn
men i övrigt består förbättringarna huvudsakligen
i en ytlig modernisering; inte ens en så enkel och
praktisk detalj som ställbar höjd har införts och
olycksrisken med gasspisar är alltför stor.
Den industriella kulturen står ännu bara vid
början av sin utveckling, i upprustningsstadiet.
Den har väldiga erövringar framför sig. Det är
naturligt att det nu krävs en estetisk omställning
för att man skall förstå den nya teknikens form-
språk; brottet i formtraditionen, i produktion
såväl som i uppfostran, är en logiskt nödvändig
följd av den tekniska revolutionen. Men av
tekniken krävs bättre och målmedveten anpassning
till de mänskliga behoven och önskemålen, vilkas
tillfredsställande dock ytterst är industrins raison
d ëtre. För att nå upp till en ny, industriell
form-kultur fordras en utveckling på tre linjer:
en allmän medborgerlig skolning som väcker
och odlar sinnet för form, färg och rytm
("smaken") ;
en utveckling av kontaktorganen mellan
tillverkare och förbrukare;
en mobilisering av de formskapande krafterna
i produktionens tjänst.
Den allmänna estetiska skolningen är en
vidlyftig fråga som rör dels skolväsendet, dels
fritidslivet. På detta område har mycket hänt under
senare år, dock mindre inom skolväsendet.
Kanske har man rätt att tolka konstintressets
exempellösa spridning och växt som ett tecken på ett
allmänt behov. Efterutbildning genom
konstföreningar, studiecirklar och utställningsverksamhet
kan likväl inte ersätta uppfostran i skolåldern.
Svenska Slöjdföreningen har under de senaste tio
åren bedrivit sin verksamhet huvudsakligen som
"smakpropaganda" genom utställningar med
tyngdpunkt inom bohagsområdet. På den
pedagogiska frågan skall jag emellertid inte gå in
här.
Vad beträffar den andra linjen, utveckling av
kontaktorganen mellan tillverkare och förbrukare
har även här under senare år händelser av viss
betydelse ägt rum. Man kan nämna det
förhållandet att marknadsundersökningar blir en allt
mer och mångsidigt använd metod, likaså
kursverksamhet för försäljare, t.ex. den av
Kooperativa Förbundet bedrivna. Inom kooperationen
finns givetvis, beroende på dess uppbyggnad,
stora möjligheter att åstadkomma den önskvärda
kontakten och kritiken.
Det förefaller klart att just bristen på bättre
kontakt mellan tillverkare och förbrukare orsakat
den enorma utveckling som reklamen i olika
former undergått jämsides med industrialismens
utveckling. Den är emellertid ensidigt verkande.
Det kan med skäl ifrågasättas om inte en del av
försäljningskostnaderna med större utbyte skulle
kunna nedläggas på att utröna faktiskt
föreliggande behov och önskemål, samt möjligheter till
varans bättre anpassning till dessa — just vad
som bör förstås med "industrial design".
Den tredje linjen, formsinnets mobilisering i
produktionens tjänst, är den som här mest
intresserar oss. På detta område finns för
närvarande mycket få positiva händelser eller
åtgärder att anföra.
Ser man på den tekniska undervisningen
(frånsett undervisningen i byggnadskonst och
konstindustri, till vilken kan räknas grafisk teknik)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
