Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 31 mars 1945 - Formsinnets fostran för arbete och livsinsats, av Börje Beskow - Standardvaror och formgivning, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 mars 1945
379
logiska felslut gjorde man sig skyldig till för en
del år sedan, när man försökte introducera
stål-rörsmöbler i hemmiljö.
Ett annat exempel ur det dagliga livet: en lycklig
husfader kommer in i en möbelaffär i den
vällovliga avsikten att skaffa en vacker soffa till
familjens salong. Hans blick faller på en
rokokosoffa, som kanske i bästa fall är äkta, och han
konstaterar, att där har han verkligen en riktigt
stilig soffa, som familjen kan vara stolt över.
Det är allt vad formen säger honom, och det är
nog för honom, om priset står i rimlig
proportion till hans resurser. Soffan introduceras så i
hemmet utan någon allvarlig prövning om den
verkligen passar där. Hade han förstått att lyssna
till formens språk, så hade den talat till honom
om sinne för fest och glans, för lek och njutning,
om sirlighet och esprit, skälmskhet och snabba
lynneskast. Finns något av allt detta hos
familjen? Om så är, och om soffan också är äkta,
då är allt gott och väl. Men troligen är motsatsen
fallet. Soffan är inte äkta, och familjen har inte
någonting av äkta rokokotemperament.
Alltsammans blir bara en sorglig och meningslös imitation
av form och livsstil. På det sättet samlas i våra
hem en massa heterogent bråte utan klart
sammanhang inbördes eller med de personligheter, som
skulle trycka sin prägel på hemmets inredning.
Här behövs en ny formkultur.
Skolan bör lägga grunden.
Historieundervisningen innebär rika möjligheter till inlevelse i olika
epokers stilarter och formspråk. I teckningen bör
utrymme ges för en fri personlig tolkning av de
stil- och formupplevelser, som
historieundervisningen skänker. I slöjden slutligen böra eleverna
få utföra även de enklaste föremål i en
konstruktion, som är klart genomtänkt i det speciella
sammanhang, där föremålet skall få sin plats. Om
en pojke skall göra en hylla t.ex., så skall han
inte göra en hylla i största allmänhet utan en,
som är utformad just för den plats där den skall
hänga och för det ändamål den skall tjäna.
Men framför allt kommer det an på den enskilda
människan att bygga vidare på den mer eller
mindre fasta grund, som skolan lagt, och
verkligen ge sig möda att genomtänka och genomleva
formen hos ett föremål, innan hon införlivar det
med sin värld. Om den goda vanan får gälla inte
blott de yttre formerna utan även livsformerna,
kommer hennes materiella och andliga miljö att
få ett inre sammanhang, att alltigenom präglas
av den skapande personligheten.
Slutligen ha alla människor rätt till inlevelse i
andra miljöer och tankevärldar, att lära sig
verkligen förstå de avsikter, tankar och känslor, hela
den åskådning, som ligger bakom formgivningen
hos främmande ting.
Vildens normala reaktion inför det främmande
tinget är skräck. Den motsvarande reaktionen
hos den av mångfaldiga skiftande intryck över-
ansträngda kulturmänniskan är spleen. Vilja vi
vara ärliga, måste vi nog erkänna, att vår
hållning till omvärlden och dess företeelse i stor
utsträckning är en blandning av vildens skräck
och kulturmänniskans spleen.
Vi måste bort från bådadera. Vi måste fram till en
fördjupad uppfattning av arbets- och livsuppgiften,
av egna och främmande miljöer, av hela
livssammanhanget. Vi måste hjälpa kulturmänniskan ut
ur den situation där hon nu står, omgiven av idel
disparata ting, som, om hon förstode deras språk,
skulle säga till henne, ungefär som rösterna till Peer
Gynt: "Vi äro tankar — du har aldrig tänkt oss."
Standardvaror och formgivning. Tidskriften Vi
anordnade den 12 februari ett bordssamtal med experter på olika
områden för att diskutera behovet av att rationalisera och
koncentrera produktionen av enkla nödvändighetsvaror på
ett mindre antal typer. Enighet uppnåddes om att den
nuvarande typförbistringen innebär ett ekonomiskt slöseri,
som inte är försvarligt för folks grundkonsumtion.
Koncentrationen på färre typer borde dock ej ske genom tvång
utan framkallas av att långserieproduktion av vissa typer
gör dessa billigare än andra. I den mån varukunskapen
stiger, kommer också folk att kunna välja den bästa bland
de många typerna.
Vidare var man överens om att produktionen vid denna
standardisering har skyldighet att ge konsumenterna bättre
varor än de förstå sig på. Det ansågs, att publiksmaken
inte skall bedömas endast med hänsyn till vad som visar
sig gå. Det som tolkas som "folkets smak" är snedvridet
* av många faktorer, dels av det socialt konventionella
trycket, dels av det tvång som okunnigheten innebär, dels av
det ekonomiska tvånget. Härom yttrades:
Professor Gregor Paulsson: "I själva verket är de
förslag som nu kommer fram ingenting annat än ett försök
att realisera det program, som Svenska Slöjdföreningen har
arbetat för sedan mer än ett kvarts sekel efter måttet av
ytterligt ringa krafter, men med mycket välvilligt stöd av
till en början ytterst få men med tiden alltmer växande
krafter inom näringslivet.
Vi har tillåtit oss att se frågan om dessa varor icke ur
estetisk synpunkt, utan ur en social-etisk synpunkt: det för
samhället ur social och ur etisk synpunkt önskvärda att
ha en bättre kvalitet hos de varaktiga konsumtionsvarorna,
bohag, kläder osv.
’Smakförbättring genom frihet’ borde vara mottot. Vad
menar jag då med detta uttryck ’genom frihet’? Vi måste
genom upplysningsåtgärder befria det svenska folkets
konsumtion från det sociala tryck, under vilket denna
konsumtion för närvarande lider, och om vilket herrar
producenter och handlande har ungefär lika liten kunskap vad
detaljerna beträffar som vi esteter.
Det sociala trycket uppifrån — det tryck på vad vi väljer
som utövas av hänsyn till social prestige, till
representation osv. — existerade faktiskt inte i det gamla
förindu-strialistiska samhället, där samhällets naturliga enhet var
familjen med en mycket vidsträckt egenproduktion för sin
konsumtion. Det märkvärdiga är nu att hur små våra hem
än blivit genom industrialiseringen finns det alltid alltför
många inventarier, som uteslutande tjänar den sociala
prestigens funktion.
Nu menar jag att produktionen i alltför hög grad, kanske
oftast omedvetet men någon gång i en viss utsträckning
med flit, låter sin modellpolitik dikteras av denna, låt oss
med ett chockerande ord kalla den okynneskonsumtion.
Problemet blir sålunda att först genom forskning och
genom undersökningar göra upp en bild för sig själv av
vad som är riktig konsumtion. Ty vi vet ingenting därom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
