Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 5 maj 1945 - Transduktorn som mättekniskt hjälpmedel, av S E Hedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520
TEKNISK TIDSKRIFT
mer därför att i viss skala nära avbilda
likströmmen i skenan.
En mycket intressant användning av
mättrans-duktorn är, då den via ett relä förmedlar
indikering, då mätvärdet understiger ett visst mycket
lågt värde, utan att reläet blir överbelastat vid de
högsta mätvärdena. Två i princip olika kopplingar
visas på fig. 8 och 9, den ena avsedd för
strömindikering och den andra för spänningsindikering;
det omvända förhållandet kan lika väl tänkas.
I idealfallet enligt fig. 1 tar transduktorelementet
endast upp spänning under den ena halvperioden,
medan det under den andra halvperioden är
spänningslöst (Ei i fig. 1). Vid kopplingen enligt fig.
Ila kommer belastningens ena anslutning p att
i takt med växelströmmen omväxlande anta en
av de två växelspänningsanslutningarnas
potential. Då fasförskjutningen mellan spänning och
ström är 90° kommer belastningsspänningen e
att få det utseende, som fig. 11b anger.
Motståndet R har mittuttag, och därför är e i=- E. Då
likströmmen är noll, är e "= 0, emedan kopplingen
då är fullt symmetrisk. Man får följaktligen, att
spänningen e även för minsta likström växer från
noll till sitt maximala värde och växlar sitt
fasläge 180°, då likströmmen byter riktning.
Då belastningen vid denna koppling måste vara
relativt liten, för att inte den åsyftade verkan skall
försämras, kan transduktorn samtidigt på vanligt
sätt användas för mätning av likströmmen.
Enligt schemat, fig. 12, är transduktorn
förkopplad ett stort motstånd R, som bestämmer
strömmen i växelströmskretsen, och belastningen
är ansluten till transduktorns växelspänning.
Likströmskretsen förutsättes först biuten.
Transduktorn uppför sig då som en reaktor, och
spänningen över densamam bestämmes av
växelströmmen, som injusteras så, att det magnetiska
tillståndet motsvarar en punkt strax nedom knäet
på magnetiseringskurvan. Anslutes nu
likspänningskretsen, inträder transduktorverkan, och
transduktorspänningen e blir beroende av
likspänningens storlek. Då likströmslindningens
amperevarvtal börjar överväga över
växelströmslindning-ens, tappar transduktorn hastigt spänningen (jfr
fig. 15), såsom fig. 11b visar. Eftersom denna
spänningssänkning inträffar vid ett lågt
amperevarvtal (motsvarande tomgångsströmmen), kan
man få spänningssänkningen och därmed
indikeringen att äga rum vid en mycket låg spänning
i förhållande till driftspänningen, utan att vare
sig belastningsobjektet eller transduktorn
överbelastas vid normal drift. Parallellkopplas
lik-st römslindningen med ett spänningsberoende
motstånd, framträder den åsyftade verkan kraftigare.
De ovan angivna mätmetoderna, som närmast
ta sikte på likströmsmätning, kunna lika väl
användas för mätning av likspänning. Skillnaden
blir endast den, att likspänningen först i ett för-
Fig. 10. Oscillogram över likströmmen lL, clen likriktade
strömmen iL ocli strömtransformatorernas
sekundärströmmar ini och it», vid fyrpulskoppling; upptill vid konstant
likström, nedtill då likströmmen är överlagrad en ström
med tre gånger nätfrekvensen.
futlosfsfrom.
Fig. 11. Minimalströmsindikering; a. koppling, b.
belastningsspänningens utseende, c. kurva för normal
mät-transduktor.
Fig. 12. Minimalspänningsindikering; upptill koppling,
nedtill transduktorspänningen som funktion ’av likspänningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
