Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 19 maj 1945 - Reaktionsdriftens framtid, av sah - Raketer som starthjälp endast på hangarfartyg? av Bkn - Spinnfiske i monumentalformat, av Bkn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
TEKNISK TIDSKRIFT
är förbränningen så fullständig, att ingen låga syns ens
på natten).
Det största problemet i reaktionsdriften är den höga
bränsleförbrukningen vid låga hastigheter. Vid höga
hastigheter är reaktionsmotorn emellertid effektivare än den
konventionella, och den använder inte mycket mera bränsle
vid 800 km/h än vid 650 km/h. Den höga
marschhastigheten kräver dock tunna vingprofiler, som inte ge plats
för bränsletankar.
Ett annat problem utgör den höga hastigheten genom
att den närmar sig ljudets, och den har även nackdelar
ur mänsklig synpunkt. Även vid reaktionsplanets nuvarande
marschhastighet, 650 km/h, har nämligen piloten fullt upp
att göra med att hålla sig vid medvetande under manövrar.
Det sägs — kanske endast halvt skämtsamt — att det snart
blir nödvändigt att konstruera om den mänskliga
organismen också (Time 12 febr. 1945). sah
Raketer som starthjälp endast på hangarfartyg? Från
USA meddelas att landbaserat flyg efter ingående försök
befunnits ha föga nytta av startraketer.
Man har provat fast inbyggda raketbehållare på
attack-plan och kastbara raketbehållare, som fästas i
bomb-ställsliknande anordningar på undersidan av flygplantyper
med lång aktionstid; dessa senare raketbehållare äro
försedda med fallskärm och släppas efter fullbordad start,
varefter de tillvaratas av markpersonalen för att laddas
om. Raketladdningen uppges räcka tills flygplanets
landningsställ hunnit fällas in, vilket antyder en funktionstid
av en minut eller något mer.
Med raketernas hjälp får man en betydande minskning
av startsträckan, vilket först bedömdes få stort taktiskt
värde för flygplatser nära fronten, emedan kortare
rullbanor betyda mindre arbetsinsats vid ombaseringar. Det
visade sig emellertid att de korta rullbanorna starkt ökade
landningshaveriernas antal; utmattade eller sårade förare
kunde icke klara landningarna med erforderlig precision.
Rullbanor av normal längd måste sålunda åter användas,
varigenom skälen för att nyttja starthjälpraketer
bort-föllo.
I fråga om hangarfartygsbaserade flygplan ligger saken
helt annorlunda till. Här användas kastbara raketer med
elektrisk tändning och en under hela starten oförändrad
effekt av 330 hk per raket. Jaktplanens startsträckor
minskas med 33 % till 60 %, varför hela däcket ej
behöver utnyttjas för starten; detta i sin tur medför att
ett helt förband av flygplan kan hållas startfärdigt på
däck och sändas upp på mycket kort tid. Förmodligen
måste tidigare en del av planen hållas under däck tills de
föregående hunnit starta.
Landningsproblemet på hangarfartyg ligger annorlunda
till än på land; flygplanen äro försedda med en hängande
krok, som griper någon bland de talrika tvärgående
stållinor, som äro spända strax över däcket. Linfästena ha
eftergivande dämpare, som hejda planet under några
tiotal meters rullning. En förare, som är i stånd att sätta
planet på däck (i och för sig säkerligen en mycket
krävande operation, särskilt vid sjögång), är sålunda befriad
från problemet att själv styra och bromsa flygplanet under
utrullningen efter sättningen (Aero Digest 1 okt. 1944).
Bkn
Spinnfiske i monumentalformat. När det gäller att
"fiska upp" ett glidflygplan från en plats, där bogserplanen
ej kunna landa, ställs man inför ett svårt problem.
Sedan många år tillbaka ha i USA postsäckar snappats
upp på orter utan flygplats, varvid en lina med krok fått
hänga under flygplanet och haka in i en på stänger
upplagd lina, försedd med en stoppbricka i ena änden och
postsäcken i den andra. "Reven" är i flygplanet fäst i
en lång dämpcylinder, som förvandlar ryckenergin till
värme.
När det gäller att haka fast ett transportglidplan med
flera tons vikt vid ett bogserplan, som flyger med 150 km/h
eller mera, lär den bästa metoden vara att använda en
lång bogserlina, upplindad på en trumma i lastglidplanets
främre del. Bogserlinans ände fiskas upp av bogserplanet,
som flyger på låg höjd rakt över glidplanet, och så
snart den upplindade linan börjar löpa ut, ansätter
glidplanets förare en broms på lintrumman, så att en mjuk
acceleration uppstår. När lintrumman bromsats till stopp,
har glidplanet samma hastighet som bogserplanet, varefter
man eventuellt åter kan linda upp så mycket av
bogser-linan, att den får den för bogseringen lämpligaste längden.
Nylon användes som material i bogserlinorna på grund
av sin för ändamålet lämpliga elasticitet. Bkn
Denna bild från invasionen på
Filippinerna visar vilket
uppbåd av transportmedel en även
ganska begränsad
landstig-ningsoperation kräver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
