Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 2 juni 1945 - Trafikflygets fordringar på radioutrustningen, av Olof Carlstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1945
619
Trafikflygets fordringar på radioutrustningen
Ingenjör Oloi Carlsiein, Stockholm
Radio är flygets vapen mot vädrets makter. Utan
den skulle ingen reguljär flygtrafik vara möjlig.
Tack vare radion kunna flygplan starta i dimma
eller vid dålig sikt; med stor precision kunna de
navigeras utefter flygvägarna och landa trots
svåra siktförhållanden. Fullständiga
blindlandningar företas visserligen inte ännu, men senare
tids utveckling inom radioområdet kommer —
få vi hoppas — att leda till en fullständig lösning
av detta problem.
När AB Aerotransport år 1924 började sin
verksamhet, fanns inte radio ombord på flygplanen.
Väderleksförhållandena voro regularitetens stora
stötesten, ty så snart det förefanns risk för dålig
sikt, måste flygningen inställas. Redan år 1925
installerades emellertid en radioutrustning,
bestående av mottagare och telefonisändare.
Föraren skötte själv radioapparaturen. Förbindelsen
skedde på långvåg, så att flygplanet kunde pejlas
från marken, och därmed blev man genast mer
oberoende av väderleksförhållandena. Sändarens
effekt var emellertid låg, ca 30 W
antennkrets-effekt, och det var långt mellan pejlstationern ,
varför flygningen alltjämt i stor utsträckning
måste ske med marksikt. År 1931 installerades
telegrafisändare med större effekt, ca 100 W, och
en medföljande telegrafist skötte förbindelserna.
Härmed kunde radion mer effektivt tas i anspråk
för navigeringen.
Vid den tiden utvecklades också i Tyskland ett
förfarande att med radions hjälp företa
landningar vid dålig sikt. Det kallades ZZ-förfarandet
och byggde på en serie pejlingar med samtidig
avlyssning av motorljudet, varvid flygledaren
från marken per radio dirigerade flygplanet vid
landningen. Detta förfarande ökade i hög grad
trafikflygets regularitet. År 1932 installerades
pejlapparater även ombord på flygplanen för att
telegrafisten själv skulle kunna pejla radiofyrar
och rundradiostationer, dels som säkerhet i den
händelse sändaren ombord skulle sluta att
fungera, dels som avlastning för
markpejlstationer-na, som började bli ansträngda på grund av den
hastigt ökade flygverksamheten. Ett flertal
utländska flygföretag trafikerade också redan då
routerna på Sverige.
Är 1936 införde ABA målflygapparaten,
varigenom föraren med hjälp av ett instrument eller
hörselsignaler, A/iV-tecken, kunde flyga mot en
DK 621.396.933 : 629.135
flygfyr eller rundradiostation. Därmed hade man
rätt goda och pålitliga hjälpmedel för navigering
utefter flygsträckan, och en välorganiserad
mark-pejlorganisation hade vuxit fram. Bättre
hjälpmedel för landning vid dålig sikt erfordrades
emellertid.
I samband med att Bromma-fältet öppnades för
trafik år 1936 togs Sveriges första
blindland-ningsutrustning, enligt Lorenz’ system, i bruk.
Samtidigt därmed installerades
blindlandnings-mottagare i samtliga ABA:s flygplan. Som bekant
äro numera alla större flygplatser utrustade med
dylika blindlandningsfyrar, och ehuru det ännu
inte är möjligt att göra fullständiga
blindlandningar, så kunna dock landningar ske under rätt
svåra väderleksförhållanden.
Därmed ha vi i stort sett kommit fram till läget
av i dag. Där befinner sig inte endast ABA utan
även alla andra flygföretag, som ännu inte fått
ta i bruk de modernare hjälpmedel, som
framkommit under kriget.
Fordringar
på militära och civila flygradioutrustningar
De radioutrustningar, som hittills varit
tillgängliga för trafikflyget, äro militärutrustningar eller
modifierade sådana. Till att börja med gick det
utmärkt att använda militärapparater, så länge
skillnaden mellan militär- och trafikflygplan inte
var så stor. Men allt eftersom dessa flygplanslag
mer och mer började skilja sig åt, ökades behovet
av en speciell radioutrustning för trafikflygplan
och kändes mycket starkt under åren närmast
före kriget.
Rätt få radiofabrikanter tillverkade då
flygradioapparater, och det var inte möjligt att
intressera dem för utveckling av en speciell utrustning
för trafikflygplan, ty de voro alla hårt belastade
med tillverkning av militärstationer. Vad värre
var, trafikflyget fick nöja sig med omoderna
militärstationer, enär de nykonstruerade givetvis
voro hemligstämplade.
Varför är då en militär radioutrustning inte
lämplig i ett trafikflygplan? Att här beröra alla
synpunkter för och mot skulle leda för långt, men
frågan bör dock belysas något. Ett trafikflygplan
bör då jämföras med ett bombflygplan. Där har
radiosignalisten vanligtvis en militär uppgift att
sköta, som är viktigare än signaltjänsten. Av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
