Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1945 - Planerings- och standardiseringsproblem inom konfektionsindustrin, av F Kjellnäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1945
635
i så fall få sina materialkostnader sänkta med ca
275 000 kr/år. Om man uppskattar den
industriella produktionen av kappor till 600 000 plagg
per år, skulle sänkningen för hela landet kunna
bli 1 650 000 kr. — en ej föraktlig siffra, då det
endast gäller damkonfektionen, som dock utgör
högst 30 % av landets konfektionsindustri.
För realiserandet av en sådan plan fordras dock
ett intimt samarbete mellan tygfabrikanten och
konfektionären. Tygbredderna spela här en
avgörande roll. Om konfektionären vid säsongens
början går in för att konstruera mönster för en
viss bredd, exempelvis 140 cm för minimum av
spill, men sedan tygleveranserna göras i
exempelvis 136 cm eller 146 cm bredd, så är
konfektio-närens idoga konstruktionsarbete av underordnad
betydelse. Det är säkerligen detta labila
förhållande med tygbredderna, som i viss mån har
bidragit till, att den svenska konfektionsindustrin
ägnat så litet intresse åt ett så vitalt problem som
materialspillet. En ytterligare förklaring är den,
att inom herrkonfektionen, som i regel varit den
tongivande för de övriga grenarna, materialspillet
ej är så stort; då en kostym innehåller flera delar
blir tygytan effektivare utnyttjad.
Inom mönstertillskärning är ett av de
vikgaste standardiseringsinstrumenten väl inprovade
grundmönster. Genom att upplägga grundmönster
för olika plaggkategorier får man ett exakt
samband mellan olika modeller. Sedan förslag till
enhetliga mått- och storleksbeteckningar
uppgjorts av Sveriges Konfektionsfabrikantförening,
ha dessa grundmönster en stor uppgift att fylla.
En kappa i storlek 42 eller en kostym i storlek 50
skola nu ha samma mått, oavsett vilken fabrik
som tillverkat plaggen i fråga. För bara 3 à 4 år
sedan rådde ej något samband mellan olika
fabrikers storlekar, vilket åstadkom naturlig
förvirring bland konsumenterna. För närvarande
pågår en utredning för rekommenderandet av
enhetliga mått- och storleksbeteckningar även för
barnkonfektion för alla landets fabriker. Vi ha
sålunda i höst företagit mätningar av 3 000 barn
i skilda åldrar här i Göteborg. Även för foder är
en komplett uppläggning av grundmönster
synnerligen betydelsefull. Genom ett lämpligt
kodi-fieringssystem kunna här också sammanföras
fodermönster för olika modeller.
De olika elementen i ett plagg, såsom lärfter,
ärmar, ficklock, fickstolpar, fickpåse,
slagstoffe-ring, ok, uppslag m.fl. böra givetvis
standardiseras, såvida ej modet föreskriver något annat.
En standardisering här betyder ingalunda att
slutprodukten behöver bli en "uniform".
Förenkling av modellsortimenten
Ett av de mera brännande
standardiseringsproblemen, eller kanske snarare
förenklingsproblemen, är de stora modellsortimenten inom
dam-och barnkläderskollektionerna. Givetvis måste en
modeindustri av kända skäl arbeta med större
antal modeller än andra. Detta gör, att varje
fabrik ledes till att tillfredsställa alla
smakriktningarna — även de mer avancerade, vilka dock
i kvantitet betyda mycket litet. Man kan
konstatera, att livslängden av varje nytt mode synes
ha avsevärt förkortats under senaste årtiondet.
Konfektionsindustrin har att arbeta med många
variabler — prisläge, storlek, tyg och modell. Av
dessa variabler är det emellertid modellantalet
som för en rationell tillverkning betyder mest,
då antalet närmar sig ett minimum, men som vid
maximum anses betyda mest för
försäljningsavdelningen. Här stå två intressen emot varandra.
Flera företag här i landet inom dam- och
barn-klädersindustrin arbeta med kollektioner
rymmande omkring 200 modeller per säsong, dvs. 400
per år. Detta innebär mycket korta
tillverkningsserier. Jag kan som exempel nämna, att hos AB
J A Wettergren & Co. ha vi ett genomsnitt av
endast 450 plagg per modellserie, trots att vi
tillverka över 120 000 överplagg per år. Enstaka
serier gå upp i 2 000—2 500 plagg per modell.
De korta modellserierna bli ännu kortare, genom
att ej materialierna under nu rådande
förhållanden kunna erhållas på sådant sätt, att hela serien
kan planeras, skäras och tillverkas på en gång.
I allmänhet är det högst en tredjedel av serien,
som kan planeras samtidigt. Jag har varit i
tillfälle att under flera säsonger göra jämförelse i
tillverkningen mellan de korta och långa serierna.
Våra band äro normalt beräknade för 55 kappor
per dag. Vid en tillverkningsserie på 2 000 kappor
per säsong kunna vi köra genomsnittligt 60 plagg
per dag. Vid en kortare serie av ca 600 kappor
per säsong sjönk kapaciteten till 45 plagg per dag,
dvs. med 25 % från den maximala produktionen
och med 18 % från den beräknade optimala
produktionen. Att konstatera detta utan att effektivt
kunna göra något åt förhållandet måste för oss
tekniker kännas särdeles hårt. Det torde ej vara
någon överdrift att påstå, att dessa korta
modellserier medföra, att vårt lands dam- och
barn-konfektionsindustri för närvarande arbetar med
en verkningsgrad i tillverkningen av 65—70 %.
Det är ej bara den direkta arbetskostnaden, som
stiger mycket kraftigt per enhet för den korta
serien. Modellkostnaderna och
provtillverkningskostnaderna bli även proportionellt högre.
Dessutom medför ju den lägre kapaciteten högre fasta
kostnader per plagg; om man vid jämförelse
mellan medellånga och långa serier under
nuvarande förhållande adderar skillnaden av den direkta
arbetslönen, de fasta kostnaderna samt
modell-och provtillverkningskostnaderna per plagg
erhålles ca 5,50 kr. Detta skulle i minutpriset
betyda omkring 8 kr. eller ca 8 % av en medeldyr
kappas värde.
Att man inom dam- och barnkonfektionen från
försäljnings- och detaljisthåll ställer sig skeptisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
