Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1945 - Grundstrukturens och grafitinlagringars inverkan på gjutjärnets egenskaper, av Gustav Meyersberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1945
641
Grundstrukturens och grafitinlagringars
inverkan på gjutjärnets egenskaper
Dr-ingenjör Gustav Meyersberg, Norrköping
Att uppfatta gjutjärnet såsom stål, genombrutet
med grafitinlagringar förefaller i våra dagar
självklart. Likväl var denna uppfattning icke känd
förrän 1901. Den nämndes då för första gången
av den amerikanske professorn Howe1 och blev
sedan spridd i vidare kretsar genom ett mycket
uppmärksammat föredrag som Goerens höll i
Düsseldorf 19062. Det dröjde dock ännu åtskilliga
år innan det klarlades hur denna struktur
inverkar på materialets särskilda egenskaper. Det
skedde genom de försök Thum och Uhde 1929
anställde med perforerad järnplåt3. De påpekade
likheten mellan dessa plåtars och gjutjärnets
förhållande under påkänning och betecknade
grafit-inlagringarnas verkan som anvisningsverkningar
lika väl som plåtens inskärningars. Därmed var en
del av de inverkande faktorerna avslöjad. De
övriga och hela deras samband iklarlades i en fyra
år senare tillkommen framställning4, vilken
ligger till grund för denna uppsats, där även ünder
senare tid tillkomna kompletteringar ha
medtagits.
Gjutjärnets struktur
Det stål, som bildar gjutjärnets grundstruktur,
skiljer sig inte väsentligt från de stålsorter, som
uppkomma utan grafitutskiljande.
Grundstrukturens kolhalt Cbund erhålles ur totala kolhalten
Ctot med avdrag av den kolmängd Cffra/, som
Föredrag i Svenska Metallografförbundet den 28 maj 1943.
DK 620.18 : 669.13
övergått till den utskilda grafiten. För övrigt
finnas i grundstrukturen samma kemiska
grundämnen som eljest i stålen (Mn, Si, P och S, vid
tillfälle även Ni, Cr, Mo, V m.fl.). Dessutom
överensstämma också de metallografiska
struiktur-beståndsdelarna: ferrit, cementit, perlit, i
särskilda fall också sorbit och troostit. Även
marten-sitiska och autensitiska gjutjärnssorter tillverkas5.
Kurvan, fig. 1, som härrör från Oberhoffer0,
tillåter en inblick i sambandet mellan stålets
C-halt och dess draghållfasthet. Den stiger med
stigande kolhalt till ett maximum, som ligger
ungefär vid C = 0,8 %; därifrån antydes avtagande
tendens. Sträckgränsen förlöper på liknande sätt
men med tidigare maximum. Bägge kurvorna få
dock inte tillskrivas mer än orienterande
betydelse. Avvikningar åt bägge sidor finnas ofta i
enskilda fall, oavsett analysens övriga olikheter.
Skiljaktigheter kunna ofta också uppstå, t.ex. på
grund av avvikande förhållanden vid gjutning,
senare värmebehandling och andra
omständigheter.
Grafitinlcigringarnci bestå av romboedriska
kristaller av storleksordning 10~~6 cm7. De utskiljas
i form av flingor, blad eller fenor, mer eller
mindre krokiga och ofta sinsemellan förbundna, men
även i nät- eller rosettaktig gruppering. Som
adu-ceringskol uppträda de nästan klotformiga.
Företeelseformerna äro alltså mycket mångfaldiga.
Men i varje enskilt fall äger denna form en
genomgående karaktär, kännetecknande blott för
Fig. 1. Hållfasthet och
kolhalt vid stålgjutgods
(enl. Oberhoffer).
Fig. 2. Graf itkroppar (enl.
Roll).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
