Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1945 - Grundstrukturens och grafitinlagringars inverkan på gjutjärnets egenskaper, av Gustav Meyersberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(650
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 22. Bestämning av kohesionshållfasthet.
snittet, utan de faktiska effektiva
spänningarna som erhållas, om draglasten divideras genom
det samtidigt bestående minsta tvärsnittet. En
sådan "sann" dragkurva finns i fig. 22 a,
representerad genom den fullt utdragna kurvlinjen
Si—s2—s;3. Spännings-töjningskurvan enligt fig. 21
skulle i fig. 22 synas såsom o1—o;2—o3. Den visar
sig något förändrad enär abskissorna i fig. 22 a
föreställa "sträckningsgraden", dvs. förhållandet
mellan det tillfälligt trängsta och det ursprungliga
tvärsnittet, och inte mera töjningen.
Med den tilltagande sträckningsgraden tilltar
även motståndet emot deformationen; den yttrar
sig på så sätt att den "sanna" kurvan stiger uppåt.
Brottet inträder så snart som
deformeringsmotståndet växer så högt att kohesionen övervinnes
och delarna vid det starkast spända stället
åtskiljas. Denna spänningens storlek kallas
"kohesionshållfasthet"17. Den ligger olika högt alltefter
graden, till vilken staven förut sträcktes.
Försiggår stavens deformering helt obehindrat ända till
brottet, vilket inträffar vid en alldeles glatt stav,
så uppnås kohesionshållfastheten vid s3.
Hindras däremot deformeringen t.ex. genom en
skåra i stavens yta (fig. 22 b), så ändrar kurvan
sitt förlopp. Det blir brantare och brottet inträder
redan vid mindre sträckning men högre
påkänning. Stålets seghet gör sig sålunda mindre
gällande, om deformeringen hindras. Genom
inskärning kan det bringas till ett skörare förhållande.
Samma verkan åstadkommo Thum och Uhde även
genom springor i stålplåt18.
Den verkliga dragkurvan till en skårad stav
visar den streckade kurvan i fig. 22 a. Förloppet
utfaller ännu brantare och kohesionshållfastheten
ligger återigen på annan höjd, därest
deformeringen ytterligare försvåras, alltså skåran inskäras
ännu djupare i staven, eller dess spetsvinkel
gestaltas ännu skarpare. Gränsfallet med skårvinkeln
noll och resttvärsnittet noll (genomgående
såg-snitt) betyder fullständigt flythinder och alldeles
skört brott, dvs. dragkurvan förlöper rakt uppåt,
brottpunkten ligger härvidlag vertikalt över
ursprungspunkten, alltså vid sn.
Kuntze begagnade den omständigheten, att
verkan vid olika skarpa inskärningar förändras, för
att bestämma kohesionshållfasthetens höjd för
olika sträckningsgrader, som visas i fig. 22 b. Han
erhöll kurvlinjen sn — st-2—sts (fig. 22 a); den
framställer sålunda kohesionshållfasthetens
förlopp beroende av sträckningsgraden. Den gäller
för mjukt stål, som även kommer i fråga för
gjutjärnets grundstruktur. Kurvan stiger rakt upp
ända tills den likformiga stavtöjningen slutar,
alltså ända till punkt st2 (kohesionsförbättring).
Från och med punkt st2, motsvarande
maximilasten i fig. 21, alltså draghållfastheten o b,
börjar den att avvika och att sjunka längre ned
(koliesionsförsämring). Från och med punkt sj-2
börjar även insnörningen.
Brottförlopp vid gjutjärn
Gjutjärn brister så snart dess grundstruktur
sönderslites. Detta inträffar när
kohesionshållfastheten uppnås hos det stål, som utgör denna
grundstruktur. Den "draghållfasthet", som stålet
äger, har därmed ingenting att göra, men väl den
sträckningsgrad som uppnåddes vid
brottögonblicket. Att bestämt uppge denna kritiska
kohesionshållfasthet är sålunda blott möjligt, om
denna sträckningsgrad är känd. För gjutjärnet
förenklas dock denna fråga, ty gjutjärn har
endast en mycket ringa brottöjning, i alla fall
under 1 %, och sträckningsgraden, vid vilken
grundstrukturens kohesionshållfasthet uppnås,
kan sålunda blott vara mycket liten. Endast det
allra första stycket av kurvan sn—st-2—sj3
kommer här i fråga och kohesionshållfastheten
ligger sålunda alltid nära sn eller begynnelsevärdet
av denna kurva. Den ligger dock alltid 50 till
100 % över grundstrukturstålets draghållfasthet
och högt över gjutjärnets draghållfasthet.
För att erhålla numeriskt bestämdare
föreställningar tillämpas ett exempel ur litteraturen. Vi
välja en av de stavar Rudeloff undersökte19,
nämligen hans stav II E 2 med 19,8 kg/mm2
draghållfasthet och 0,6 % brottböjning. Denna stav, vars
spännings-töjningskurva framgår av fig. 23
(kurva C), jämföres med en stålsort, vars
egenskaper förmodas överensstämma med den
nämnda sortens grundstrukturståls. Därför väljes stål /
ur Memmlers och Lautes undersökningar120. Dess
analys överensstämmer noga med det nämnda
gjutjärnets (stålets C’=0,79 % gentemot
gjutjärnets Cbund — 0,80 ,%). Dessutom kommer det bra
till pass att Kuntze bestämde just detta ståls
kohesionshållfasthet21. Den utgör enligt hans
mätning omkring 128 kg/mnr vid 0,6 % töjning, vid
vilken detta gjutjärn brister. Stålets
draghållfasthet utgjorde enligt Memmler och Laute 75,6
kg/mm2, sträckgränsen ca 39,5 kg/mnr och
elasticitetsmodulen E i=21 100 kg/mm2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
