Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 16 juni 1945 - Mätning med elektrisk apparatur av påkänningar i fordon, av T W Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 19A5
673
Mätning
med elektrisk apparatur
av påkänningar i fordon
En viktig förutsättning för den fortsatta utvecklingen
inom all fordonsindustri är att skapa grundligast möjliga
kännedom om alla uppträdande krafter och de av dessa
orsakade påkänningarna i olika detaljer. Hitintills ha
beräkningar av hållfasthet och styvhet hos en mängd
fordonsdetaljer som regel utförts med stöd av mer eller mindre
villkorliga antaganden. Under de senare åren ha emellertid
utförts mätningar av krafter och de av dessa orsakade
påkänningarna direkt på själva fordonen under praktiska
driftbetingelser. En stor del av dessa mätningar har
genomförts tack vare de möjligheter den moderna elektriska
mättekniken erbjuder.
Målet för varje påkänningsmätning är att skapa
fullständig kännedom om varje påkänning, som uppträder på ett
bestämt ställe respektive i varje punkt på en detalj vid
kända yttre driftbetingelser, varvid den uppträdande
maximala påkänningens storlek är av synnerligen stort intresse.
Härvid kunna tvenne huvudproblem särskiljas, nämligen:
bestämning av storleken på de yttre krafter respektive
moment, vilka påverka ifrågavarande detalj, och deras
förlopp med avseende på tiden,
bestämning av den påkänning, som vid en känd yttre
kraft uppträder i olika tvärsnitt respektive punkter på
detaljen.
I första fallet fordras i möjligaste mån tröghetsfria,
dynamiska mätinstrument, i andra fallet statiska med liten
mät-längd och därmed stor känslighet.
Gemensamt för mätningar av ifrågavarande slag är att
det icke är de uppträdande krafterna (momenten) eller
påkänningarna, som direkt uppmätas, utan dessas
verkningar, dvs. förlängning eller vridning, ur vilka de förra
bestämmas. Även instrument för mätning av vridande
moment utföras som längdändringsmätare, enär en axels
vridning alltid bestämmes för en fixerad mätlängd.
Referat av uppsatser av H Glaubitz i Automobiltechn. Z. 1944 h. 718
och E Lehr & R Schultz i Automobiltechn. Z. 1942 h. 17.
De elektriska mätmetoderna anses överlägsna mekaniska
och optiska metoder i bl.a. följande avseenden:
vittgående tröghetsfrihet, vilket gör dem användbara även
för mätning av mycket snabba förlopp,
nästan obegränsad stegring av känsligheten genom
förstärkning av mätströmmen,
användbarhet som fjärrmätningsinstrument,
möjlighet till samtidig mätning och registrering av ett
flertal förlopp med oscillograf.
De elektriska mätanläggningarna bli dock ofta rätt
dyrbara och de äro i vissa fall mycket komplicerade.
Principer för de elektriska länydmätningsmetoderna
Principerna, på vilka de numera använda metoderna
för mätning av längdändringar bygga, äro schematiskt
sammanställda i fig. 1. I huvudsak tre metoder kunna
komma till användning:
motståndsmetoden, vid vilken en längdändring medför
ändring av motståndet i en strömkrets med konstant
spänning, varvid även strömstyrkan i denna krets ändras.
Strömstyrkan kan därvid tjäna som mätstorhet;
bärfrekvensmetoden, vid vilken antingen en
självinduktion eller mätkondensator påverkar en växelströmskrets;
fotoelektriska metoden, vid vilken en bländare, som
placerats mellan en ljuskälla och en fotocell, styres av
längdändringen och därvid frambringar olika strömmar i
fotocellen, vilka direkt kunna mätas.
Den enklaste av dessa tre metoder är
motståndsförfarandet. I fig. 1, kol. 1 och 2 har givaren — dvs. den
del av anläggningen, som omvandlar längdändringen i en
mot denna möjligast proportionell strömändring —
framställts som ett skjut- eller vridmotstånd. Dylika givare
kunna endast användas för mätning av stora sträckor och
ha för liten känslighet för att medge mätningar av
förlängningar. För mätningar av sistnämnda slaget enligt
motståndsmetoden ha endast förlängningsmätare med
kolband fått någon betydelse. Som givare i dessa
mätanlägg-ningar användas högohmiga kolband; vanligen med
dimensionerna 25 X 8 X 0,3 mm, vilkas motstånd ändras vid
ändring av längden. En förlängning av 1 °/oo motsvarar i
runt tal en motståndsändring av 2 %.
Motståndsvariationerna äro av sådan storleksordning, att de kunna uppmätas
i en normal likströmsbrygga.
Denna mätmetod är bestickande enkel såväl med
avseende på kopplingen som hela utrustningen. Vanligen fästes
givaren vid mätstället med ett acetonkitt, varefter rent
kvalitativa mätningar, dvs. mätningar av
förlängningsförloppen med avseende på tiden, omedelbart kunna utföras.
Den enkla fastsättningsmetoden möjliggöres därav, att de
krafter, som uppträda i dylika givare, äro förhållandevis
obetydliga. Vid krävande kvantitativa mätningar gör sig
Fig. 1. Elektriska
längdmät-ningsmetoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
