Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 7 juli 1945 - Verkstadsindustrins exportfrågor, av Nils Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(756
TEKNISK TIDSKRIFT
har inte heller varit uppbyggligt att se, med hur
mycket större grämelse en svensk representant
förlorat en beställning till en svensk än till en
utländsk konkurrent eller hur mycket gladare
segraren blivit, då det varit en svensk konkurrent
han besegrat. Den mentaliteten måste vi försöka
få bort både därute och här hemma. Vi måste lära
oss att tänka svenskt.
Lagerhållning
För försäljning av standardvaror är det givetvis
nödvändigt att hålla så stora och välsorterade
lager ute, att leverans kan ske omgående till
köparna i den utsträckning det kan påkallas, och
se till att de fylls på regelbundet. Kan man få sin
representant att köpa tillräckligt för sitt lager i
fast räkning, är naturligtvis detta det enklaste
sättet för exportören, även om man behöver vara
rätt så liberal med betalningsvillkoren.
Åtminstone för maskinindustrin har det emellertid visat
sig nödvändigt att i stor utsträckning bevilja
konsignationslager, varvid exportören i allmänhet
levererar varan fob svensk hamn och
representanten betalar kostnaderna därefter. Betalningen
för fob-priset erlägges viss tid efter försäljningen
och enligt det dagspris, som gäller vid
försäljningstillfället. Representanten befrias således från
en hel del kapitalinvestering i agenturen och från
risken att köpa varor till högre priser än som
gäller då han säljer dem, men å andra sidan kan
han naturligtvis inte heller göra någon extra
förtjänst på att priserna stiger under tiden. Man bör
emellertid komma ihåg, att vissa länders
valutalagstiftning inte medger remittering av större
belopp än som motsvarar det vid
skeppningstillfäl-let fakturerade fob-priset, vilket ju för
konsigna-tionssändningar endast är ett proforma pris. Man
får därför i sådana fall se till, att de
genomsnittliga proforma priserna inte understiger vad de
verkliga avräkningspriserna kan komma att bli,
för att inte riskera att få en del pengar infrusna
i importlandet. I handelsavtal borde också finnas
bestämmelser, som möjliggör valutatilldelning vid
försäljningar från konsignationslager, så att
importören inte tvingas att behöva skaffa likvid
redan vid importillfället bara för att därigenom få
remitteringstillstånd. Sådana bestämmelser borde
ju vara i det importerande landets eget intresse,
särskilt där man har ont om utländsk valuta, hien
det är just i en del sådana länder som man möter
svårigheter att fullt utnyttja denna
försäljningsform, som ju innebär en kreditgivning till
importlandet. Lagren är ju nu slutsålda överallt, och en
betydande kapitalinvestering erfordras från
industrins sida för att fylla på dem.
Betalningsfrågan
När jag för rätt så många år sedan skulle resa
ut för att sätta i gång försäljningen i en del länder
och hade haft en sista konferens med min då-
varande chef, ropade lian till mig när jag lämnade
hans rum: "Glöm inte att vi skall ha betalt
också!" Hade tiderna då varit som nu skulle han
nog ha tillagt: "och att vi får hem pengarna". Det
är ju klart, att detta är mycket viktigt, för att
inte säga det allra viktigaste, vid en försäljning.
Gäller det förhållandevis små affärer bör givetvis
representanten göras ansvarig både för
betalningen och remitteringen, men om affären är av
en sådan storleksordning, att han inte anser sig
kunna ta hela ansvaret själv, får leverantören
vara beredd på att dela det med honom på något
lämpligt sätt eller eventuellt överta det helt och
hållet. Överenskommelse härom kan antingen
träffas i varje särskilt fall eller göras helt
generellt i agenturavtalet.
Själva betalningsvillkoren varierar ju högst
avsevärt, beroende dels på vad slags vara det är man
säljer, om det är en kapitalvara eller en
förbrukningsartikel, dels på vedertagen kutym i landet
och sist men inte minst på vem det är man säljer
till. Någon allmän regel kan man inte ställa upp,
förutom att kredittiden för kapitalvaror ju brukar
vara längre än för förbrukningsartiklar och
likaledes längre i kapitalfattiga än i kapitalstarka
länder. Att det kommer att finnas flera kapitalfattiga
länder efter den ragnarök, som gått över världen
under snart sex år, än det fanns före den tiden
är ju klart, och anspråken på kreditgivning
kommer, som vi redan vet, att vara av en helt annan
omfattning än tidigare, både för kapitalvaror och
förbrukningsartiklar. Avbetalningssystemet
kommer nog att uppleva en hittills okänd
blomstringstid på många exportmarknader, även för artiklar
som man före kriget inte kände till andra
betalningsvillkor för än kontant. Den svenska
verkstadsindustrin kommer så småningom säkert att
få ta sin beskärda del av kreditgivningen och
finna användning för sina hopsparda medel för
att kunna hålla sysselsättningen uppe. En risk,
som man därvid inte får förbise, är att
transfereringssvårigheter kan uppstå under
betalningstiden, och det har ju blivit rätt så populärt att ge
nya affärer företräde vid valutatilldelning, när
svårigheter uppstår, och ta mindre hänsyn till
redan verkställd import.
Kreditförsäkring
I viss utsträckning kan man ju försäkra sig mot
både betalnings- och transfereringsriskerna, men
som den svenska kreditförsäkringen hittills varit
ordnad tycks den inte ta sikte på
verkstadsindustrins egentliga behov. Försäkringen täcker endast
de första 60 eller kanske 70 % av den totala
kredit, som beviljas vid en försäljning, och den delen
är ju givetvis den säkraste. Den verkligt riskfyllda
delen får leverantören således själv ta ansvaret
för. Exportkreditförsäkringen skulle få ett helt
annat värde för verkstadsindustrin med dess
många gånger mycket utsträckta betalningstermi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
