Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 14 juli 1945 - Syntetiskt gummi och naturgummi, av E Strandquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(77
TEKNISK TIDSKRIFT
Utom de svårigheter som sammanhänga med att
elasticiteten icke är tillräckligt god, finns det ett
par andra saker som göra bunadäcken mindre
hållbara. En av dem är att rivhållfastheten redan
vid vanlig temperatur är lägre än för naturgummi
och vid förhöjd temperatur framträder skillnaden
ännu mera. Detta leder till att skärsår, som man
fått i slitbanan på ett bildäck, mycket snabbare
förstoras. Draghållfastheten visar ett analogt
förhållande. Buna har dessutom den egenskapen att
man icke kan framställa ett mjukt vulkanisat.
Försöker man framställa vad som brukar kallas
en ren gummiblandning — dvs. till gummit sättas
endast de ämnen som äro nödvändiga för att
genomföra vulkaniseringen, vilket i stort sett är
svavel, zinkvitt och en accelerator, sålunda ett
ämne som katalytiskt påverkar
vulkaniserings-processen — får man med naturgummi en mjuk
vulkaniserad produkt med förnämliga
hållfasthets- och elasticitetsegenskaper. Schematiskt sett
kan man säga att en dylik blandning användes
för gummering av cordväven till ett bildäck.
Försöker man göra samma blandning med buna S
som utgångsmaterial, får man en produkt med en
hållfasthet, som endast är Vio av vad som erhålles
med naturgummi. Enda sättet att få blandningar
med antagbara hållfasthetsvärden är att tillsätta
aktiv kimrök.
Själva bearbetningen av buna S är avsevärt
mycket svårare än för naturgummi. Vid valsning blir
naturgummi mjukt och plastiskt, så att
inblandning och fördelningen av de olika tillsatserna går
lätt. Dessutom är ytan hos en
naturgummiblandning klibbig och om man lägger samman olika
lag häfta de väl tillsammans och vid
vulkaniseringen är sammanflytningen mellan de olika lagen
perfekt. Buna S förhåller sig under hela
bearbetningen som svagt vulkaniserat naturgummi och
har sålunda tendens att skrumpna vid
kalandre-ring, och ytan blir icke klibbig. Vad detta betyder
när man skall bygga upp ett bildäck av alla de
väv- och gummiskikt, varav det består, inses lätt.
För att över huvud taget kunna bearbeta buna S
är det för de allra flesta användningsområdena
nödvändigt att först underkasta materialet en
termisk nedbrytning. Denna består i en upphettning
till 130—140°C under lufttillträde. Ofta arbetar
man med slutna apparater och övertryck på
luften. Ett typiskt diagram, som visar materialets
mjukhet eller snarare plasticitet, visar fig. 4. Som
synes mjuknar materialet efter hand och idealet
för att få en produkt med goda
bearbetningsegenskaper är att komma ned till så stor plasticitet
som möjligt. Mekaniken under nedbrytningen
är tydligen, att på samma gång som en del
molekyler brytas sönder i mindre, sker å andra
sidan en polymerisering. När man kommit till
det ställe där kurvan vänder har
polymeri-seringen övertaget, och det gäller därför att
avbryta processen vid en punkt strax innan. För att
få ett material med någorlunda tillfredsställande
egenskaper måste man därjämte till blandningar
med buna sätta stora kvantiteter
uppmjukningsmedel och även ämnen som t.ex. harts, vilka utom
det att de verka uppmjukande även ger massan
en viss klibbighet. Som regel ha dessa tillsatser
försämrande inverkan på elasticiteten.
För oss svenskar har neopren ett alldeles särskilt
intresse eftersom det är den typ, som under namn
av svedopren tillverkas här i landet. Vi bortse då
från den framställning av tiokolprodukter, som
sker, då dessa material på grund av sina
egenskaper icke kunna få mera mångsidig
användning. Än så länge är det bara relativt små
kvantiteter av svedopren som kommit fram, men de
försökstillverkningar, som kunnat genomföras,
peka på att vi tack vare vår svedoprentillverkning
får ett värdefullt tillskott till vår
gummiförsörjning. Neopren är underlägset naturgummi i fråga
om elasticitet och det är därför i stort sett samma
problem, man har här, som när det gäller buna.
Själva bearbetningen av svedopren ställer sig
dyrare än för buna.
Priserna lågo före kriget avsevärt högre — tre
till fyra gånger — för de syntetiska gummityper,
som då funnos i marknaden, än för naturgummi.
Prisutvecklingen efter kriget är det naturligtvis
mycket svårt att säga något om. Än så länge ställa
sig tillverkningskostnaderna för syntetiskt gummi
mycket högre än ett normalt naturgummipris.
Man har emellertid gjort vissa uppskattningar hur
priset bör kunna komma att ställa sig. Enligt
amerikanska uppgifter tror man sig kunna
framställa syntetiskt gummi för ca 15 c/lb., dvs.
ungefär samma pris, som naturgummit kostade 1938
—1939. Man bör emellertid komma ihåg, att den
syntetiska gummitillverkningen icke är mera än
några år gammal och att man därför har rätt att
vänta avsevärda förbättringar icke bara
kvalitativt utan även i fråga om tillverkningsmetoderna.
Hittills har det gällt att till praktiskt taget vilket
pris som helst pressa fram en produktion av
syntetiskt gummi.
Även för plantagegummi finns det säkerligen
Fig. 4.
Plasticitets-modulens förändring vid
nedbrytning av buna,
uttryckt i
"Defo"-hårdhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
