Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 4 augusti 1945 - Hur astronomins jätteavstånd bestämmas, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(77
TEKNISK TIDSKRIFT
ning av stoftmassorna. Man tänker sig också att
strålningen från de nämnda stjärnorna
åstadkommer jonisering i nebulosagaserna och att när en
återkombination sker av de joniserade atomerna
denna process ger upphov till emission. I de fall
då tillräcklig belysning eller exitation ej äger rum
framträda nebulosorna såsom mörka.
Den sannolika tillvaron av sådana mörka
nebulosor påvisades först på fotografisk väg av M
Wolf, E E Barnard och andra, på grund av den
absorption av ljuset från längre bort belägna
stjärnor som tydligen utövades av mörka
stoft-massor, varigenom skarpa kontraster
framkallades i stjärnfördelningen på plåtarna. Vid en
genommönstring av de mörka nebulosornas
förekomst har man funnit att dessa vilkas antal inom
vårt stjärnsystem överstiger 1 500 äro cirka fem
gånger så talrika som de ljusa objekten.
Sammanlagt täcka de ljusa och de mörka nebulosorna
nära en tiondel av vintergatans hela yta.
De planetariska nebulosorna, av vilka nu
omkring 140 äro kända, ta sig ut i små instrument
som ljussvaga planetskivor. Deras struktur är
dock i verkligheten ytterst komplicerad. Stundom
äga de ett slags spiral- eller ringform. I allmänhet
ha de en centralstjärna som utan undantag synes
Fig. 6. Den stora "spiralnebulosan" (Vintergatan) i
Triangeln (NGC 598 \= Messier 33) enligt foto med 60"
reflektorn au G W Ritchey, 5—7 augusti 1910; exponering 8 h
30 m. Mount Wilson serien G 5. Negativet har använts bl.a.
av A van Maanen och K Lundmark för uppmätning av
rotationen hos vintergatsystemet i fråga. Väsentliga delar av
denna vintergata äro upplösta i enskilda stjärnor.
tillhöra de mycket heta stjärnorna och som
oavbrutet kastar ut materia i rymden. De planetariska
nebulosornas spektra uppvisa i stort sett
samma karakteristiska drag som ge oregelbundna
gasnebulosornas. De 80 linjer, som blivit
identifierade i det typiska nebulosaspektret ha visat sig
främst härröra från helium, väte, kol, syre, kväve
och svavel.
Medan de egentliga nebulosorna uppträda i
vintergatans regioner "undfly" vintergatorna dessa
och koncentrera sig omkring vintergatspolerna,
särskilt den norra. Förklaringen till detta synes
vara att de mörka nebulosorna i vår vintergata
framkalla en absorption som i allmänhet gör det
svårt att skönja vintergator, som ligga bakom
ab-sorptionsområdena.
Vi ha ovan antytt hur avståndet kunnat
bestämmas till det spiralformade stjärnsystemet i
Andromeda. Även i några få andra fall har man kunnat
iaktta explosionsstjärnor, pulserande stjärnor och
klotformiga stjärnhopar i en del mera närbelägna
vintergator. För cirka 200 vintergator äger man
emellertid i deras upplösta, icke ljusväxlande
stjärnor den avståndsindikator som gör det
möjligt att med en viss säkerhet bestämma enskilda
avstånd inom en sfär med en radie av ca 10
miljoner ljusår.
Vintergatorna ha en rätt olikartad byggnad och
de växla även avsevärt i fråga om sin faktiska
storlek. De förete ändå en viss likformighet med
avseende på de proportioner i vilka stjärnor av
olika spektralklasser ingå i dem samt även i fråga
om sina allmänna fysikaliska egenskaper.
Den största överensstämmelsen i fråga om
struktur och storlek finner man hos de spiralformade
vintergatorna som i regel ha en största
utsträckning av 30 000—50 000 ljusår och som äro starkt
avplattade mot spiralarmarnas plan. De
klotformiga, elippsformade eller linsformiga
vintergatorna äro i vissa fall att uppfatta som
spiralformade vintergator, sedda från kanten. I andra
fall åter äro de helt säkert mycket avlägsna
vintergator hos vilka spiralstrukturen ej kan iakttas.
I åter andra fall äga stjärnsystem en regelbunden
men icke spiralformad struktur hos vilken det i
några fall blivit möjligt att påvisa en begynnande
upplösning i enskilda stjärnor. Mellan sådana
stjärnsystem och de klotformiga stjärnhoparna
finnes det utan tvivel en viss släktskap. De
elliptiska vintergatorna synas uppvisa en rik
mångfald med avseende på sin absoluta storlek. Denna
kan bestämmas bl.a. därigenom att tack vare E
Holmbergs undersökningar äro cirka 2 000 dubbla
och mångfaldiga vintergator kända som tydligen
äro fysiskt samhöriga system. Här kunna de olika
gruppernas absoluta storlekar jämföras. Vidare
kan man använda sig av mer än 300 anhopningar
av vintergator som numera äro utforskade av mig
i samarbete med framlidne professor W E
Bern-heimer i Wien. I bägge fallen kan man förutsätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
