Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 4 augusti 1945 - Hur astronomins jätteavstånd bestämmas, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(77
gator stå skenbart mycket nära varandra.
Tidigare fäste man sig ej närmare vid förekomsten
av sådana dubbla "nebulosor" utan man
betraktade dem såsom rena kuriositeter. Emellertid
framgår av enkla tillämpningar av
sannolikhetskalkylen att eftersom vintergatorna ha mycket
stor utsträckning i förhållande till sina ömsesidiga
avstånd och som deras relativa hastigheter äro
mycket stora så måste det inträffa ofta att två
vintergator komma varandra så nära att de efter
detta närmande, liksom de dubbla stjärnorna,
röra sig kring den gemensamma tyngdpunkten.
De befinna sig alltså i verkligheten nära varandra
och kunna från oss sett tas som belägna på
alldeles samma avstånd. Vi ha redan nämnt om
E Holmbergs stora undersökning om dubbla och
multipla vintergator.
I likhet med vad fallet synes vara bland
dubbelstjärnorna bilda även de dubbla vintergatorna
attraktionscentra. Härigenom dra de dubbla till
sig nya vintergator så att tämligen betydande
anhopningar av sådana kunna uppstå. Det är först
under de senaste åren som dessa bildningar
kunnat bli i någon mån systematiskt undersökta.
Dessa objekt äro av stor betydelse för studiet av
vintergatornas allmänna egenskaper. De mest
avlägsna av dem synas ligga på ett avstånd av
350 miljoner ljusår.
En mera noggrann avståndsbestämning är blott
möjlig i det fåtal fall då man i en vintergata har
kunnat iaktta ljusväxlande stjärnor, novor eller
de ljusstarkaste av de vanliga, ej ljusväxlande
stjärnorna. När det sedan gäller att gå ut till
större avstånd måste vissa förutsättningar göras
i fråga om den absoluta storleken eller den totala
ljusmängden av de olika vintergatorna. Detta sker
enklast så att man för en viss undergrupp av dem
undersöker sambandet mellan de absoluta
storlekarna, bestämda medelst avståndsindikatorerna,
och någon av storlekarna beroende iakttagbar
TEKNISK TIDSKRIFT
egenskap, t.ex. de skenbara dimensionerna eller
de skenbara ljusmängderna.
Genom dessa bestämningar som naturligtvis till
sin natur äro statistiska, vilket innebär att de äga
genomsnittlig men ej individuell noggrannhet, har
man kunnat tränga ut i rymden på distanser som
i vissa fall närma sig 1 000 miljoner ljusår.
Härmed synes en gräns tillsvidare vara satt, men
givetvis endast tillsvidare, för våra möjligheter att
ytterligare utvidga det kända universum. Det
intressanta är att man kan förutse att det
mångomtalade 5 m spegelteleskopet på Mount Palomar
i Kalifornien vilket jätteinstrument praktiskt taget
stod färdigt vid krigsutbrottet 1939 näppeligen
ens i sina "ljusaste stunder" skall kunna nå ut
väsentligt längre. Detta instruments stora fördelar
och mångahanda möjligheter i andra hänseenden
förklara varför yttrandet nyss ej har minsta
bismak av kritik.
De kosmiska jätteavstånd som numera äro
allmänt antagna och vilkas storleksordning, av skäl
som jag här måste gå förbi, näppeligen kan
betvivlas äro givetvis icke fattbara ens för de som
ständigt arbeta med dem. Men detta minskar ej
på något sätt deras användbarhet inom
vetenskapen.
Stellarstatistiken anvisar därjämte metoder att
beräkna fördelningen i rymden av vintergatorna
på grundval av de iakttagna fördelningarna av
deras skenbara storlek eller skenbara totala
ljusmängder.
Dessa observationer komma säkerligen snart att
finna användning för en allmän utredning över
vintergatornas fördelning. Det är uppenbart att
vintergatorna ej äro likformigt utspridda genom
rymden. Rymdtätheten avtar tydligen på mycket
stora avstånd och antalet vintergator synes nog
vara begränsat. Storleken av Vintergatornas
Vintergata, eller det Metagalaktiska Systemet, kan
ännu ej bestämmas. Det synes dock troligt att
Fig. 8. Skisser ur K Lundmarks
observationsböcker med en serie
egendomligt formade vintergator,
så små att.de ej rätt väl ägna sig
för kopiering och förstoring. De
flesta av de underliga
vintergatorna ovan tillhöra de
Magal-haeska Molnens grupp. I vissa
fall har man att göra med
övergångsformer till de
spiralformade vintergatorna, eller
"degenererade spiraler". Den andra bilden
fr.v. i första raden uppifrån visar
ett av Lundmarks "streckobjekt",
mycket tunna vintergator sedda
alldeles från kanten och som
sakna linsform.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
