Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 4 augusti 1945 - Hur astronomins jätteavstånd bestämmas, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 augusti 1945
865
systemet, som har sin största utsträckning mot
den norra vintergatspolen, i denna riktning
sträcker sig ut allra minst 1 200 miljoner ljusår. Åt
det motsatta hållet torde systemet ej nå mycket
längre ut än omkring 400 miljoner ljusår.
Systemets minsta utsträckningar, som synas
sammanfalla med vintergatans huvudriktningar, överstiga
väl knappast 400 miljoner ljusår.
Även om utforskandet av detta enorma
hyper-världsallt ännu blott står vid sin anspråkslösa
början så synes det dock vara säkert att de
hundratals miljonerna av vintergator som forma det
metagalaktiska systemet på intet sätt ligga
regellöst spridda i rymden utan att man verkligen kan
tala om ett fysikaliskt system. Ett flertal
undersökningar vid Lunds Observatorium över hur
detta system är orienterat i rymden ger vid handen
att systemets existens knappast kan betvivlas även
om det ännu är svårt bestämma
orienteringskonstanterna med någon större noggrannhet. Detta
skall man ej förvåna sig över ty vi äro belägna
inne i systemet och känna ännu så länge endast
en del av dess inre partier.
Inom Vintergatornas Vintergata, eller det
metagalaktiska systemet, spela de enskilda
medlemmarna samma roll som stjärnorna inom vårt
stjärnsystem. De uppmätta radialhastigheterna
för omkring 200 vintergator visa att vår egen
vintergata i förhållande till dessa äger en hastighet
av omkring 400 km/s i riktning mot stjärnbilden
Cepheus. Hos de avlägsnaste vintergatorna
framträder en stark förskjutning av spektrallinjerna
mot rött vilket knappast torde innebära en
verklig rörelse utan måste vara en relativistisk effekt.
Ej samtidigt världsallt
Ett viktigt resultat av den nyare utvecklingen
inom astronomin är att vi ej uppfatta ett
samtidigt universum. Ljuset från de avlägsnaste
stjärnsystemen lämnade dessa vid en tidsålder
som ligger åtminstone 1 000 miljoner år tillbaka
i tiden. Vi se således dessa världar sådana de togo
sig ut då medan vi uppfatta de närmaste
stjärnsystemen som de togo sig ut för en eller annan
miljon år tillbaka, eller i två fall för endast ett och
annat hundratusen av år sedan.
Slutligen se vi vårt eget stjärnsystem något så
när så som det tar sig ut nu. Flammarions
välkända fantasigestalt, Lumen, som reste med
ljusets hastighet skulle kunna "ta in" en
världshistoria miljontals gånger mera omfattande än
den korta historien från vår jord och troligen även
en ändå mera mångskiftande.
Man kunde kanske tycka att den
omständigheten att vi uppfatta ett konglomerat av
brottstycken av rymdens världar såsom de funnits till
i avlägsna epoker, långt bortom sagans dunkel,
långt bortom de tider då livets frön en gång togo
fäste på vår jord skulle vara en olägenhet för
forskningen. Nej, tvärtom! Denna omständighet
0 106 2xi06 pcpec
Avstånd
Fig. 9. Sambandet mellan vintergatornas avstånd och
radialhastigheter enligt E P Hubble 1929. Denne antog de
linjära samband vara giltiga som äro angivna med den
heldragna och streckade linjen. Den krökta linjen anger
ett av K Lundmark vid samma tid funnet samband. Den
slutgiltiga tolkningen av sambandet mellan vintergatornas
rymdhastigheter och avstånd ("universums utvidgning") är
ännu ej funnen och man måste avvakta ett mera
omfattande och säkrare observationsmaterial än man nu äger
innan man med någon noggrannhet kan fastställa den
grundläggande relationen.
gör att vi i stället kunna komma stjärnsystemens,
ja, universums, väldiga historia på spåren.
Hur skall man kunna nå till någon uppfattning
om stjärnsystemens utveckling eller om
universums öden i det förflutna? Som ett exempel vill
jag nämna studierna av den yttre strukturen hos
vintergatorna. Spiralarmarna i dessa anses
uppstå när systemets rotationshastighet nått upp till
en viss storlek. Stjärnorna virvla då ut i armarna
antingen såsom nytillkomna ur systemets
gasmassor eller också rekvirerade ut ur redan
förefintliga förråd. Det är emellertid tydligt att armarnas
längd kommer att ge ett ungefärligt mått på
systemets relativa ålder. Det synes sålunda att de
mycket avlägsna och alltså betydligt yngre
stjärnsystemen ha kortare spiralarmar än de äldre. Det
är uppenbart att utvecklingen går ytterst
långsamt i vintergatornas värld. Till samma slutsats
kommer man också om man försöker gruppera
stjärnsystem efter en sannolik utvecklingsskala
som bygger på den allmänna strukturen över
huvud. Emellertid visar detta exempel att vi börja
få möjlighet att träda upp våra fjärrbelägna
himlakroppar så att säga "på en tidslinje", eller
ordna dem efter ett kronologiskt schema och
granska hur t.ex. vintergatorna ändra sig under
tidernas lopp. Astronomin har därför under sina
senare utvecklingsskeden blivit en historisk
vetenskap.
Det är ej mindre än fyra gånger som vår jord
störtats från en förment central plats i
världsalltet. Under antiken och medeltiden ansågs vår
planet vara den förnämsta världskroppen såsom
belägen i evig vila i världens centrum. Genom
Kopernikus’ reformation blev den en drabant till
solen som fick inta hedersplatsen som världens
centralkropp. Genom ansträngningarna från och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
