Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 11 augusti 1945 - Vertikal skivbrytning, av John Hedlund - Konsthartser i bilar, av Curt Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
890
TEKNISK TIDSKRIFT
ger bl.a. däri, att vid det senare
tillvägagångssättet kan ortdrivningen på huvudnivån försiggå
i malmen. Medan sikraplastningen vinkelrätt mot
malmens strykning medför den stora fördelen,
att i den jämsides med malmen gående
transportorten vagnarna kunna framföras i hela set och
därmed bidra till ökad lastningseffekt, har
upp-lastningen med skoplastmaskin i enligt fig. 4
planerad utfraktsnivå det goda med sig, att
maskinparken kan vara ganska liten.
Vid skraplastningen torde skrapspelet vara
ganska bundet vid en skraport, vilket måste vara en
nackdel, då brytningen kommit långt bakåt och
flera angreppsorter måste och önsikas utnyttjade.
Vid skoplastningen förflyttas maskinerna lätt
från ett tappställe till ett annat och, som av fig. 4
framgår, saknas icke uppställningsorter för
tunnorna vid växlingen.
Hur än upplastningsdetaljen kommer att
ordnas, vill jag dock framhålla, att resultaten av
metoden i den utformning, som den i övrigt
givits i Ickorrgruvan, bevisar metodens lämplighet
vid många andra fyndigheter.
Konsthartser i bilar
Konsthartser ha sedan länge använts i bilar, dock mest
i form av tillbehör. I en standardbil av 1941 års modell
voro sålunda ej mindre än 110 av 225 möjliga delar av
fenol-, karbamid- eller acetatharts. Totalvikten uppgick
dock ej till mer än ca 10 kg.
Fords arbete på detta område har det mycket talats om.
Det måste dock påpekas att sojabönan, som därvid kom
i förgrunden, huvudsakligen användes som fyllnadsmedel
på samma sätt som t.ex. trämjöl eller textilier i vanlig
bakelit. Sojamjöl blandas med fenol och formaldehyd,
vilka på grund av proteinhalten undergå en kemisk
reaktion med fyllnadsmaterialet. Produkten skiljer sig
emellertid principiellt ej på något sätt från vanlig
fenol-formal-dehydharts, utom att den tydligen är kvalitativt
underlägsen och behöver längre presstid. Icke heller ur
ekonomisk synpunkt erbjuder sojabönan särskilda fördelar.
Den värdefullaste beståndsdelen är sojaoljan, som har
flera användningar. En beräkning visar att 41 000 tunnland
sojabönor, förutom värdefulla mängder av oljor för
fernissor och färger, bromsoljor och gjuterioljor, ger ett
avfall, ur vilket 1 800 000 kg sojamjöl erhålles — och det
var denna avfallsprodukt som Ford använde. Mjölet
behandlades med fenol-formaldehyd och det erhållna
presspulvret bestod av en protein-formaldehydprodukt som
hartsbindemedel och den fiberaktiga delen av mjölet som
fyllnadsmedel. Detta presspulver har emellertid en hög
vattenabsorption och produkten slår sig starkt. För många
av konsthartsdelarna i en bil kan den icke användas, och
Ford fortsatte att använda vanlig bakelit för flera
detaljer. Sojakonstharts var således aldrig avsett att
användas till karosserier, ehuru man hoppades därav få
fram ett bra och billigt allmänt presspulver.
Sammandrag av uppsats av F Walls och J E Sisson i J. Inst.
Automob. Eng. apr. 1944.
I september 1941 visades ett konsthartskarosseri hos
Ford (Tekn. T. 1942 s. 554). Det var uppbyggt av 14
paneler av fenol-formaldehydharts med träfiber och lin som
fyllnadsmedel. Blandningen skedde i en maskin, liknande
en holländare. Panelerna förformades på en viraduk,
varvid vattnet avlägsnades genom sugning. Efter torkning
varmpressades de i ett verktyg. Med denna metod behöver
det plastiska materialet ej ha någon flytbarhet, vilket
möjliggör låg hartshalt (förmodligen ej över 25 % mot
40 % annars) och billigt pris. Trycket kunde hållas så lågt
som 31!? kg/cm2. Produkten har låg täthet men är styv
och stark. Panelerna fastsattes vid en speciellt tillverkad
ram av stålrör, som upptog alla påkänningar utom stötar.
Fastsättningen skedde med klossar och skruvar, och
fogarna tätades med kallhärdande konsthartser.
Bilen vägde ca 950 kg mot 1 350 kg med vanligt
stål-karosseri. De 14 panelerna vägde emellertid 115 kg. Med
hänsyn till stålramens vikt synes det som om karosseriet
ej blev lättare, och för viktskillnaden måste nog andra
faktorer, möjligen förändringar i chassiets konstruktion,
ha spelat in. Ford övervägde också att använda ett 25 %
kreosol-formaldehydharts med fiberfyllnad. Båmaterialet
för ett karosseri på 115 kg beräknades till 75—80 kr. efter
förkrigspris. Totala pressningstiden torde ha varit 4—6 min.
Pressningskostnaden för ett sådant karosseri blir hög
men kan reduceras genom multipelpress.
Verktygskostnaden blir låg på grund av det låga trycket. Det är dock
ett långt steg mellan smådelar, vägande högst Vb kg, och
ett karosseri.
När man nämner konsthartser tänker man nästan
automatiskt på detaljer, pressade under värme och högt tryck.
Detta är den äldsta kända metoden och torde ej behöva
beskrivas. Den passar utmärkt för framställning av
tillbehör. Förut ha svårigheter funnits för arbetsstycken
med grov godstjocklek, men en ny metod, grundad på
radiofrekvent uppvärmning (Tekn. T. 1944 s. 1042) ger
mycket kortare presstid.
De termoplastiska materialen å andra sidan pressas under
värme och lågt tryck, varigenom verktygskostnaderna
kunna hållas låga. Råmaterialet kan också lätt
maskin-bearbetas och svetsas. Andra metoder av intresse är
profil-och formsprutning.
Termoplastiska plattor
De termoplastiska akrylhartserna användas numera mest
i form av plattor för transparenta flygplandetaljer.
Cellu-losaacetatplattor formas på ungefär samma sätt, men med
noggrannare temperaturkontroll för att ytfel skola
undvikas. Akrylplattor förses med ett pappersskydd, fasthållet
med ett gelatinskikt, vilket hindrar ytan från att repas
och därför vanligen får bli kvar tills plattan har skurits
efter mallen. Gelatinet måste helt tas bort med skyddet
innan plattan uppvärmes.
Plattorna erhålla den för formningen riktiga
temperaturen genom uppvärmning i en termostatiskt kontrollerad
ugn i ungefär 10 min. Temperaturen varierar med plattans
tjocklek från 110 till 130° men kan för enkel böjning hållas
något lägre. Plattorna få härigenom en plastisk,
gummiartad konsistens och kunna med lågt tryck och enkelt
maskineri pressas och sträckas till ganska invecklade
former. Enkelböjning uppnås oftast genom att den varma
plattan lägges emot en mall och får kallna utan annat
tryck än sin egen vikt. För dubbelböjning tillverkas en
mall av väl torkat trä, som täckes av ett korthårigt tyg,
t.ex. biljardkläde, som ibland i sin tur täckes med latex.
En fastspänningsanordning, som ledar emot mallens ena
kant, håller plattan i läge. Operationerna måste utföras
raskt, så att plattan ej hinner kallna. Formning av
termoplastiska plattor lämpar sig väl för massproduktion, ty
arbets- och verktygskostnader äro låga. För större serier
göras verktygen av metall med god finish, särskilt för
transparenta plattor.
Akrylharts är en av de lättaste transparenta konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
