Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 1 september 1945 - De nya svenska isolationsnormerna SEN 30, av Åke T Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 september 19 A5
953
De nya svenska isolationsnormerna SEN 30
o
överingenjör Ake T Vrelhem, Stockholm
I serien Svenska Elektrotekniska Normer har
nyligen utkommit häftet SEN 30—1944. Det har
titeln "Allmänna isolationsnormer för elektriska
anläggningar och anläggningsdelar för högre
systemspänning än 600 voit" och har utarbetats av
den år 1940 genom Svenska Elektriska
Kommissionen (SEK) tillsatta normkommittén, som haft
följande sammansättning: hrr Å Vrethem
(ordförande och sekreterare), T Björgerd, F Dahlgren,
I Herlitz, R Lundholm, G Löfgren, S Norberg,
G Rydbeck och K E Stenkvist.
Några "allmänna isolationsnormer" med den
grad av allmängiltighet, som de nya normerna
representera, ha ej funnits i tidigare svensk och
utländsk normlitteratur (viss motsvarighet synes
dock numera finnas i ett schweiziskt normförslag1
och i viss mån i de amerikanska bestämmelserna
om "basic levels"2). Isolationsnormerna komma
att påverka utförandet av praktiskt taget all
elektrisk starkströmsmateriel för högspänning.
Huvudprinciper. Begreppet isolationsklass
De allmänna isolationsnormerna ha inriktats på
två väsentliga uppgifter, nämligen dels att ånge
ett visst antal normerade standardvärden på
isola-tionshållfastheten hos anläggningar och
anläggningsdelar, dels att ånge vilken
isolationshållfast-het, soin under olika betingelser bör väljas i varje
särskilt fall. Det är tydligt, att den förra uppgiften
är den, som har den strängaste normkaraktären,
medan den andra uppgiften mer eller mindre
måste bli en fråga om rekommendationer och
anvisningar.
För att fixera standardvärden på
isolationshåll-fastheten ha fastställts serier av isolationsklasser,
definierade genom den med vissa prov bestämda
isolationshållfastheten. Olika anläggningsdelar,
utförda enligt samma isolationsklass, skola i
iso-lationsavseende vara ungefär jämstarka. Dessa
klasser böra åtminstone teoretiskt kunna
tillämpas för all slags högspänningsmateriel, t.ex. för
högspänningsställverk, luftledningar,
bananläggningar etc. Däremot är det tydligt, att
provningsbestämmelserna kunna bli olika för olika slags
materiel och likaså att rekommendationerna för
vilken isolationsklass, som skall användas vid
känd driftspänning, bli olika för olika slags
materiel och olika förhållanden.
Grundregeln för isoleringen av de elektriska an-
DK 389.6 : 621.315.6
läggningarna är, att isolationen i en utsträckning,
som bestäms av isolationens kostnad och
driftsäkerhetens värde, skall vara tillräcklig för att
stå emot överspänningar. Överspänningarna äro
emellertid av två principiellt skilda slag, nämligen
sådana, som systemet självt alstrar, t.ex. vid
kopplingar, vid jordfel etc., och sådana överspänningar,
som ha atmosfäriskt ursprung. I somliga
anläggningar behöver man räkna endast med de
överspänningar, som systemet självt kan alstra. Dessa
anläggningar sägas inta skyddat läge. För övriga
anläggningar bli däremot de atmosfäriska
överspänningarna de avgörande för isoleringen.
Sådana anläggningar sägas inta utsatt läge. Man
måste tydligen ha två olika sorters
isolationsklasser: en för skyddat och en för utsatt läge.
Isolationshållfastheten kan anses bestämd genom
de provspänningar som anläggningsdelen
uthärdar. Fordringarna på vissa provspänningar avse
att ge anläggningsdelen lämplig säkerhet mot på
känningarna från driftspänningen och från
överspänningar av olika natur och varaktighet.
För enkelhets skull har valts att uppkalla
isola-tionsklasserna efter den mest karakteristiska
provspänningen. För anläggningsdelar avsedda
för användning i skyddat läge är det hävdvunna
50 p/s enminutsprovet det naturliga huvudprovet;
värdet på tillåtlig enminutsprovspänning är ett
visserligen ofullkomligt, men dock användbart
mått på den utslagsgivande egenskapen hos
isolationen: dess förmåga att stå emot systemets
självalstrade överspänningar. Utslagsgivande för
isolationen i utsatt läge däremot är dess förmåga
att tåla de atmosfäriska överspänningarna. Ett
mått på denna förmåga har man i materielens
stötprovspänning, eftersom stötprovet just är
avsett att efterhärma karaktären av de atmosfäriska
överspänningarna. Det har därför ansetts lämpligt
att för denna materiel uppkalla isolationsklassen
efter stötprovspänningen och låta
stöthållfasthe-ten vara så att säga den gemensamma nämnaren
för isolationsproven på olika slags materiel inom
isolationsklassen. Inom isolationsklass 225 skall
sålunda all materiel ha en stöthållfasthet
motsvarande prov med 225 kV amplitudvärde vid
stöt-prov.
På detta sätt förklaras normernas två skilda
serier av isolationsklasser:
isolationsklasserna Ks (index s betecknar stöt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
