Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 1 september 1945 - De nya svenska isolationsnormerna SEN 30, av Åke T Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 september 19 A5
955
den inre. Sakligt kan detta motiveras som en
kompensation för den yttre isoleringens i definitionen
antydda försämring genom yttre omständigheter;
principen att all isolering inom samma
isolations-klass i drift skall vara ungefär jämstark blir
härigenom tillgodosedd. Behovet av en dylik
differentiering kan anses styrkt av det förhållandet, att
de i olika länder existerande normerna för
transformatorer och andra apparater, vilka normer
torde få anses grunda sig på en genom
drifterfarenheter så småningom utkristalliserad praxis,
i regel vid lägre driftspänningar föreskriva en
proportionsvis högre provspänning för apparater
i allmänhet med väsentligen yttre isolering än
för transformatorlindningar (inre isolering).
Bestämmelserna i SEN 30 komma genom den
nämnda differentieringen av provspänningarna att väl
anknyta sig till existerande normer.
Isolering av lufttyp är enligt normernas
definition "isolering med egenskaper i princip
överensstämmande med luftens vad beträffar
förhållandet mellan hållfastheten vid enminutsprov och vid
stötprov", medan isolering av oljetyp har
egenskaper i princip överensstämmande med oljans
i nämnda hänseende. Isolering av lufttyp
uthärdar en högre provspänning vid enminutsprov än
isolering av oljetyp med samma stöthållfasthet.
Materiel av utomhusutförande måste tåla även
spänningsprov i regn. Eftersom isolationsklassen
definieras så, att olika anläggningsdelar utförda
enligt samma isolationsklass skola vara i praktisk
drift jämstarka, så fordras inom en viss
isolationsklass samma stötprovspänningar för
utomhus-materiel i regn som för inomhusmateriel i torrt
tillstånd.
Stötprov i regn ha i internationell praxis tidigare
ej brukat användas. På normkommitténs begäran
ha emellertid hos Asea, Ludvika, utförts sådana,
rätt omfattande prov på utomhusmateriel. Därvid
har konstaterats — vilket för övrigt tidigare
påvisats i litteraturen6 — att stöthållfastheten hos
yttre isolering i regn nästan alltid är lägre, vid
vissa utföringsformer (särskilt sådana där man
vidtagit särskilda anordningar genom
formgivning, skärmning e.d. för att höja
stötöverslags-spänningen) t.o.m. avsevärt lägre än hos samma
isolering i torrt tillstånd. Då det dessutom visat
sig, att förhållandet mellan stöthållfastheterna i
regn och i torrt tillstånd varierar avsevärt med
materielens utförande, har normkommittén ansett
det riktigast att införa en direkt kontroll av
stöthållfastheten hos apparaterna i vått tillstånd
genom stötprov i regn. Även 50 p/s enminutsprov i
regn är en nyhet för svenska normer, det
förekommer dock i utländska.
Normkommittén har funnit det nödvändigt att
införa en klar definition på begreppen
inomhus-utförande och utomhusutförande; avsikten
härmed torde bäst klargöras genom att definitionen
på inomhusutförande citeras: "Inomhusutförande
innebär att anläggningsdelen är konstruerad för
användning på plats där effektivt skydd finns
mot regn, snö och kondensvatten. Detta innebär
att anläggningsdelar av inomhusutförande i regel
böra användas endast i värmda lokaler."
Siffervärden på isolationsklasser för utsatt läge
När det gällde att fastställa siffervärden på
iso-lationsklasserna fanns det i princip två metoder
att välja på. Teoretiskt skulle det ha vissa
fördelar att ta dem ur en på rent abstrakta grunder
uppbyggd sifferserie t.ex. en logaritmisk serie. I
praktiken befanns det emellertid, att man vid
fastläggandet av standardvärden på
isolationsklas-serna måste ta hänsyn till de faktiskt förefintliga
driftspänningarna och att frågan om
standardvärden på isolationsklass alltså måste
sammankopplas med frågan om det lämpliga sambandet
mellan driftspänning och isolationsklass.
Hade normförslaget skrivits innan de moderna
överspänningsskydden, speciellt ventilavledarna,
varit kända, skulle man väl ha måst bestämma
sambandet mellan isolation och driftspänning
helt och hållet ur rådande modern svensk och
utländsk praxis. Tack vare ventilavledarna, finns
det numera en objektivare metod att fastställa
ett samband, nämligen enligt regeln: vid varje
driftspänning väljes en isolation, som under
rimliga förutsättningar kan effektivt skyddas med
ventilavledare.
Det visar sig i själva verket, att dessa båda
riktlinjer sammanfalla rätt väl. Ventilavledarnas
skyddsverkan har därför tagits till utgångspunkt
för valet av isolation. I detta avseende har alltså
samma principiella tankegång följts som i de
amerikanska anvisningarna om "basic levels"2,
sedermera praktiskt tillämpade bl.a. i normer för
transformatorer7 och normer för genomföringar8.
Det kan synas som om det, sedan ovanstående
principiella regel för bestämmande av
isolations-klassernas siffervärden fixerats, borde varit en
enkel sak att uppställa dessa siffervärden. I
verkligheten är det emellertid en ganska vansklig
uppgift att numeriskt fastställa den s. k. skyddsnivån
hos avledare för olika driftspänningar, monterade
i högspänningsställverk. På normkommitténs
uppdrag utfördes år 1941 en omsorgsfull
utredning härom, vilken sedermera publicerades i
denna tidskrift9. Här skall blott erinras om några av
de huvudfaktorer, till vilka hänsyn måste tas vid
beräkning av skyddsnivåerna.
Avledartypen, närmast värdet på släckspänning
vid känd driftspänning, måste bestämmas.
Siffervärden på avledarnas tänd- och
avledningsspän-ning vid känd släckspänning måste kritiskt
fastställas ur avledarfabrikanternas uppgifter, i regel
i form av sannolika värden med viss spridning.
Förutsättningar beträffande amplitud och
branthet hos de farligaste i stationen inkommande
överspänningsvågorna måste fixeras; detta är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
