Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 1 september 1945 - De nya svenska isolationsnormerna SEN 30, av Åke T Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
957
standardvärden En (i kV effektiv värde) på
bruksspänning enligt SEN 27 med hjälp av formeln
Ks = 5 En + 25
Därmed är serien av isolationsklasser given. Av
det ovan sagda framgår att den är identisk med
serien av stötprovspänningar för den inre
isoleringen, uttryckta i kV (amplitudvärde) vid stöt
av normalform 1/50; i normerna benämnas dessa
provspänningar Ei.
För yttre isolering föreskrives, som ovan
antytts, i viss utsträckning högre stötprovspänning
än för den inre isoleringen, varjämte vid
utom-husutförande fordras att stötprovet skall kunna
utföras i regn. Påläggen på stötprovspänningen
för yttre isolering utöver Kx äro olika för
inom-och utomhusutförande. Man får alltså tre olika
serier av stötprovspänningar:
Ei för inre isolering
Eyt för yttre isolering inomhus (torrprov)
Eyr för yttre isolering utomhus (regnprov)
Normernas kärna: tabellen över isolationsklasser och
provspänningar i utsatt läge
Ovanstående torde i allt väsentligt motivera
såväl uppställning som siffermässigt innehåll hos
vad som kan betecknas som isolationsnormernas
kärna: tabellen över isolationsklasser och
håll-provspänningar i utsatt läge, i normerna
betecknad som tabell 1 och här återgiven in extenso.
Några ytterligare kommentarer kunna dock vara
motiverade.
De i tabellen med mager stil angivna
system-spänningarna och isolationsklasserna äro att anse
som onormala för svenska förhållanden. De mot
de onormala systemspänningarna 0,8 och 15 kV
svarande isolationsklasserna 30 och 100 äro
normala för vissa användningsområden (se nedan).
Samtliga prov äro hållprov. Detta
sammanhänger med normernas principiella inställning till
problemet om isolationskoordinering, varom
utförligare nedan.
De i tabellen angivna provspänningarna avse
prov mellan uttag och jordade delar. För prov
mellan faserna föreskrives i allmänhet högre
stötprovspänning, detta med hänsyn till den
överlagring, som kan inträda av driftspänning och
atmosfärisk överspänning. Principiellt fordras
15 % högre stötprovspänning mellan faserna än
till jord. Likaså fordras högre stötprovspänning
över öppen brytsträcka i strömbrytare. För öppen
brytsträcka i frånskiljare och säkringshållare
gälla speciella bestämmelser (se nedan).
För detaljerade bestämmelser om provens
utförande som typprov eller allprov hänvisa
isola-tionsnormerna till särskilda normer för olika
anläggningsdelar (t.ex. strömbrytarenormer,
transformatornormer). Allmänt anges att 50 p/s
en-minutsprovet i torrt tillstånd bör vara allprov.
Prov i regn böra i regel vara typprov. Stötprovet
i torrt tillstånd bör vid större och viktigare
konstruktioner vara allprov och vid mindre
konstruktioner som förekomma i större stycketal typprov.
Kärntabellen kan förefalla något komplicerad
och överlastad, med ej mindre än åtta
provspänningar för varje isolationsklass. Det bör
emellertid ihågkommas, att tabellen är avsedd
som underlag för normer för många olika
kategorier av anläggningsdelar och att för de flesta av
dessa kategorier endast ett mindre antal
prov-spänningar behöver komma i fråga. Att fixera
dessa blir en uppgift för specialnormerna.
Exempelvis torde för kondensatorer och
transformatorer olika provspänningar [Ei och Eyt eller Eyr
enligt SEN 30) komma att föreskrivas för yttre
och inre isolering, medan för t.ex. strömbrytare
och frånskiljare den högre provspänningen [Eyt
eller Eyr) bör kunna föreskrivas både för inre och
yttre isolering, dvs. hela konstruktionen provas
samtidigt.
Koordinationsproblemet
Ett av de viktigare principproblem, till vilka
normkommittén måste ta ställning, var frågan,
huruvida obligatorisk koordination mellan inre
och yttre isolering borde föreskrivas eller ej. Man
har stannat vid att avstå från sådana föreskrifter.
Detta ställningstagande torde fordra en närmare
motivering, så mycket mera som det är direkt
motsatt det som tillämpats t.ex. i det nya
schweiziska normförslaget1, som eljest företer många
principiella likheter med de svenska
isolations-normerna. Utöver nedanstående hänvisas den
intresserade för övrigt till referatet14 av ett givande
direkt offentligt meningsutbyte, som företrädarna
för den svenska normkommittén i november 1943
hade tillfälle att ha med en framstående
representant för den schweiziska normkommittén, dr
W Wanger; koordinationsproblemet kom att
utgöra en av huvudpunkterna i diskussionen. För
en utförligare framställning av grundbegreppen i
fråga om isolationskoordination och speciellt
koordinationen mellan inre och yttre isolering
hänvisas till den tidigare åberopade artikeln3 om
1940 års svenska isolationsnormförslag.
Närmast till hands ligger ju att begära, att den
yttre isoleringen skall skydda den inre, så att
t.ex. överslag på en transformatorgenomföring
inträffar vid en lägre spänning än genomslag
i transformatorlindningen och sålunda hindrar
genomslaget. Emellertid visar det sig uppstå
betydande svårigheter att i praktiken tillämpa
denna enkla koordinationsprincip. Sålunda torde
det vara bekant, att en koordination vid 50 p/s
provet inte på något sätt garanterar, att
koordination föreligger vid atmosfäriska
överspänningar. Nästa steg blir då att begära
koordination vid stötprov. Även här råkar man emellertid
på svårigheter. Om koordination finns vid en viss
branthet på överspänningen, t.ex. vid den brant-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
