Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - Inhibitorer för skydd av järn vid rengöring med syror, av Björn Israelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
984
TEKNISK TIDSKRIFT
sökt använda andra oorganiska föreningar, men
dessa ha flera nackdelar i förhållande till de
organiska, så att de senare numera äro praktiskt
taget förhärskande. De började användas ungefär
samtidigt med de ovan nämnda arsenik- och
kvicksilverföreningarna. Man fann nämligen, att
vid tillsats av gelatin, lim, kli och liknande ämnen
minskades järnets upplösning i starka syror
avsevärt. Efter hand fann man flera organiska
ämnen, som gåvo samma effekt. De vanligast
använda under tiden fram till förra världskriget voro
huvudsakligen gelatin, lim och kli, vidare stärkelse,
socker, gummi, växtextrakter, extrakt av trä- och
stenkolstjära, cellulosaavfall, en del aldehyder,
ketoner, fenoler m.m. Först efter förra
världskriget började man använda mera definierbara
kemiska föreningar som inhibitorer.
Antalet publicerade undersökningar över olika
inhibitorer är icke särskilt stort. Däremot äro
patentskyddade inhibitorer synnerligen talrika
och torde uppgå till ett par tusen. Man kan i
allmänhet icke dra några säkra slutsatser av en
in-hibitors sammansättning med hänsyn till dess
korrosionshämmande förmåga. De flesta tillhöra
dock vissa, relativt fåtaliga organiska
ämnesklasser. Bland de vanligaste märkas derivat av
tio-karbamider, sulfider, sulfoxider, aminer, pyridin,
kinolin, vidare aldehyder, ketoner, merkaptaner,
nitriler, cyanföreningar m.fl. I förhållande till de
tidigare nämnda inhibitorerna äro olika
natur-och avfallsprodukter, såsom tjärextrakter, avfall
från kolhydratindustrier, växtextrakter avsevärt
billigare i pris men i gengäld ej så effektiva.
En sammanställning av inhibitorer har
publicerats av Pirak och Wentzel33, som gått
igenom tidskrifts- och patentlitteraturen fram till
mitten av 1933 för att söka få fram ett eventuellt
samband mellan inhibitorernas kemiska
konstitution och deras korrosionshindrande förmåga.
Vidare har Machu21 publicerat en
patentsammanställning av inhibitorer fram till
november 1937. Den här publicerade sammanställningen
lämnar en redogörelse för inhibitorernas
verkningssätt enligt de teorier som olika forskare
framlagt, vidare en del faktorer av betydelse för
inhibitorernas användning i praktiken samt olika
metoder för att fastställa deras
korrosionshindrande förmåga. Slutligen ha sammanställts
nytillkomna patent under tiden 1937—1944 samt några
patent, som icke medtagits i Machus
sammanställning. Någon garanti för fullständighet kan
givetvis icke ges under nuvarande förhållanden.
Undersökningsmetoder för inhibitorer
För att erhålla reproducerbara värden vid
bestämning av skyddsverkan för en inhibitor böra
följande försöksbetingelser fastläggas: järnets
sammansättning och föregående behandling,
syrans koncentration, inhibitorns koncentration,
temperaturen, försökstiden, provbitarnas form och
yta, försökskärlets storlek och utförande,
syravolymen samt provens placering i syran. De fyra
första faktorerna bestämmas av de förhållanden,
under vilka inhibitorn skall användas i praktiken.
Önskvärt vore om övriga försöksbetingelser kunde
standardiseras.
Inhibitorernas skyddsverkan kan bestämmas på
något av följande sätt:
bestämning av viktförlusten vid jämförande
kor-rosionsprov. Metoden är enkel och snabb. Den
tillåter samtidigt utförande av ett flertal försök,
så att olika på korrosionen inverkande faktorer
kunna varieras och samtidigt medelvärden av
likadana försök kunna erhållas. Metoden ger även
relativt noggranna resultat. Den tar däremot
(liksom de två närmast följande) ej hänsyn till
inhibitorns koncentrationsminskning med varje
beskickning eller om inhibitorn nedbrytes vid
ifrågavarande temperatur eller reduceras av vätet.
Skyddsverkan beräknas nu ur viktförlusterna i
ren syra och i syra med inhibitor och anger den
relativa minskningen av korrosionen vid tillsats
av inhibitor;
bestämning av vätgasutvecklingen. Metoden
lämpar sig bäst för enstaka bestämningar och fordrar
i förhållande till föregående dyrare apparatur.
Den verkliga vätgasmängden kan ej bestämmas
med samma noggrannhet som viktförlusten,
beroende på att vätet diffunderar in i järnet;
bestämning av det adsorberade skyddsskiktets
ohmska motstånd enligt Machus18 metod.
Liksom föregående metod, ger ej heller denna
metod särskilt noggranna värden och fordrar
dessutom speciell elektrisk apparatur;
utbetningsmetodeh. Vid bestämd
syrakoncentration, temperatur och inhibitortillsats betas
upprepade gånger med för varje gång nytt järnprov
ända tills syran är förbrukad. Före och efter varje
beskickning bestämmes syrakoncentrationen
genom titrering. Den per viktsenhet inhibitor
förbrukade syran blir härigenom ett mått på
inhibitorns skyddsverkan. Metoden tar visserligen
hänsyn till de praktiska förhållandena men är
tidsödande och därför föga använd;
bestämning enligt Machu och Ungersböck24
av viktsförlusten vid en enda mycket låg
koncentration av ungefär 0,0025 eller 0,005 %
inhibitor. Ämnen, som även vid talrika beskickningar
fortfarande äro skyddande, ha vid dessa
koncentrationer en skyddsverkan av 30 % eller
däröver. Metoden är enkel och snabb. Den tar dock
endast delvis hänsyn till en eventuell nedbrytning
av inhibitorn.
För de flesta fall torde metoden med
viktsför-lustbestämning lämpa sig bäst, och den har även
kommit till användning vid av Ångvärmeinstitutet
utförda undersökningar. Vid dessa försök
användes rektangulära plåtbitar om 30 X 50 mm och
en tjocklek av någon mm. En glaskrok infördes
i ett hål nära ena kortsidan på plåtbiten, som där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
