Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 15 september 1945 - Motorseglarnas betydelse för sjöfarten, av Hjalmar Sjöholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
999
ten knappast innebära någon nackdel för de
maskindrivna fartygen i förhållande till de
segelförande.
Arbetsavtalen mellan Redareföreningarna och
Sjöfolksförbundet innehålla icke några
föreskrifter, som medge mindre bemanning på de
segelförande fartygen än på de maskindrivna.
Lönevillkoren synas också vara desamma för de på
segelförande och på maskindrivna fartyg ombord
anställda.
Avtalet mellan Segelfartygsföreningen och
Transportarbetareförbundet innehåller för fartyg under
300 och över 550 tdw samma bestämmelser för
segelförande som för maskindrivna fartyg.
För fartyg om 300—550 tdw gäller för de
segelförande fartygen, att stuveriarbetet skall utföras
av tre stuveriarbetare per gäng, varvid från
fartyget tillsättas två man av besättningen, under det
att i fråga om maskindrivna fartyg allt
stuveri-arbete skall utföras av stuveriarbetare.
Den enda lindring, som arbetsavtalen medge för
segelförande fartyg i jämförelse med
maskindrivna, gäller sålunda stuveriarbete på fartyg
mellan 300—550 tdw, och denna lindring kan icke
sägas vara av någon väsentligare betydelse.
Av det här sagda torde framgå, att — med
undantag för befälsförordningens föreskrifter i fråga
om maskinbefäl — bestämmelserna i
författningar och arbetsavtal icke äro av den art, att de
kunna sägas särskilt gynna de segelförande fartygen.
De torde därför ej heller i nämnvärd mån utgöra
bidragande orsak till seglens bibehållande.
Författningsbestämmelser, arbetsavtal och dylikt
böra ju också — såsom här i stort sett är fallet
— vara såvitt möjligt likartade för de olika
fartygen i samma fart, storlek och användning;
andra olikheter än sådana, som äro
oundgängligen betingade av de olika fartygstypernas
beskaffenhet, böra ej förekomma.
Äldre och nyare fartygstyper
På fig. 5 visas ett segelfartyg med en längd av
ca 25,8 m, en bredd av 6,9 m och en lastförmåga
av ca 200 t. Fartyget har här riggats på olika sätt,
nämligen såsom brigg, skonare, slätskonare och
segelfartyg med hjälpmaskin.
Briggens totala segelarea är här ca 578 m2,
varav 485 nr utgör area för hårdvindsegel och 93 m3
area för lättvindsegel. Den totala segelarean är
230 % och hårdvindsegelarean 170 % större än
fartygets längd gånger dess bredd.
Skonarens totala segelarea är 454 m2, varav
arean för hårdvindsegel är 330 m2 och för
lättvindsegel 124 m2. Den totala segelarean är 150 %
och arean för hårdvindsegel 90 % större än
fartygets längd gånger dess bredd.
Slätskonertens totala segelarea är här 475 m2,
varav area för hårdvindsegel är 288 m2 och för
lättvindsegel 187 m2. Den totala segelarean är
170 % och arean för hårdvindsegel 60 % större
än fartygets längd gånger dess bredd.
Segelfartygets med hjälpmaskin totala segelarea
är här 178 m2, motsvarande fartygets längd
gånger dess bredd. Figuren visar också ett modernt
nybyggt segelfartyg med hjälpmaskin av samma
storlek som det nyssnämnda och med segelarea
185 m2 eller ungefär 4 % större än fartygets längd
gånger dess bredd.
Fig. 6. Modern motorseglare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
