Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 15 september 1945 - Motorseglarnas betydelse för sjöfarten, av Hjalmar Sjöholm - TNC: 19. Elektrod, anod, katod, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
1001
Dessa större fartygs masthöjder kunna sålunda
sägas vara 20—31 m men överstiga endast
undantagsvis 28 m.
De medelstora fartygen med gaffelsegel ha
mellan 17—21 m höjd för undermast och 0,5—7 m
längd för topp eller stång. De moderna medelstora
fartygen med trekantssegel ha undermaster av
19—23 m höjd och topp med ungefär 1 m längd.
Största masthöjden för dessa fartyg är sålunda
18—28 m men överstiger endast undantagsvis
26 m.
De mindre fartygen av äldre typ ha
undermast-höjd från 16—19 m och topp eller stång med en
längd av 0,5—6 m. Fartyg av denna storlek
nybyggas i regel icke med trekantssegel. Masthöjden
för dessa mindre fartyg varierar sålunda från
17—25 m och överstiger endast undantagsvis
25 m.
Slutord
Den sjöfart, som bedrives av de segelförande
fartygen, är mycket betydelsefull och den har icke
visat någon tendens till minskning men väl till
ökning under senare år. Frågan, huruvida denna
sjöfart för framtiden kommer att upprätthållas
av segelförande fartyg eller av helt maskindrivna
fartyg, kan icke med säkerhet besvaras för
närvarande, utan framtiden får visa i vilken riktning
utvecklingen går. Det segelförande tonnaget har
emellertid icke minskat i betydelse under årens
lopp och den sjöfart, som hittills bedrivits av detta
visar icke tendens att överflyttas på de
maskindrivna fartygen, utan utvecklingen har snarare
varit omvänd.
Frågan om de segelförande fartygens vara eller
icke vara är och bör icke vara beroende av
stödåtgärder i någon form för en viss fartygstyp, utan
den ekonomiska utvecklingen bör vara ensam
avgörande.
De nyare fartygstyperna visa icke några
väsentliga avvikelser från de äldre i byggnadshänseende,
men de nyare riggarna tendera mot något större
masthöjder.
Vid bestämmandet av bro- och ledningshöjderna
över farleder bör hänsyn tas till de segelförande
fartygens masthöjder. Den segelfria höjden under
broar och ledningar bör därför bestämmas så, att
den icke verkar hindrande för de segelförande
fartygens utnyttjande i farlederna. Bro- och
ledningshöjder över farleder, som trafikeras av
segelförande fartyg med över 300 tdw, böra med
hänsyn till dessa fartyg vara minst 28 m över
vattenytan. Farleder, som trafikeras av
segelförande fartyg med 150—300 tdw, böra med hänsyn
till dessa fartyg ha fri segelhöjd av minst 26 m
under broar och ledningar.
Bro- och ledningshöjder över farleder, som
trafikeras av segelförande fartyg med 50—150 tdw,
böra med hänsyn till dessa fartyg icke vara
mindre än 25 m.
TNC
19. Elektrod, anod, katod
I en elektrisk båglampa går strömmen från ledningen
genom ena kolstaven ut i den glödande gasmassan och
därifrån genom den andra kolstaven in i ledningen. De
båda kolstavarna tjänstgöra som ett slags brohuvuden för
elbågen ("ljusbågen") och kallas i denna egenskap
elektroder. En liknande uppgift fylla kol- och zinkdetaljerna
i ett vanligt ringledningselement. Det gäller i sådana fall
alltid en elektrisk strömkrets där den i regel metalliska
ledningen är avbruten men strömmen fortsätter ut i ett
gasformigt eller flytande medium. Oftast förmedlas
strömövergången till och från mediet av särskilda, genom
material och form därför lämpade detaljer, svarande mot en
magnets pol-skor, och dessa detaljer kunna alltid kallas
elektroder.
Mera tveksam är man när det gäller motsvarande detaljer
i en elektrisk kondensator. När denna användes t.ex. för
växelström kan man visserligen fortfarande säga att
mediet, som nu ofta är fast isolermaterial, genomgås av
ström, men det är inte längre fråga om ledningsström
utan om förskjutningsström. Det skulle emellertid
onekligen vara bekvämt om man även i sådana fall kunde
använda sammanfattningsnamnet elektrod och inte vara
enbart hänvisad till platta, folium, belägg och andra termer
som syfta på viss utformning. Såväl när det gäller en
elektrolyt som i fråga om det isolerande mediet i en
kondensator behöver man för övrigt inte lägga huvudvikten
på att en ström går fram. Det kan vara fråga
huvudsakligen om en potentialkontakt. Detta gäller även för
styrelektroderna i ett elektronrör eller gasurladdningsrör, och
här har man inte tvekat att använda termen elektrod. Det
förefaller alltså ofarligt och dessutom fullt logiskt att
utvidga denna terms användningsområde. Den skulle i
korthet kunna definieras så:
elektrod, elektriskt ledande detalj i kontakt med ett
därmed seriekopplat medium, som är sämre ledande (oftast
vätska eller gas) eller i ytterlighetsfallet isolerande
Definitionen medger att även exempelvis de båda ledarna
i en tvåtrådsledning, vilka normalt icke kallas elektroder,
kunna få detta namn vid beräkning av elektrolys eller
elektriskt fält i omgivande medium, som därvid tänkes ligga i
serie med ledare och strömkälla.
Av sammanhörande elektroder brukar ibland den ena
kallas anod och den andra katod. Om man i svenska och
utländska uppslagsböcker läser och jämför definitionerna
på dessa termer blir intrycket ganska förvirrande. Ofta
är definitionen grundad på att strömmen går "ut" eller
"in" — vilka uttryck ibland lämnas odefinierade — eller
också talas i stället om elektronernas rörelse, och i andra
fall har man gått ut från potentialens tecken — som i
verkligheten kan vara lika för båda elektroderna. Ibland ges
särskilda definitioner för strömkällor och icke-strömkällor.
Man får efter ett sådant studium ovillkorligen den
uppfattningen att tecknet för skillnaden i potential borde vara
bestämmande, och kommer då till följande enkla
definitioner som på det hela taget stämma bra med
andemeningen i de anlitade källorna:
anod, den av två sammanhörande elektroder som har
den högre potentialen
katod, den av två sammanhörande elektroder som har
den lägre potentialen
I sådana fall då elektrodernas potentialskillnad växlar
tecken bör man helst undvika termerna anod och katod.
Vill man av konstruktiva eller kommersiella skäl dock
behålla dem t.ex. vid strömriktare, får man rätta sig efter
förhållandena under det tidintervall då elektroderna föra
arbetsström. J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
