Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 6 oktober 1945 - Induktionsvärme, av Gunnar Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1088
THiKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Upphettningsspole med
objekt.
Princip
Objektet omges av en spole såsom fig. 1 visar.
Spolen tillföres växelström av i allmänhet
relativt hög frekvens, som alstrar
induktionsströmmar i arbetsobjektet. På grund av den starka
värmestrålningen från arbetsstycket måste spolen
i regel vattenkylas. Den brukar därför utföras av
kopparrör, varigenom vatten ledes.
Fig. 2 visar ett frekvensspektrum, där det
frekvensområde, som enligt hittills tillgängliga
uppgifter använts för induktionsvärme, inritats vid
sidan av övriga användningar av motsvarande
frekvenser. För induktionsvärmeändamål
användas frekvenser från 50 p/s ända upp till
kortvågsområdet.
Som generatorer användas för låga frekvenser
roterande maskiner, för högre gnist- och
rörgeneratorer. I benämningen gnistgeneratorer
inkluderas då de på senaste tiden framkomna
jonventil-oscillatorerna, vilkas arbetssätt elektriskt sett är
detsamma som de gamla gnistgeneratorernas. För
de lägre frekvenserna förekomma även omforma-
re av kvicksilverströmriktartyp. Vid samtliga
frekvenser kan man generera praktiskt taget
obegränsade effektbelopp med en relativt godtagbar
verkningsgrad. Totalverkningsgraden brukar röra
sig om 50—60 %, utom för roterande maskiner
för låga frekvenser och stora effektbelopp, där
verkningsgraden kan vara väsentligt högre. Även
vid de nämnda jonventiloscillatorerna kan högre
verkningsgrad erhållas.
Generatorernas arbetssätt
Det naturligaste sättet att alstra högfrekvent
elektrisk energi är givetvis att direkt generera den
i vanliga roterande växelströmsgeneratorer.
Denna metod har använts länge och måste anses
representera det normala sättet att förse t.ex.
smältugnar och andra grövre objekt med den
nödiga energin. Den roterande generatorns
principiella arbetssätt är allmänt känt och skall
därför ej närmare beröras här. Begränsningen i
användningen av roterande omformare ligger i
svårigheten att åstadkomma höga frekvenser. Vid
frekvenser över 10 000 p/s ökas svårigheterna
betydligt och vid frekvenser över 40 000 p/s
använder man uteslutande omformaraggregat
innehållande snabbverkande omkopplare i form av
styrbara elektriska ventiler av något slag. Den
mest universella av alla ventiler för detta
ändamål utgöres av elektronröret, men även
jonventiler och enkla gnistgap ha sina givna
användningsområden.
Elektronventilen skiljer sig från övriga
ventilslag bl.a. därigenom att den är släckbar, dvs. den
kan spärras när som helst med en tillräckligt hög
negativ spänning som tillföres styrgallret, även
om den genomflytes av ström. Dessutom verkar
den snabbare än jonventilen, vilket gör den väl
ägnad att alstra de högsta frekvenserna i det ovan
nämnda spektret. Elektron ventilens ideala
egenskaper möjliggöra omformning av likström till
högfrekvent kontinuerlig växelström på ett
mycket enkelt sätt. Ett principschema för en sådan
frekvens p/i
Fig. 2. Frekvensspektrum; upptill de teletekniska
användningarna av resp. frekvensband, därunder
frekvensområdena för högfrekvensvärme samt de naturliga
frekvensområdena för rör-, gnist- och roterande generatorer.
Fig. 3. Elektronrörgenerator; överst principschema,
därunder ström- och spänningskurvorna för röret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
